Regulatorisk sandlåda i SE4?

I veckan arrangerade Skånes Effektkommission ett intressant seminarium om effektsituationen i Skåne. Idag är Skånes självförsörjningsgrad på eleffekt ca 15 % i förhållande till maxbehovet den kallaste vinterdagen. Detta bidrar till att Sveriges sydligaste elprisområde (SE4) är EU:s mest obalanserade elområde. Utan elimport från angränsande elprisområden skulle lyset helt enkelt slockna i Skåne. Och det även under en dag när elbehovet är förhållandevis lågt. Förutom en uppenbar risk för effektbrist under ansträngda timmar bidrar underskottet till att skåningarna betalar bra mycket mer för sin el än på många andra håll i Sverige. Redan idag påverkar effektsituationen näringslivsutvecklingen i Skåne där osäkerheten kring framtida tillgång på el ligger som en våt filt över framtida industriell expansionsplaner.

Skånes Effektkommission har gjort ett ambitiöst arbete med att kartlägga gapet mellan framtida behov och tillgång på eleffekt. Effektkommissionens målsättning är att öka Skånes självförsörjningsgrad på eleffekt till minst 50 % år 2030 under alla årets timmar. Tanken är att lösa detta genom en kombination av åtgärder i form av till exempel ökad efterfrågeflex, ny kraftvärme, havsbaserad vindkraft, gasturbiner och batterilager.

Att kartlägga tillgång och behov är ett viktigt steg framåt, men det löser inte den övergripande utmaningen för elförsörjningen i SE4 vilket är att det byggs på tok för lite planerbar elproduktion i förhållande till behovet. Ny elproduktion byggs alltid utifrån bedömda framtida intäkter under anläggningens livslängd. Även om elpriset i SE4 överlag är högre än i övriga Sverige så är det samtidigt kraftigt volatilt. Ena timmen ligger elpriset på flera kronor per kilowattimme för att sedan snabbt sjunka till nära noll eller till och med negativt pris. Det råder också en stor osäkerhet kring det framtida elpriset på längre sikt. Kommer min investering löna sig på 30 års sikt? Till detta kommer osäkerheter kring tillståndsprocesser, elnätsutbyggnad, miljö-och klimatkrav och inte minst kundernas efterfrågan. Tyvärr tyder ingenting idag på att det på rent marknadsmässiga villkor kommer byggas några större mängder planerbar kraftproduktion i Skåne fram till år 2030.

Insikten att dagens elmarknadsmodell inte riktigt kommer klara av att leverera ny elproduktion med för elsystemet efterfrågade egenskaper börjar emellertid bli tydlig för såväl regeringen som för Svenska Kraftnät. I våras presenterade Svenska Kraftnät ett förslag till kapacitetsmekanismer som skulle göra det möjligt att på ett marknadsbaserat sätt upphandla planerbar elproduktion i till exempel Skåne. Förslaget befinner sig emellertid bara på remisstadiet och det kommer ta många år innan det eventuellt blir verklighet. Även inom EU:s kommande elmarknadsreform pratas det om olika modeller för att främja ny elproduktion, exempelvis olika finansieringsmodeller där staten och investerarna delar risk genom så kallade ”Contracts for difference”.

Lösningsförslag finns alltså på den politiska nivån, men det kommer ta lång tid innan de är på plats. Det är en utmaning för bland annat våra skånska vänner som behöver tillgänglig eleffekt nu och helst redan igår. Något måste göras. En möjlig lösning skulle vara att låta SE4 bli en så kallad ”regulatorisk sandlåda”, dvs ett försöksområde för nya regelverk som till exempel kapacitetsmekanismer. Det skulle också kunna handla om nya förslag för effektivare elnätsutbyggnad och då inte minst tillståndsprocesserna. Förebyggande elnätsinvesteringar på prognos - varför inte? Erfarenheterna från SE4 kan sedan ligga till grunden för nya styrmedel, regelverk och metoder för att hantera motsvarande situation i resten av Sverige. Vi vet inte när nästa 10-årsvinter kommer eller hur den europeiska gaskrisen kommer utveckla sig i vinter. Vi har inte råd att inte testa alla tillgängliga lösningar.

• Dela:
• Facebook
• Twitter
• Tips

Kapacitetsmekanism rätt väg, men hur?

De senaste åren har det blivit alltmer uppenbart att det svenska elsystemet inte mår riktigt bra i alla avseenden. Sedan 2017 har den svenska kraftbalansen stadigt försämrats och inget tyder på att utvecklingen skulle förbättras i närtid. 2022 beslutade regeringen om en tillförlitlighetsnorm för Sverige som uppgår till en (1) timme per år. Det innebär att produktion och import av el ska kunna täcka hela det förväntade förbrukningsbehovet av el 99,989 procent av tiden. Svenska Kraftnät bedömer emellertid att den beslutade tillförlitlighetsnormen inte kommer att nås efter 2025 i södra Sverige. Något måste göras. 

Idag hanteras effektutmaningen de mest ansträngda timmarna genom en upphandlad effektreserv som bland annat består av det oljeeldade värmekraftverket i Karlshamn. 2025 går kontraktet ut och det är uppenbart att det måste ersättas med något annat. Idag byggs i princip ingen planerbar elproduktion i Sverige. Det har flera förklaringar, men en viktig sådan är att intäkterna på dagens elmarknad i huvudsak utgörs av försäljning av energi (kWh), medan förmågor som tillgänglighet vissa specifika timmar en kall vinterdag är något som producenterna bjuder på. Då är elpriset visserligen ofta högt, men på en alltmer volatil elmarknad räcker inte det för att fatta långsiktiga investeringsbeslut i nya planerbar elproduktion.

För att hantera situationen gav regeringen i slutet av förra året Svenska Kraftnät i uppdrag att föreslå en utformning av så kallade kapacitetsmekanismer. Det innebär i korthet att aktörer som kan tillhandahålla garanterad kapacitet vid önskade tidpunkter får ersättning för just detta. Syftet är att ge extra incitament för att investera i elproduktion som kan erbjuda de förmågor som efterfrågas av elsystemet. I våras presenterade Svenska Kraftnät ett förslag och i veckan går remisstiden för detta ut.

I den situation som vi befinner oss i är en kapacitetsmekanism helt rätt lösning. Svenska Kraftnät bedömer att redan 2027 kan det tillkommande kapacitetsbehovet för att klara effektbalansen att uppgå till mellan 2 500–3 000 MW i södra Sverige. År 2045 kan det tillkommande kapacitetsbehovet nationellt uppgå till mellan 13 700– 15 000 MW i det mest extrema scenariot. För att hantera situationen krävs en kombination av produktionskapacitet, förbrukningsflexibilitet och energilager. Det kommer inte att byggas tillräckligt med ny produktionskapacitet med dagens elmarknadsmodell. En kapacitetsersättning skulle främja investeringar i tex effekthöjning i vattenkraften, större elproduktionskapacitet i kraftvärmen eller bibehållande av äldre reservanläggningar. Ökad volatilitet och osäkerhet kring framtida elmarknadsutveckling är idag ett hinder för investeringar. En kapacitetsmekanism skulle kunna bidra till att minska dessa osäkerheter och styra mot en för elsystemet bättre balanserad svensk elproduktionsmix.  

Däremot så är frågan om den exakta utformningen av en svenska kapacitetsmekanism betydligt mer komplicerad. Hur ska upphandling sker på marknadsmässiga villkor? Hur ska ersättningen utformas? Vem ska betala?

Svenska Kraftnät förslag innehåller en rad kloka principer. Man föreslår en geografisk uppdelning av marknaden vilket är rimligt då behovet av kapacitet skiljer sig åt mellan till exempel Norra Norrland och södra Sverige. Vidare föreslås möjligheten att ställa hårdare krav på koldioxidutsläpp än EU:s minimikrav. Det känns också rimligt, även om det måste ske i avvägning mot att äldre fossil reservkapacitet då utesluts.  Man konstaterar också att upphandlingstider och kontraktstider måste vara långa (4 respektive 7-15 år) vilket också är logiskt om det handlar om ny tillkommande elproduktion. 

När det gäller ersättning till producenter föreslår Svenska Kraftnät emellertid en mycket komplicerad modell baserad på så kallade tillförlitlighetsoptioner. Dessa bygger på en kombination av lösenpris, referenspris och en variabel straffavgift vid vissa prisnivåer. Tekniska verken bedömer att ett införande av tillförlitlighetsoptioner inte säkerställer att produktion faktiskt körs under ansträngda timmar. Optionerna kan bidra till att tillgängliggöra mer produktion över tiden men vår tolkning är att den föreslagna utformningen inte kommer ge någon påverkan på vår produktionsoptimering vid själva driftstillfället där elpris och aktuell produktionskostnad fortsatt kommer styra. Här krävs en fördjupad utredning kring detaljutformningen där målet måste vara en förenklad modell som ger förutsägbarhet för marknadens aktörer. Varför inte bara upphandla önskad kapacitet för viss tid och sedan ta ut en straffavgift vid otillgänglighet?

Kanske kommer vi i en nära framtid ha en trebent elmarknad där producenterna kan få ersättning för levererad energi, tillgänglig kapacitet samt tjänster på balansmarknaden? Det skulle isåfall styra mot en elproduktionsmix som på ett betydligt bättre sätt än idag svarar mot elsystemets behov. Många turer återstår sannolikt (inte minst ett EU-godkännande) innan vi är där och det ska bli mycket spännande att se hur Svenska Kraftnäts förslag nu tas emot av politik och bransch. 

• Dela:
• Facebook
• Twitter
• Tips

Den enes avfall, den andres råvara – hur kan vi planera för cirkulära flöden i våra industriområden?

Idag deltar Tekniska verkens hållbarhetschef Charlotte Billgren i ett seminarium i Almedalen om cirkulära flöden i industriområden. I det här blogginlägget reflekterar Charlotte om hur vi borde göra för att resurser ska cirkulera flera varv i samhällsekonomin än vad de gör idag. 

Tekniska verkens vision är att bygga världens mest resurseffektiva region.  Vi är också ett energibolag som står med ena foten i avfallsbranschen vilket ger oss unika förutsättningar att koppla ihop olika samhällssektorers resursbehov. Vi utgår från förnybara eller återvunna resurser från samhälle, industri och skog. Vi tar hand om avfall, restströmmar och biprodukter – och vi omvandlar dessa resurser till värdefulla material och produkter. Allt är att betrakta som råvara och insats i det cirkulära kretsloppet.  Det bästa exemplet är kanske vår biogasproduktion där organiskt avfall från hushåll och livsmedelsindustri blir till nytta som bränsle för transporter och industri samtidigt som en restström i form av biogödsel går till jordbruket där den ersätter importerad fossil gödsel. Nyckeln för att få till sektorskoppling av detta slag är att matcha och få tillstånd samarbeten mellan aktörer i olika branscher där någon har en resurs i överskott som det råder underskott på för någon annan. Denna matchning kräver ofta en fysisk förflyttning av resursen, men också ofta en uppgradering. 

Ett annat bra exempel på cirkulär ekonomi och sektorskoppling är den svenska kraftvärmens produktion av el & värme från restavfall från andra länder. I många europeiska länder är soptippen idag det enda alternativet för restavfall som inte kan materialåtervinnas. Samtidigt saknas ofta förmågan att nyttiggöra restavfall som energi, exempelvis för att värmebehovet är lågt och att fjärrvärmenät saknas. Att då ta hand om avfallet i Linköping där energin blir en viktig insatsvara för vår industri vars varor i sin tur kan exporteras till samma land som avfallet än gång kom ifrån. 

I många fall kan lagstiftning hjälpa till för att koppla ihop olika aktörer. Tekniska verkens biogasproduktion startade när livsmedelsindustrin inte längre fick deponera slakteriavfall på soptippen och då behövde hitta ett sätt att nyttiggöra den högre upp i avfallshierarkin. Producentansvar kan skapa drivkrafter som inte marknaden själv hade gjort. Idag är priset på utsläppsrätter en viktig faktor för att kraftvärmeföretagen undersöka möjligheterna att göra något bättre av den koldioxid som släpps ut i vår verksamhet. Det kan till exempel handla om att fånga in koldioxid från vår biogasproduktion för användning i olika industritillämpningar. Det ger särskilt stor klimatnytta då återvinna kolatomer gör att mindre fossil energi behöver utvinnas ur jordskorpan på nytt. Varför lägga tid och resurser på att gräva upp något som vi redan har i samhället?

Hållbarhet är inte bara en miljö-och klimatfrågan. Minst lika viktigt är social hållbarhet. Hur kan vi använda våra resurser för att bidra till de sociala utmaningar vi har idag i samhället? Här är våra återbrukshallar ett bra exempel där prylar får nytt liv hos nya ägare samtidigt som verksamheten bemannas av kollegor som tidigare stod långt ifrån arbetsmarknaden. 

Vi måste alla hela tiden ställa oss frågan om vårt avfall kan vara en resurs för någon annan. Och ibland behövs en knuff i rätt riktning i form av lagar och styrmedel. Vi måste öka tempot i omställningen till ett hållbart samhälle. Vi måste ta större språng för att se helheten och beroenden mellan våra olika verksamhetsdelar. Vi måste hantera osäkerheterna i vår omvärld. Inte minst måste vi relatera till att vi kan uppnå vår vision, världens mest resurseffektiva region, genom att bygga den tillsammans med staden, regionen, våra kunder, näringslivet, industrin, akademin och andra aktörer i samhället.

• Dela:
• Facebook
• Twitter
• Tips

Hur kan vi minska energifattigdomen i Sverige?

Idag deltar Tekniska verkens vice vd Klas Gustafsson på ett seminarium i Almedalen om energifattigdom arrangerat av PwC. I det här blogginlägget reflekterar Klas kring problemet och vad vi kan göra för att komma till rätta med det. 

I stora delar av Europa har energifattigdom sedan länge varit ett problem. Det är till exempel ett vanligt fenomen i länder med gasuppvärmning där den individuella lägenhetsägaren direkt står kostnaden för att hålla sin bostad varm. Under vinterns energikris dök begreppet energifattigdom för första gången upp i den svenska samhällsdebatten i ljuset av de höga elkostnader som främst drabbade eluppvärmda bostäder.   

I Sverige har vi sedan länge en tradition av att hjälpa medborgare med ekonomiska svårigheter genom vårt väl utvecklade socialförsäkringssystem. Det har fungerat väl som alternativ till att med olika lagar, styrmedel och bidrag påverka priset på olika varor & tjänster som för tillfället varit dyra. Undantag finns givetvis, till exempel ränteavdraget för att hantera höga lånekostnader, men de är få över tiden. I andra länder är olika former av ”sociala tariffer” för olika produkter emellertid vanligt. Dessa kan vara behovsprövade eller till exempel gälla hela grupper i samhället som till exempel pensionärer. I våras valde emellertid regeringen att i olika omgångar införa ett antal generella elprisstöd för att hantera de höga elpriserna orsakade av den ryska invasionen av Ukraina. 

Utmaningen med generella stöd för prisökningar på en vara eller tjänster är flera. Breda stöd som urskillningslöst delas ut till stora samhällsgrupper är sällan särskilt kostnadseffektiva för att hantera den problematik de är tänkta att lösa. Bland annat får mottagare som har goda ekonomiska förutsättningar att hantera höga elpriser del av stödet. Vidare gynnas elanvändare som använt mycket el framför sådana som varit sparsamma eller själva investerat i energieffektivisering. Elprisstöd minskar inte heller risken föra att motsvarande situation kommer att uppstå igen, vilket hade varit fallet om de 55 miljarderna i stället satsats på energieffektivisering eller ny billig elproduktion. Prissignalen till kunden försvagas också vilket minskar incitamenten till besparingar & förändringade beteenden som skulle kunna bidra till att sänka elpriset. Och har regeringen än gång öppnat upp för särskilda elprisstöd kommer frågan framöver ständigt att dyka upp i samhällsdebatten så snart priserna stiger. 

Att elprisstöd är en dålig lösning innebär emellertid inte att vi kan blunda för de ekonomiska konsekvenser som höga elpriser får för våra kunder och samhällsekonomin i stort. På kort sikt hade en justering av skatt och moms på el varit en betydligt enklare åtgärd, men framför allt borde politiken främja långsiktiga åtgärder som ökar kundernas motståndskraft mot framtida plötsliga svängningar på elmarknaden. 

Energieffektivisering ger ett bestående skydd mot höga energipriser. Regeringens föreslagna stöd för konvertering från direktverkande el i småhus är ett bra exempel på stöd som kommer gynna kapitalsvaga kunder som sitter fast i bostäder med omoderna uppvärmningssystem. Dessa kunder har ofta svårt att ha råd med denna typ av investeringar trots att de är ekonomiskt lönsamma på sikt. Höga energikrav vid nybyggnation och satsningar på smart teknik som till exempel värmepumpar som kan anpassa sig efter elpriser är andra bra exempel. Kunskap ska inte heller underskattas som åtgärder och där spelar de kommunala energirådgivarna en viktig roll genom att erbjuda gratis konsultationer på energiområdet. 

Det ser tyvärr ut att bli stökigt på energimarknaderna de kommande åren. Med långsiktiga satsningar på att minska elkundernas sårbarhet står vi bättre rustade för att möta utvecklingen. 

• Dela:
• Facebook
• Twitter
• Tips

Kris och krig – kan kraftvärmen hjälpa oss?

I morgon deltar Per Everhill från Tekniska verken i ett seminarium i Almedalen om kraftvärmens roll i krig och kris. I det här blogginlägget reflekterar Per över kraftvärmens förmåga att bidra till ökad försörjningstrygghet och vilka styrmedel och regelverk som behövs för detta.

Rysslands invasion av Ukraina har ytterligare accentuerat behovet av åtgärder för att trygga svensk energiförsörjning i krig och kris. Här måste alla kraftslag bidra utifrån sina förutsättningar. I sammanhanget står emellertid kraftvärmen ut genom sin unika förmåga att producera energi NÄR och DÄR den behövs som mest. Kraftvärmen är den enda storskaliga planerbara energiproduktion inne i våra städer där huvuddelen av energin konsumeras. Genom att den är bränslebaserad ger den oss möjlighet att lagra energi för framtida behov i form av en flishög eller avfallsbalar. På så vis kan vi på förhand säkerställa bränslebehovet inför en hel vinter om så skulle behövas. 

Kraftvärmen har också god bränsleflexibilitet. Pannorna är visserligen ofta optimerade för ett visst bränsle, men det går till exempel utan problem att blanda in en viss mängd returträ eller träflis i en avfallspanna i händelse av bränslebrist. På många orter i Sverige är kraftvärmen också det enda alternativet för att möjliggöra Ö-drift i de lokala elnäten, dvs förmågan att koppla bort sig från överliggande elnät och driva lokalnätet i egen regi. Det kräver att konsumtion och produktion matchas i varje stund vilket till exempel är möjligt genom en kombination av lokal vattenkraft och kraftvärme. 

Det krävs emellertid ett antal åtgärder för att fullt ut realisera kraftvärmens potential för vår energiförsörjning. När det gäller Ö-driften så krävs ofta investeringar i styrsystem för frekvenshållning, men också övning och planläggning. Här varierar förutsättningarna mellan olika energiföretag i olika delar av landet. Lokala initiativ är bra, men det går inte att förlita sig på dessa för att säkerställa önskad Ö-driftsförmåga i ett nationellt perspektiv. Här måste staten gå in med såväl kravställning som finansiering av förmågan utifrån et bedömt behov. I vilka kommuner behöver Sverige Ö-drift?

En annan utmaning är komponenter, reservdelar och insatsvaror. Vi är duktiga på att projektera, bygga och drifta kraftvärmeverk i Sverige. Däremot så är vi beroende av import från utlandet när det gäller komponenter & reservdelar. För att öka resiliensen borde staten i samverkan med energibranschen överväga central lagerhållning på lämplig nivå samt planera för omfördelning av resurser i händelse av krig och kris. Detta gäller också vissa kritiska insatsvaror som till exempel kemikalier för rökgasrening som tyvärr ofta är baserade på fossilgas där världsmarknadspriserna stigit kraftigt under kriget. 

I fjärr-och kraftvärmebranschen har vi haft en tradition av att inte riva äldre anläggningar utan att ha kvar dem i reserv/malpåse. I vintras startade Tekniska verken en av våra gamla gasturbiner för att öka elförsörjningen i SE3. Inom de kommande 10-årsperioden faller emellertid en hel del äldre anläggningar för åldersstrecket och riskerar att avvecklas. De eldas ofta med fossila bränslen och miljötillstånden kan kraftigt begränsa deras användning i den vardagliga produktionen. I krig och kris skulle dessa anläggningar kunna utgöra en viktig reserv. Lämplig myndighet borde därför se över status på branschens äldre anläggningar och centralt lägga upp en plan för vilka som borde få leva vidare, exempelvis efter modernisering och med någon form av avfall mellan det aktuella företaget och staten. 

Sist, men inte minst finns en utmaning med miljötillstånd. Det är viktigt med ambitiösa miljökrav för bränslebaserad elproduktion, men det får inte bli ett hinder i händelse av kris och krig. Det kan till exempel handla om att antalet driftstimmar i äldre anläggningar är begränsade, utsläppsnivåer till luft eller hur mycket värme som får kylas bort i ett vattendrag. Vi är inte ute efter några generellt avskaffade miljökrav, men när det är nödvändigt för att upprätthålla energiförsörjningen i kris borde dessa temporärt kunna frångås under kort tid.

Den viktigaste pusselbiten för att kraftvärmen ska kunna leverera i kris och krig är emellertid att den är konkurrenskraftig redan i fredstid. Energimyndighetens nyligen presenterade fjärr-och kraftvärmestrategi innehåller många goda förslag för att just göra detta. 

• Dela:
• Facebook
• Twitter
• Tips