Tekniska verken tycker

I bloggen berättar vi vad vi tycker i olika samhällsfrågor som påverkar vår verksamhet
  • Sverige behöver en värmestrategi

    Per Everhill 10 jan 2020

    Vintern i år har hittills varit ganska varm, åtminstone i södra Sverige. Vi har därför inte haft några uppvärmningsrelaterade efterfrågetoppar i elsystemet. Det är emellertid ingen garanti för att effektreserven fortsatt kommer att stå oanvänd framåt februari då vi historiskt då och då brukar drabbas av rejäla köldknäppar. Effektutmaningen är ständigt aktuell såväl lokalt som nationellt och i Sverige är den intimt förknippad med vårt uppvärmningsbehov. Med temperaturskillnader på kanske upp emot 20 grader mellan enstaka dagar är flexibel och planerbar uppvärmning en absolut nödvändighet om vi ska kunna vidmakthålla den komfort vi är vana vid.

    Debatten inom svensk energipolitik handlar vanligtvis om hur el ska produceras och industrins behov av billig och leveranssäker el. Hur vi använder energi för uppvärmning är sällan något som diskuteras. Kanske har en tradition av individuell bioenergianvändning på landsbygden och lokala fjärrvärmenät i våra tätorter har bidragit till en avsaknad av politiskt intresse på nationell nivå? En effektiv värmeanvändning är emellertid svaret på en rad energipolitiska utmaningar, exempelvis hur vi ska klara av fler nyanslutningar till elnätet i våra storstadsregioner, hur stor den svenska elexporten kan vara och hur vi ska kunna integrera mer klimateffektiv, men oplanerbar väderberoende kraftproduktion i elsystemet.

    Ett populärt sätt att politiskt hantera olika slags nationella utmaningar de senaste åren har varit att ta fram strategier. Dessa har i sin tur fungerat som ramverk olika satsningar, styrmedel och regelverk. Ett exempel är den nationella bredbandsstrategin som bidragit till en snabb utbyggnad av bredband på landsbygden. Ett annat är regeringens nya digitaliseringsstrategi. Skulle vi inte kunna ta fram en nationell värmestrategi? Förutom att bidra till att hålla oss varma över tiden skulle den kunna resultera i en rad positiva effekter i en rad samhällsområden, exempelvis energi-, bostads-och industrisektorn. Inte minst har uppvärmning en tydlig koppling till våra ambitioner inom cirkulär ekonomi och ambitionen att bli världens första fossilfria välfärdsstat.

    Ett syfte med en värmestrategi skulle givetvis vara att minska belastningen på elsystemet kalla vinterdagar. En given lösning är att främja fjärrvärmemanvändning när sådan finns tillgänglig, exempelvis genom att stödja konvertering från elbaserade uppvärmningslösningar. Användningen av spillvärme skulle kunna ökas och vi skulle behöva byggregler som tydligt premierar hus med lågt eleffektbehov.  Energieffektivisering är en naturlig del av en värmestrategi och här skulle man exempelvis kunna ser över incitamenten för fastighetsägare att spara energi för uppvärmning.

    På landsbygden är förutsättningarna något annorlunda. Här kommer elvärme att spela en viktig roll även i framtiden. Det viktiga här är att elvärmen används effektivt och smart, vilket bland annat kan göras med moderna högpresenterade värmepumpar som dessutom kan styras utifrån läget på elmarknaden. En fördel med värmeenergi är dess förmåga att ackumuleras i byggnader. Med smart teknik finns goda möjligheter att ”ladda” sitt hus med elvärme när det belastar elsystemet allra minst. En annan aspekt som en svensk värmestrategi skulle kunna döma av är vår syn på bioenergi. I Sverige är restströmmar från skogsbruket i form av flis, grenar och toppar ett viktigt bränsle för uppvärmning. Det gäller såväl storskaligt i våra kraftvärmeverk i tätorter, som småskaligt i form av pelletspannor i villor på landsbygden. Med en skrämmande regelbundenhet ifrågasätts emellertid den nordiska synen på bioenergi inom EU, vilket ofta bottnar i okunskap om modernt skogsbruk. Vi skulle en gång för alla behöva slå fast vår syn på bioenergi. Det finns en rad andra exempel på uppvärmningsrelaterade frågor som skulle må bra av politiska inriktningsbeslut på hög nivå.

    Så, vilket politiskt parti blir först med att föreslå en värmestrategi?

  • Vad hände med fjärrvärmen i energiöverenskommelsen?

    Per Everhill 9 dec 2019

    Den senaste tiden har frågan om en eventuell ny eller uppdaterad energiöverenskommelse dykt upp på den energipolitiska agendan. Även om avståndet mellan riksdagens olika partier ibland kan tyckas vara långt i dessa frågor så finns signaler från båda sidor om att det faktiskt kanske inte vore så dumt att titta lite närmare på några av de frågeställningar som inte riktigt hanterades i version 1.0. För tyvärr så har viktiga delar av överenskommelsen hamnat i skymundan och verkar till och med ha glömts bort när man tittar på de senaste årens praktiska energipolitik och myndighetsutövande.

    En sådan bortglömd komponent står att hitta redan på sidan tre i dokumentet under rubriken ”Stöd till förnybar energi” och lyder enligt följande:

    En konkurrenskraftig fjärrvärmesektor och minskad elanvändning i uppvärmningen är förutsättningar för att klara den förnybara el- och värmeförsörjningen under kalla vinterdagar.

    Det senaste året har det med all önskvärd tydlighet framkommit att Sverige står inför betydande kapacitetsutmaningar i elsystemet, såväl nationellt som lokalt. Det kraftigt ökade behovet av el för uppvärmning under kalla vinterdagar är den främsta orsaken till efterfrågetoppar i Sverige. Den självklara lösningen på effektutmaningen kalla vinterdagar är naturligtvis att minska elanvändningen för uppvärmning. Vilket är precis vad Energikommissionen föreslår på sidan 3 i energiöverenskommelsen! Just denna mening anger ett principiellt viktigt vägval för framtidens svenska elanvändning. Vi ska helst inte använda el för uppvärmning! Och det är mycket energi det handlar om, ungefär 20 TWh/år vilket motsvarar en tredjedel av dagens svenska kärnkraftsproduktion och några TWh mer än den samlade vindkraften.

    Minskad användning av el för uppvärmning skulle bidra till att lösa en rad av de utmaningar som vårt elsystem står inför. Det skulle minska vårt beroende av planerbar kraftproduktion vilket skulle göra det lättare att integrera mer klimateffektiv vind- och solkraft i elsystemet. Det skulle möjliggöra mer export av svenska fossilfri el till våra kolberoende grannländer. I flera framtidsstudier, exempelvis från Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademin och Energiföretagen Sverige bedömer man att det svenska elbehovet kommer att vara närmare 200 TWh på 2040-talet. Ökningen beror bland annat på industrins- och transportsektorns elektrifiering. Dessa sektorer behöver kvalificerad energi som kan driva avancerade maskiner, elektronik och datahallar. Någon som man i princip bara kan göra med el.  Att i detta läge använda vår mest kvalificerade och eftertraktade energibärare för något så okvalificerat som att göra värme är som att göra falukorv på oxfilé.

    Men finns det då några alternativ till eluppvärmning i Sverige. Absolut! I Sverige finns ett av världens bäst utbyggda fjärrvärmenät och dessutom en omfattande kraftvärmeproduktion. Genom att producera el och värme samtidigt bidrar kraftvärmen både till att öka eltillgången kalla vinterdagar och att minska efterfrågan på el för uppvärmning. Behovet av fjärrvärme är en förutsättning för kraftvärmens elproduktion vilket gör att tekniken levererar både tillförsel och minskad efterfrågan till elsystemet! Dessutom har kraftvärmen mycket hög klimat-och miljöprestanda.

    Tyvärr har vi inte sett särskilt mycket politisk verkstad de senaste åren när det gäller denna lilla, men viktiga del av överenskommelsen. Det är snarare så att kraftvärmens (och därmed fjärrvärmens) villkor försämrats genom skatt på energiåtervinning av avfall liksom kraftigt höjda skatter på den lilla fossila spetsproduktion som fortfarande återstår. Kraft- och fjärrvärmens marknadsvillkor har en självskriven plats i en uppdaterad energiöverenskommelse. För inspiration om vad som skulle göras har Energiföretagen Sverige tagit fram en föredömlig 12-punktslista som i princip kan kopieras rakt av!

  • Kapacitetslösningen i storstäderna visar på behovet av en ny elmarknadsdesign

    Per Everhill 4 nov 2019

    Även om detaljerna kring den nyligen presenterade kapacitetslösningen för Stockholm och Malmö delvis är höjda i dunkel är det ändå intressant att reflektera över vad den på sikt skulle kunna innebära för den svenska elmarknaden och aktörerna på den. Först kan det vara på sin plats att konstatera att det akuta kapacitetsproblemet i våra storstäder främst beror på vårens kraftiga höjningar av energi-och koldioxidskatten för den marginella toppeffekten i kraftvärmen. Det handlar om anläggningar som eldas med fossila bränslen, men med mycket kort driftstid på årsbasis under några dagar när det är som kallast. Och visst ska vi avveckla olja, kol och naturgas i kraftvärmen (några enstaka procent återstår idag), men när det är rör sig om en reservfunktion som denna kan agerandet liknas vid att straffbeskatta flytvästar för att de är av fel material.

    Hur som helst har ett, vad jag förstår, intensivt förhandlande mellan såväl enskilda företag som politik och myndigheter nu resulterat i en lösning som gör att Stockholmare och Skåningar med stor sannolikhet kommer slippa frysa just denna vinter. Lösningens huvudnummer är att vidmakthålla befintlig kraftvärmekapacitet som emellertid konverteras för att kunna elda förnybara bränslen. Det intressanta i sammanhanget är att detta finansieras av de regionala/lokala elnätsföretagen. Rent juridiskt har dessa faktiskt inga formella krav på sig att tillhandahålla effekt till sina kunder, men som den reglerade aktör som faktiskt har den mest permanenta relationen med kunderna är det naturligt att de i denna akuta situation ändå tar på sig det ansvaret. I slutändan kommer elnätskundkollektivet att stå för kostnaderna via sina elnätfakturor vilket också är rimligt då det är de som får tjänsten effekt levererad till sig den där kalla vinterdagen då den framtida biogaseldade pannan tänds upp på Helenholmsverket i Malmö. Det intressanta i sammanhanget är att lösningen kräver samverkan mellan produktion och distribution på ett sätt som traditionellt sätt inte faller sig naturligt på den svenska elmarknaden med såväl juridiskt som marknadsmässigt vattentäta skott mellan dessa verksamheter.

    En annan del av lösningen innebär en tidigarelagd start av lokala marknadsplatser för kapacitet. Detta är något helt nytt på den nordiska elmarknaden som drivs enligt principen Energy-Only. Det innebär att endast energi har ett monetärt värde och övriga tjänster såsom att tillhandahålla effekt levereras gratis ”på köpet”. Den akuta situationen i Malmöområdet har alltså drivit fram ett frånsteg från denna regim. En annan del av lösningen i Malmöfallet verkar handla om att stamnätsoperatören Svenska Kraftnät genom ”förändrade driftsförhållanden” bidrar till att öka tillgången på effekt i regionen. Exakt vad det innebär låter sig inte sägas, men det är inte orimligt att det handlar om olika former av marknadsbegränsningar, exempelvis avseende export. Även här har vi alltså en eldistributör som genom olika former av ingripanden på elmarknaden bidrar till situationens lösning.

    Det vi ser är alltså ekonomiska flöden i helt nya riktningar och mellan aktörer som agerar i helt andra roller än vad de formellt brukar göra. Kan det vara så att detta är en utveckling vi kommer att ser mer av på en framtida energimarknad med en högre andel oplanerbar kraftproduktion, ett ökat behov av användarflexibilitet och en mer föränderlig samhällsutveckling när det gäller tillkommande effektbehov? Är nuvarande rollfördelning på elmarknaden med producenter, distributörer och handlare obsolet i ljuset av denna utveckling? Behöver vi kanske tillåta nya eller gamla aktörer att ta ett lokalt eller regionalt helhetsgrepp på energiförsörjningen? Och behöver vi skapa ett värde på effekt på marknaden? Jag vet inte exakt hur, men jag tror att den presenterade kapacitetslösningen i storstäderna kan ge oss några viktiga ledtrådar kring hur framtidens elmarknad kommer att kunna se ut...

  • Skatten som främjar plasteldning

    Per Everhill 29 okt 2019

    Förra veckan röstade riksdagen för införandet av en skatt på avfallsförbränning trots att en sådan förkastats av såväl regeringens egen utredare, som i princip samtliga remissinstanser. Politikernas förhoppning är att skatten ska skicka styrsignaler till marknaden, som gör att mer avfall återvinns högre upp i avfallshierarkin vilket ger såväl miljö- som klimatnytta. 

    Så är emellertid inte fallet av flera skäl. För det första så är det inte de som tillför samhället avfall som ska betala skatten. Istället slår skatten mot kraftvärmeföretagen som är de som tar hand om det restavfall, som i de allra flesta fall inte kan nyttiggöras på annat sätt.

    För det andra så är skatten utformad på ett sätt som gör det mer attraktivt för kraftvärmeföretagen att energiåtervinna avfall med högt energiinnehåll, som exempelvis fossil plast, än förnybart avfall med lågt energiinnehåll som träprodukter och papper. Det beror på att skatten betalas per ton energiåtervunnet avfall,  oavsett vilken slags avfall det handlar om. Ett kraftvärmeverks produkt är emellertid energi, det vill säga MWh som man av naturliga skäl vill producera till så låg kostnad som möjligt. Om avfallet som ska energiåtervinnas har ett högt plastinnehåll behöver kraftvärmeverket elda en mindre mängd avfall för samma energiproduktion vilket då också ger en lägre avfallsförbränningsskatt. Skattens utformning främjar alltså användning av bränslen som ger ökade utsläpp av växthusgaser. Det är precis tvärtemot regeringens syfte med skatten som sägs vara att: ”uppfylla målet att Sverige ska gå före på klimat- och miljöområdet och bli världens första fossilfria välfärdsland”.

    En annan konsekvens med avfallsförbränningsskatten är att den direkt motverkar styrsignalerna från det europeiska utsläppshandelssystemet EU ETS. Sverige har på eget bevåg valt att inkludera den avfallseldade kraftvärmen i EU ETS, vilket innebär att svenska kraftvärmeföretag måste köpa utsläppsrätter för att få energiåtervinna avfall med fossilt innehåll. Det blir helt enkelt dyrare. Samtidigt skickar alltså regeringen genom avfallförbränningsskatten en helt motsatt signal genom att främja eldning av avfall med högt plastinnehåll! I princip innebär detta att avfallsförbränningsskatten blir en slags omvänd koldioxidskatt vilket sannolikt inte är den politiska målsättningen.

    Blir kraftvärmeföretagen då nöjda och glada när det blir lönsamt att elda mer plast? Knappast! Branschen har sedan länge varit tydlig med att vi inte vill elda plast då det försämrar vår klimatprestanda, samtidigt som våra fjärrvärmekunder i allt högre grad efterfrågar helt förnybar energi. Utmaningen är att minska tillflödet av plast som inte kan återvinnas på andra sätt högre upp i avfallshierarkin. Det är en uppgift för hela samhället och i skrivande stund sker flera satsningar på branschen på detta område, exempelvis Stockholm Exergis satsning på avancerade sorteringsanläggningar eller Tekniska verkens återbrukshallar. I detta sammanhang känns det väldigt olustigt med en skatt som istället främjar ökad eldning av plast.

    Mot bakgrund av ovanstående bör skatten på avfallsförbränning snarast avvecklas till förmån för andra styrmedel högre upp i avfallshierarkin. En viktig lärdom är att det sällan är rätt att sparka på olika återvinningsmetoder, utan att istället fokusera på att minska tillförseln av avfall från första början. Då skulle vi på sikt kunna få en samhällsutveckling, där vi successivt minskar den mängd avfall som slutligen behöver tas omhand i våra kraftvärmeverk.

  • Låt industrin slippa köpa utsläppsrätter för biogas!

    Per Everhill 3 okt 2019

    Det råder idag en bred politisk enighet om biogasens nyttor i det svenska energisystemet. Biogasen gör det möjligt att nyttiggöra avfall vilket gör vår ekonomi mer cirkulär. Biogasen tränger ut fossila bränslen inom transportsektorn, industrin och sjöfarten samtidigt som dess restprodukt i form av biogödsel återför viktiga näringsämnen till jordbruket. Då biogasproduktionen i princip alltid är lokal minskar den också vårt beroende av energi från en ibland orolig omvärld. Det finns alltså många skäl att stödja en ökad produktion och användning av biogas i Sverige. Idag produceras runt 2 TWh biogas i Sverige och genom import från främst Danmark ligger konsumtionen på cirka 3,5 TWh. Biogasanvändningen skulle kunna öka avsevärt då den ofta direkt kan ersätta fossila bränslen. Utvecklingen mot flytande biogas öppnar dessutom upp nya marknader när gasen kan transporteras effektivare längre sträckor.

    På senare tid har vi sett flera exempel på hur svensk industri intresserar sig för biogasen. Toyota Material Handling i Mjölby byter ut fossil gasol mot flytande biogas och många andra tyngre industrier undersöker nu på allvar möjligheterna att öka användningen av biogas i sina processer. Idag använder många svenska industrier, exempelvis på västkusten och i Dalarna, naturgas som köps via gasnätet. Naturgasanvändning innebär avsevärt minskade utsläpp av växthusgaser jämfört med kol och olja, men det handlar fortfarande om ändlig fossil energi. För dessa industrier är inblandning av biogas i energimixen ett enkelt sätt att höja sin klimatprestanda. Då det ofta handlar om stora volymer jämfört med exempelvis försäljningen till privatbilister betyder denna trend mycket för våra svenska biogasföretag.

    Här finns emellertid ett problem. Om förnybar biogas och fossil naturgas samdistribueras i samma gasnät räknas nämligen all gas som fossil enligt den svenska tillämpningen av EU-förordningen om utsläppsrätter. En industri som ingår i den handlande sektorn inom EU:s utsläppshandelssystem måste alltså idag köpa utsläppsrätter även för den gasmängd som utgörs av biogas, bara för att den blandats med naturgas i distributionsnätet. Detta minskar naturligtvis incitamenten för svenska industriföretag att köpa och blanda in biogas i sina processer. Rent fysiskt går det inte att skilja på förnybar metangas och fossil sådan ty det är samma slags molekyler det handlar om. Det får emellertid praktiska konsekvenser som direkt motverkar den svenska industrins omställning från fossil till förnybar energi.

    Den enkla lösningen på detta problem är att tillämpa emissionsfaktor noll för biogas som samdistribueras i Sverige. Rent praktiskt skulle detta kunna hanteras genom att tillämpa den så kallade gröngasprincipen för berörda aktörer. Gröngasprincipen innebär att kunden fysiskt kan erhålla en blandning av såväl fossil som förnybar gas via gasnätet. Samtidigt garanterar dock leverantören att utlovad mängd biogas tillförs marknaden någon annanstans. Detta garanterar köpets klimatnytta på precis samma sätt som att den exakta mängden biogas hade levererats fysiskt till kunden. Detta förfarande ligger idag till grund för hur biogas ska hanteras skattemässigt i Lagen om skatt på energi. Det vore en enkel sak att låta samma regelverk styra den svenska tillämpningen av EU ETS på detta område.

    Svensk industri står inför en omfattande omställningsperiod där stora mängder fossil energi måste ersättas. Det är rimligt att den förnybara biogasen kan få vara en del av denna omställning utan att den inom utsläppshandelsystemet blandas ihop med sin fossila kusin.