Alla icke-fossila bränslen behövs för en fossilfri fordonsflotta

Klas Gustafsson 4 jul 2016

2013 presenterade den dåvarande alliansregeringen den så kallade FFF-utredningen (Fossiloberoende Fordonsflotta) där man bland annat lanserade målsättningen att den svenska fordonsflottan skulle vara just fossiloberoende år 2030. Nu har det gått tre år sedan utredningen kom och vi kan tyvärr konstatera att mer än 90 procent av alla nya fordon som säljs i landet fortfarande går på fossila bränslen, främst diesel. Även om antalet miljöfordon sakta ökar från en mycket låg nivå återstår det således oerhört mycket att göra om den önskade omställningen ska bli verklighet.

Orsaken till de fossila bränslenas dominans är många. Det låga oljepriset gör bensin och diesel oerhört konkurrenskraftiga mot dyrare miljöbränslen som fortfarande dras med höga tillverkningskostnader. Utbyggnaden av infrastruktur för alternativa bränslen har ännu inte tagit fart samtidigt som miljöfordon, exempelvis elbilar i många fall fortfarande har en bit krav till fossilfordonens prestanda. Alla dessa områden utvecklas emellertid positivt och kommer inom några år inte att vara en konkurrensnackdel för miljöbränslena. Utmaningen handlar istället om hur vi ska klara att ersätta stora mängder fossila bränslen med miljövänliga alternativ.

En snabb analys av energibehovet för det önskade fossiloberoendet ger vid handen att det handlar om ett tresiffrigt antal TWh som måste tillföras transportsektorn det kommande decenniet. För att klara detta kommer vi att behöva mångdubbla den svenska biodrivmedelsproduktionen flera gånger om. En sådan ambition försvåras emellertid av att olika bränslen kannibaliserar på varandra. Givetvis ska olika miljöbränslen konkurrera med varandra på lika villkor, men tyvärr är det ofta styrmedel och myndighetsbeslut som avgör om det ena eller det andra miljöbränslet ska främjas. Ett exempel är den elbusspremie som lanserades i våras som tydligt pekar på ett visst energislag trots att flera andra miljöbränslen kan levererar minst lika stor klimatnytta. Samma sak gäller i det nyligen presenterade förslaget om Bonus-Malus-system för lätta fordon där vätgas och el erhåller bonus medan köpare av fordon som går på andra miljöbränslen inte får en krona. Problemet med dess styrmedel är att de riskerar att slå undan benen för enskilda bränslen som annars skulle vara konkurrenskraftiga på miljödrivmedelsmarknaden samtidigt som de enskilda bränslen som går vinnande ur denna strid svårligen kan produceras i tillräcklig mängd för att klara av fordonsflottans omställning till 2030 (möjligen med undantag för el, men där ligger begränsningen istället i antalet snabbladdningsstationer).

Istället för att lansera teknikspecifika styrmedel borde politiken verkar för att produktionen av miljöbränslen optimeras på ett resurseffektivt sätt. Ett exempel skulle kunna vara att lokalt främja lokalproducerade bränslen, exempelvis biogas gjord på matavfall för den lokala kollektivtrafiken. Här finns stora miljönyttor att vinna samtidigt som andra miljöbränslen kan frigöras för den nationella marknaden där det så väl behövs för att ersätta fossila drivmedel. Varje KWh bensin och diesel som kan ersättas av något mer miljövänligt är värdefull och i ljuset av vår allt mer framträdande klimatutmaning har vi varken tid eller råd att slösa bort resurser på grund av felriktade styrmedel.

Seminarium


Välkommen till seminariet "Fossiloberoende fordonsflotta 2030 – bra mål, men hur når vi dit?" den 5 juli klockan 09:30 - 10:30.