Tekniska verken tycker

I bloggen berättar vi vad vi tycker i olika samhällsfrågor som påverkar vår verksamhet
  • Vad värmer Sverige i Svensk Vindenergis framtidsvision?

    Per Everhill 22 sep 2020

    Trenden att släppa rapporter som visar hur det framtida svenska elsystemet skulle kunna se ut fortsätter. Senast ut är Svensk Vindenergi som presenterar en framtidsvision där Sveriges elförsörjning år 2040 i huvudsak löses genom vind och solkraft som kompletteras med vattenkraft och en rejäl portion efterfrågeflexibilitet.

    Den modell som har använts för analysen fokuserar på en utvald vecka år 2030 respektive 2040. Vad Svensk Vindenergi gör är att man utgår ifrån sina egna högt satta prognos för vindkraft och Energimyndighetens solstrategi vartefter man fyller på med kompletterande resurser i tillräcklig omfattning för att kalkylen ska gå ihop.

    Flera av rapportens antaganden förtjänar att kommenteras:

    • I beräkningarna antar Svensk Vindenergi att elproduktionen från ”Annat” i princip ska halveras fram till år 2030. ”Annat” utgörs i Sverige huvudsakligen av kraftvärme. Kraftvärmen är unik genom att den producerar två produkter samtidigt, dvs. el och värme. Halverad elproduktion från kraftvärme ger således halverad värmeproduktion om man inte tänker sig en ensidig avveckling av anläggningarnas turbiner vilket inte är troligt. Kraftvärmens värmeproduktion varierar över åren, men ligger över tiden tillsammans med övrig fjärrvärme på ungefär 50 TWh per år. Idag är fjärrvärme den vanligaste uppvärmningsformen i Sverige för flerbostadshus och verksamhetslokaler vilket naturligtvis inte skulle vara möjligt med den värmeproduktionsförlust som presenteras i Svensk Vindenergis rapport.  I rapporten verkar denna konsekvens inte få någon påverkan på Sveriges eleffektbehov varvid vi får anta att man tänker sig att värmeförlusten ersätts utanför elsystemet, exempelvis med vedeldning. Om det skulle handla om ökad elanvändning faller hela rapporten eftersom den föreslagna elproduktionsmixen inte klara av att leverera den extra effekten den analyserade veckan.
    • När det gäller vindkraften räknar Svensk Vindenergi med kraftiga effektivitetsökningar. Det är en sannolik utveckling. Svensk Vindenergi är emellertid lite väl positiva och verkar utgå ifrån en kapacitetsfaktor för vindkraft som innebär att samtliga vindkraft år 2040 har samma prestanda som dagens bästa havsvindkraft. Det är inte rimligt med tanke på att den landbaserade vindkraft som byggs idag antagligen kommer stå kvar år 2040. Vilket också stämmer väl överens med Svensk Vindenergis egna prognoser där huvuddelen av vindkraften fortfarande är landbaserad år 2040.
    • Stor tillit sätt till ökad användarflexibilitet i scenariot. Flexibilitet har självklart en roll i framtidens elsystem, men fråga är hur stor förmåga som är rimlig att realisera. I rapporten bedöms bland annat hushållselen (Alltså inte el för uppvärmning) kunna bidra med 130 MW under den värst belastade timman. Det kan verka optimistiskt att anta att kylskåp, fläktar och belysning kan bidra med en sådan effektförflyttning vid ett givet tillfälle. När det gäller flexibiliteten för eluppvärmning finns en god potential, bla när det gäller eldrivna värmepumpar. Problemet med denna flexibilitet är att den korta uthålligheten. Efter några timmar börjar temperaturen i fastigheten att sjunka och då är det nog få elanvändare som väljer att hålla inne effekten för att stödja elsystemet oavsett eventuella ekonomiska fördelar. Det är således en flexibilitet vi inte kan räkna med under längre köldperioder. Flexibilitet kommer vara viktigt i framtidens elsystem, men frågan är om vi kan lita på den i den utsträckning som Svensk Vindenergi räknar med? 
    • Scenariot bygger på att de svenska elnäten byggs ut kraftigt på alla nivåer. Det är ett rimligt antagande i ljuset av att det presenterade elsystemets produktion i hög grad är decentraliserad. Vi kommer se mer sol och vindkraft framöver och för att utnyttja dessa resurser effektivt är tillräcklig överföringskapacitet en kritisk faktor. På nationell nivå har detta uppmärksammats väl i den energipolitiska debatten, men inte på lokal nivå. En kraftig utbyggnad av solelsproduktionen kommer kräva stora elnätsinvesteringar på nätstationsnivå inne i våra städer. Om inte elnätsutbyggnaden matchar produktionsökningarna är risken stor för instängningseffekter.

    Rapporten väcker frågor

    Sammanfattningsvis känns det som att Svensk Vindenergis rapport väcker fler frågor än vad den ger svar när det gäller elsystemets framtida utformning. Om den är tänkt som ett debattinlägg för mer vind-och sol slår det snarare åt andra hållet. Det är olyckligt för dessa kraftslag har verkligen god potential att växa i Sverige, om än kanske inte i samma takt som Svensk Vindenergi föreslår.

    En annan tråkig trend med denna typ av rapporter är tendensen att allt för hårt premiera det egna kraftslaget. En förutsättning för ökad utbyggnad av vind-och solkraft är att det finns tillräckligt med planerbar kraftproduktion som balanserar väderberoende variationer. Istället för att nedvärdera dessa kraftslag i sin rapport borde vindkraftsindustrin vara mer tydliga med denna symbios. Det sannolikt leda till att framtida rapporter av detta slag blev mer balanserade istället för att enbart vara en partsinlaga från olika branschorganisationer.  

  • Sverige behöver mål och styrmedel för resurseffektivitet

    Klas Gustafsson 21 sep 2020

    Minskade utsläpp av växthusgaser är sedan länge den enskilt viktigaste utgångspunkten för lagar och regelverk på miljöområdet i Sverige. Det har utan tvekan varit en framgångsrik strategi som bland annat lett till att de svenska utsläppen av koldioxid minskat med omkring 25 procent sedan 1990. Samtidigt har den svenska bruttonationalprodukten ökat med närmare 70 procent vilket är ett bevis på att det är möjligt att frikoppla utsläpp från tillväxt.  

    Att allt för ensidigt låta utsläppsminskningar styra miljöpolitiken kan emellertid leda till att vi missar perspektiv som skapar andra nyttor i samhället. Ett sådant exempel är resurseffektivitet. Den globala tillväxten kommer ofrånkomligen leda till brist på flera viktiga resurser i framtiden, exempelvis eftertraktade metaller. Indirekt gynnar resurseffektivitet klimatet, men det kan vara svår att exakt härleda dessa effekter. Nyligen nekades en anläggning för utsortering av plast från restavfall stöd från Klimatklivet med hänvisning till att de direkta klimatvinsterna var för låga. En sådan anläggning definitivt minskat vårt behov av behöva utvinna ny fossil olja, vilket emellertid inte ger några direkta mätbara utsläppsminskningar.

    Energiåtervinning fortsatt viktig

    Vi måste bli bättre på att använda resurser effektivare istället för att ständigt tillföra nya råvaror. Resurser måste flyttas runt i samhället flera varv i cirkulära flöden istället för att degraderas till avfall efter första användningstillfället. Att hantera samhällets avfall effektivare är en viktig del i ett sådant flöde.  Fram tills i början av 2000-talet lades en stor del av det svenska avfallet fortfarande på soptipp. Genom framsynt lagstiftning kunde andelen avfall som istället blev el och värme genom energiåtervinning ökas. Idag deponeras mindre än 1 % av det svenska avfallet. Förutom att det indirekt minskade utsläppen av metangas från våra deponier blev hela vårt samhälle mer resurseffektivt. Vi kommer behöva energiåtervinning även i framtiden, exempelvis för avfall som är kontaminerat, giftigt eller allt för slitet för att materialåtervinnas. Det är emellertid ingen ursäkt för att inte öka mängden avfall som istället materialåtervinns och därmed kan fortsätta göra nytta i samhället ett tag till.

    Materialåtervinningen skulle kunna öka

    Idag materialåtervinns lite mer än hälften av det avfall som sorteras ut och omhändertas av återvinningsindustrin. Det beror bland annat på att det är för billigt att slänga avfall och att kostnaderna för själva återvinningen är hög i förhållande till vad marknaden är beredd att betala för återvunnet material. Materialåtervinningen av svenskt avfall skulle kunna öka betydligt om det fanns ett tydliga politiska mål för resurseffektivitet som backades upp med effektiva styrmedel. Målen skulle kunna vara uppdelade på olika samhällsektorer utifrån deras bedömda förmåga och potential för förbättring jämfört med idag.

    Förslaget: Inför ett bonusmalus-system för svensk avfallshantering

    När det gäller styrmedel skulle det kunna vara ett bonus-malussystem för att främja återvinning högt upp i avfallshierarkin. Alla som lämnar avfall till deponi eller energiåtervinning betalar en avgift för detta (malus). Avgiften används sedan till att ge bonus till de aktörer som materialåtervinner avfall. Det skulle främja effektivare insamling, förbättrad sortering, men också mer återbruk. Samtidigt skulle lönsamheten för återvinningsindustrin öka genom att det blev lönsamt att återvinna fler avfallsfraktioner. 

    Regeringens nyligen publicerade strategi för cirkulära ekonomi pekar ut inriktningen för det arbete som behöver göras för att ställa om till cirkulär produktion, konsumtion och affärsmodeller, samt giftfria och cirkulära materialkretslopp. Ett bonusmalus-system för svensk avfallshantering är ett konkret förslag som skulle kunna ge ett avsevärt bidrag till en sådan utveckling.  

    / Klas Gustafsson, Vice vd Tekniska verken i Linköping AB och tillika ledamot av regeringens delegation för cirkulär ekonomi

  • Kraftvärmen underskattas i Svenskt Näringslivs elsystemrapport

    Per Everhill 14 sep 2020

    Förra veckan presenterade Svenskt Näringsliv sin, redan innan publiceringenomtalade rapport om hur det framtida svenska elsystemet långsiktigt kan möjliggöra en konkurrenskraftig och fossilfri ekonomi.

    Rapporten är en scenarioanalys som bygger på ett antal teknikneutrala modelleringar. Rapporten landar i ett det mest kostnadsoptimala fossilfria svenska elsystemet på årsproduktionsbasis i framtiden består av ungefär en tredjedel bibehållen vattenkraft, en tredjedel bibehållen eller ny kärnkraft och en tredjedel vindkraft. 

    Det senaste året har det presenterats ett antal liknande utredningar, bland annat från Naturskyddsföreningen och NEPP (North European Energy Perspectives Project). De bygger på lite olika metoder, avgränsningar och teorier och utgör sammantaget ofta goda inlägg i den svenska energipolitiska debatten. Jag tycker Svenskt Näringslivs rapport är läsvärd och att man utifrån frågeställningen i stort lyckas presentera ett trovärdigt scenario. Huruvida den kommer bemötas med ros och ris kommer tyvärr som vanligt i svensk energidebatt bero på läsarens uppfattning om kärnkraft.

    Det ständiga bråkandet om kärnkraftens vara eller icke vara har också en tendens att flytta fokus från övriga kraftslags roll i energisystemet. Exempelvis är den svenska kraftvärmen tyvärr något styvmoderligt behandlad i rapporten. Författarna beskriver visserligen väl kraftvärmens egenskaper i olika avseenden. Kraftvärmens lokala systemnytta betonas liksom dess kopplingar till andra sektorer såsom skogsbruket och avfallssektorn.

    Man lyfter också beroendet mellan kraftvärmens behov av avsättning för sin värmeprodukt och dess elproduktionsförmåga. Det är emellertid just dessa faktorer som gör det svårt att sätta in kraftvärmen i en teoretisk modell för det nationella elsystemet vilket författarna också framhåller. Tyvärr resulterar dessa begränsningar i att kraftvärmen får en förhållandevis undanskymd plats i rapportens slutsatser.

    Av flera anledning, som ligger utanför rapportens fokus, tror jag att kraftvärmen kan komma att få en betydande roll i det svenska elsystemet år 2045:

    • Kraftvärmens lokala elsystemnytta är och kommer bli allt viktigare i framtiden. Det var bibehållen kraftvärmeproduktion som räddade effektsituationen förra vintern i Stockholm och Malmö. Utbyggda elnät kommer på grund av långa tillståndsprocesser tyvärr inte lösa kapacitetsbristen i dessa områden på många år. Istället kommer utbyggd kraftvärme bli en nödvändig lösning för att hantera framtida tillväxt i dessa regioner. Jag tror vi kommer få ser fler exempel på hur kraftvärmens lokala systemnytta finansieras på andra sätt än via dagens elmarknad. Ygemans speciallösningar för kapacitetsbristen i Skåne och Stockholm är sannolikt bara en början på denna trend.
    • De biobränslen som används i den svenska kraftvärmen är främst restprodukter från skogsindustrin och inte prima bränslen. Visst kommer det bli ökad konkurrens om bioråvara i framtiden, men en sådan trend kommer framför allt beröra de mest eftertraktade fraktionerna. De huvudsakliga biobränslen för svenska kraftvärme är idag returträ från byggindustrin och GROT (Grenar och Toppar) som idag har få andra användningsområden än energiåtervinning. Det svenska skogsbruket växer (Liksom byggindustrin när det gäller returträ) och därmed också möjligheten att nyttiggöra restprodukter för värmeproduktion.
    • Restavfall utgör idag något mer än 30 % av den svenska kraftvärmens bränslen. Avfallsbränslet är unikt genom att kraftvärmeföretagen får betalt för den avfallsbehandlingstjänst det innebär att energiåtervinna det till el och värme. Samhällets avfallsmängder hänger tätt samman med konjunktur och befolkningstillväxt. Även med utsortering av avfallets fossila del (plast – idag ca 35 % av det avfall som energiåtervinns) och ökad resurseffektivitet så finns ett kraftigt underskott på energiåtervinningskapacitet i Europa där årligen mer än 100 miljoner ton avfall deponeras på soptipp. En utvecklad europeisk marknad för avfallsbehandlingstjänster i linje med avfallshierarkin är nödvändig och skulle innebära stora tillväxtmöjligheter för svensk kraftvärme.
    • Slutligen behövs det ett resurseffektivitetsperspektiv på vår elförsörjning. Som så riktigt påpekas i rapporten kommer vår elanvändning kraftigt att öka de kommande åren vilket bland annat beror på fordonsflottans elektrifiering, fler elkrävande datahallar och ökad elanvändning i industrin. I detta läge har vi inte råd att öka användningen av el för något så okvalificerat som uppvärmning där vi i våra tätorter dessutom har ett klimateffektivt alternativ i form av fjärrvärmen. Vi kommer behöva införa regelverk och styrmedel som styr mot resurseffektivare uppvärmning och det kommer bidra till att öka kraftvärmens tillväxtpotential.

    Idag motsvarar den svenska kraftvärmens sammanlagda el-och värmeproduktion en eleffekt på ungefär 10 GW. Det gäller visserligen vid maximal värmeavsättning kalla vinterdagar, men vid dessa tidpunkter är det betydligt mer än vad den samlade svenska kärnkraften kan leverera. Den svenska kraftvärmen kan leverera mer och behöver dessutom ta större plats i den svenska energidebatten. Annars är risken stor att den, precis som i Svenskt Näringslivs rapport, försvinner i skuggan av kärnkraft-, vind-och vattenkraften.

  • Avskaffad 255 kW-gräns för solel ökar risken för effektbrist

    Per Everhill 11 aug 2020

    Den senaste tiden har allt fler röster höjt för att ta bort 255 kW-gränsen som idag befriar mindre solcellsanläggningar från energiskatt på egenanvänd el. De huvudsakliga argumenten för detta är att det skulle främja ökad solelsproduktion med positiva klimateffekter som följd. Ökad solelsproduktion gör utan tvekan klimatnytta då den på marginalen bidrar till att tränga ut fossil elproduktion på marginalen i det nordeuropeiska elsystemet. Ett fullständigt avskattande av 255-kW-gränsen skulle emellertid få konsekvenser som kan slå hårt mot det redan idag pressade svenska elsystemet.

    Ett skatteundantag gör det gynnsamt för solelsproducenten att använda så stor del som möjligt av sin elproduktion för egenförbrukning. När det gäller hushållsel & verksamhetsdel får detta sannolikt inte särskilt stor påverkan på kundens beteende. Dessa funktioner saknar ofta alternativ till eldrift (exempelvis fastighetsbelysning). Det finns emellertid ett behov där valet står mellan elektricitet och andra alternativ, nämligen uppvärmning.

    Med skattebefriad el från stora anläggningar kommer det att bli attraktivare för stora fastighetsägare att välja elbaserade uppvärmningsformer framför konkurrerande alternativ, exempelvis fjärrvärme eller biopanna. Visserligen blir det endast en besparing sommartid då solcellerna levererar, men det finns ändå en del pengar att spara på exempelvis varmvatten i en större bostadsrättsförening eller verksamhet. Det blir också lönsammare att använda elbaserad kyla från solel framför förnybar fjärrkyla. Inte minst driver en elskatt på 35,3 öre/kWh på denna utveckling.

    Problemet för det svenska elsystemet uppstår vintertid

    Problemet för det svenska elsystemet uppstår vintertid när solelsanläggningen som under sommaren kunde leverera en stor del av fastighetens elbehov istället inte producerar någon el alls. Fastighetsägaren som av ekonomiska skäl valt att investera i en stor solelsanläggning för sina sommarelbehov blir istället helt beroende av el från elnätet för att hålla sig varm. Det hade inte varit fallet med icke-elbaserad uppvärmning. Som bekant är det svenska elsystemet tidvis under omfattande press med allvarlig kapacitets-och effektbrist i flera regionen. Detta är särskilt en utmaning riktigt kalla vinterdagar då uppvärmningsbehovet är stort. Ett fullständigt undantag från 255-kW regeln med ökad eluppvärmning som följd skulle bidra till att spä på denna situation. En sådan utveckling går också tydligt emot Energiöverenskommelsen från 2016 där man betonar vikten av minskad elanvändning för uppvärmning. Det sista det svenska elsystemet behöver idag är reformer som driver mot ett ökat effektbehov för detta ändamål. Ökad elanvändning vintertid skulle också innebära minskad elexport till våra fossiltunga grannländer samtidigt som antalet timmar när vi behöver importera el från kontinenten skulle öka. Det vore ett bakslag för den svenska solelens klimatbidrag!

    Avskaffa med smart undantag?

    Kan man istället hitta en kompromiss mellan att främja storskalig solelsproduktion och ambitionen om minskad elanvändning för uppvärmning? Erik Dotzauer vid Stockholm Exergi lanserade för någon vecka sedan ett intressant förslag som går ut på att 255 kW-gränsen avskaffas, men med undantag från el som används för uppvärmning. Detta skulle kunna ske med mätning om särskild sådan finns för uppvärmningssystemet eller via ett schablonavdrag. Med Eriks förslag skulle inte solelen ges konkurrensfördelar mot andra klimateffektiva uppvärmningsalternativ. Samtidigt skulle ökad användning av solel för ändamål där el är det enda alternativet främjas, vilket har positiva klimateffekter.

    I skrivande stund verkar flera riksdagspartier luta mot ett avskaffande av 255 kW-gränsen. Det kan tyckas vara en enkel fråga, men det är viktigt att inte fatta förhastade beslut som kan få negativa effekter på vårt elsystem. Att överväga Eriks förslag är en bra början för reformarbetet på detta område.

  • Solelsboomens elnätspåverkan – energiomställningens ”dolda” kostnad

    Per Everhill 11 aug 2020

    De senaste åren har den installerade solelseffekten i Sverige ökat kraftigt. Orsakerna är flera. Det ökade intresset för klimatfrågan driver på investeringar i förnybar elproduktion. Tekniken för solceller har utvecklats avsevärt samtidigt som investeringskostnaden minskat kraftigt. Dessutom är marknaden för solceller idag väl etablerad i Sverige vilket inte var fallet för 10 år sedan.

    Den svenska solelsproduktionen gör tveklöst stor klimatnytta, genom att på marginalen tränga ut fossila energiproduktion från vår gemensamma nordiska elmarknad. Vi kan helt enkelt exportera mer fossilfri el till våra fossiltunga grannländer i söder och öster. Smakar det så kostar det brukar det emellertid heta, och svensk solel åtnjuter idag kraftiga subventioner från staten i form av bland annat investeringsbidrag och skatteavdrag för mikroproducenters inmatning av solel på elnätet. Stödet till solelen är ett politiskt ställningstagande och dess kostnader har naturligtvis vägt mot de klimatvinster som verksamheten genererar.

    Det som emellertid sällan framkommer i den svenska energidebatten är de kostnader som solelsboomen skapar för de svenska elnäten. Låt mig presentera ett exempel från verkligheten:

    I ett av Tekniska verkens elnät installerade en bostadsrättsförening för några år sedan ett antal solelsanläggningar på omkring 700 kW vilket belastade en specifik nätstation. Normalt är det svenska elnäten på stadsdelsnivå väl dimensionerade förutökade kapacitetsbehov av detta slag och installationen kunde genomföras utan ytterligare elnätsförstärkningar. Den installerade anläggningen åt emellertid upp en stor del av den överkapacitet som vid det aktuella tillfället fanns i området.  Några år senare installerade en annan kund i samma område en mindre solelanläggning på omkring 60 kW. Vi räknade på det och bedömde att det skulle funka, men efter ett tag blev det tydligt att elnätet i området var överbelastat. Bland annat uppmättes spänning på runt 260 Volt hos enskilda kunder. Det hela löstes genom att vi fick bygga ut ett antal förbindelser så att belastningen kunde fördelas ut på fyra nätstationer istället för en. Denna typ av investeringar blir allt vanligare när ett ökat antal solelsinstallationer skapar marginaleffekter i elnätet som kräver ombyggnation.

    Elnät är en kollektiv nyttighet. För kunna växa och utvecklas på ett effektivt sätt fördelas kostnaderna på hela kundkollektivet utifrån den enskilda kundens belastning på systemet över tiden, vanligen baserad på säkringsstorlek på konsumenter. Det vore orimligt om varje kund skulle ta hela kostnaden för de marginaleffekter den orsakar. Särskilt då dessa kan vara betydande, exempelvis när ett ökat effektbehov kräver en ny nät- eller mottagningsstation för tiotals miljoner kronor. Det innebär att kostnaden för elnätsförstärkningen i fallet med de två solelsanläggningarna fördelades ut på ungefär 70 000 kunder.

    Solcellsboomen innebär alltså ökad elnätskostnader och därmed högre elnätsavgifter för oss alla. Är detta då ett problem? Inte nödvändigtvis. Förhoppningsvis är de som beslutat om solelens subventioner väl medvetna om detta och har bedömt att elnätskollektivet är beredda att betala, bland annat för den klimatnytta solelen innebär. Personligen betalar jag gärna för ett väl utbyggt elnät med kapacitet att ta emot mer solel och det tror jag gäller för fler än mig.  

    Det som däremot är ett problem är att detta inte framkommer alls i den energipolitiska debatten, där elnätsföretagen ofta beskylls för orimliga prishöjningar. En inte obetydlig del av dessa prishöjningar kan förklaras av de ökade kostnaderna för att integrera mer förnybar elproduktion i elsystemet, eller för att dimensionera elnätet för att kunna ta emot sådan i framtiden.  I dagsläget är de elnätsinvesteringar som solelsboomen driver en ”dold” kostnad för energisystemets omställning som vi alla får betala för, men som många nog inte är medvetna om. De svenska satsningarna på solel är en bra affär såväl ekonomiskt som klimatmässigt, men om vi inte är ärliga med dess kostnader och vem som betalar för dem är risken stor att den framstår som bättre än vad den faktiskt är.