Tekniska verken tycker

I bloggen berättar vi vad vi tycker i olika samhällsfrågor som påverkar vår verksamhet
  • Inspel till fjärr-och kraftvärmestrategin

    Per Everhill 27 jun 2022

    Förra veckan presenterade regeringen ett ”kraftpaket” med ett antal förslag som tillsammans ska se till att ”Sverige har mycket el till bra pris”. Trots den höga ambitionsnivån handlar det fortfarande främst om tämligen abstrakta åtgärder som fortfarande befinner sig på utvecklingsstadiet. Det förtar emellertid inte vikten av initiativet, men det kan inte bli någon riktig verkstad förrän förslagen är konkretiserade.

    Ett av förslagen är att Energimyndigheten ska få i uppdrag att ta fram en fjärr-och kraftvärmestrategi. Detta lovvärda initiativ är ett gammalt förslag från den tidigare presenterade Elektrifieringsstrategin. Fjärr-och kraftvärmen har flera unika egenskaper som gör den till en perfekt kugge i det svenska energisystemet. Det handlar om elektricitet och värme som kan produceras när den behövs som bäst kalla och mörka vinterdagar. Det är också den enda storskaliga energiproduktion som finns på plats inne i våra tätorter. Därför belastar den inte det nationella stamnätet för att nå fram till konsumenterna. Bortsett från en delfraktion plast i restavfall är kraftvärmens bränslen idag i princip helt förnybara. Huvuddelen kommer dessutom från Sverige och då ofta från anläggningarnas omedelbara närhet. Det minskar sårbarheten vid internationella utbudskriser. Framför allt frigör fjärrvärmen eleffekt som vi kan använda till andra mer kvalificerade ändamål än uppvärmning, exempelvis för att göra fossilfritt stål av eller elektrifiera fordonsflottan.

    Trots sina goda egenskaper har kraftvärmen haft det tufft på marknaden de senaste åren. Flera skatter som slår direkt mot verksamheten har chockhöjts samtidigt som diverse styrmedel och regelverk tydligt främjar effektkrävande individuell elvärme framför den kollektiva storskaliga fjärrvärmen. Det är just sådant som skulle kunna rättas till i en genomtänkt fjärr-och kraftvärmestrategi. För att utnyttja fjärr-och kraftvärmens potential måste utmaningarna beaktas utifrån ett brett systemperspektiv snarare än ett ensidigt fokus på mer produktion från enskilda anläggningar. Yttre faktorer som synen på elvärme och svensk samhällsplanering i stort måste beaktas. Här kommer några första inspel till strategin:

    • Ta hänsyn till eleffektsituationen på alla nivåer i samhällsplaneringen. Om tillgång och efterfrågan på eleffekt beaktas i kommunernas översikts- och detaljplaner blir det tydligt för alla aktörer vad valet av uppvärmning innebär den lokala energibalansen i en stadsdel. Genom att planera för fjärrvärme när sådan är tillgänglig kan eleffekt frigöras för andra ändamål. Lägg till samordning med elnätsföretagens kommande nätutvecklingplaner så skulle kommunernas samhällsplanerare få goda förutsättningar att anpassa och optimera samhällsutbyggnaden utifrån tillgänglig effekt.
    • Inför ett konverteringsstöd från elvärme till annan uppvärmning enligt den modell som fanns på 70-talet för konvertering från oljeuppvärmning till just elvärme. Det måste också vara ok att konvertera från ineffektiv elvärme till effektiv sådan, exempelvis från direktverkande el till en modern högeffektiv värmepump. Förutom att förbättra effektsituationen skulle ett sådant stöd minska elkundernas känslighet för en alltmer volatil elmarknad.
    • Avskaffa straffskatterna på fjärr-och kraftvärmeproduktion som dessutom visat sig vara mycket ineffektiva. Avfallsförbränningskatten har gjort det dyrare att energiåtervinna restavfall trots att alternativ i många fall saknas. Skatten har sedan den infördes 2017 inte haft någon som helst påverkan på mängden avfall som energiåtervinns i Sverige. Full energi-och koldioxidskatt på värmeproduktion från bioolja gör det svårt att få lönsamhet i fossilfria reservanläggningar som körs några få timmar per år. Risken är i stället att företagen eldar fossil olja varför skatten snarast borde avskaffas. Ersätt skatterna med styrmedel som främjar reducerad användning av fossil energianvändning och minskad tillförsel av nytt avfall som inte kan materialåtervinnas.

    Med förbättrade förutsättningar för fjärr-och kraftvärme kan värdefull eleffekt frigöras. Det kommer vara nödvändigt om vi ska klara av en kraftigt ökad elanvändning i linje med den senaste tidens prognoser som pekar mot ett årsbehov på runt 300 TWh jämfört med dagens cirka 150 TWh. Vikten av den kommande fjärr-och kraftvärmestrategin kan i detta sammanhang inte understrykas nog! 

  • Går EU i elvärmefällan?

    Per Everhill 16 maj 2022

    Det är ingen hemlighet att det arbetas för högtryck inom EU för att minska Europas beroende av importerad rysk fossilgas. Ungefär hälften av alla fastigheter i Europa värms med gas där en betydande andel kommer från just Ryssland. Situationen varierar naturligtvis mellan olika länder, där till exempel gasberoendet i Tyskland är avsevärt högre än i de nordiska länderna.

    Den senaste tiden har elektrifiering av värmesektorn lyfts fram som ett alternativ för att bli av med gasberoendet. Att det rent tekniskt är det förhållandevis enkelt att installera elvärme i en fastighet och att det redan finns ett elnät är två vanliga argument för denna linje. El är självklart bättre än rysk gas, men en kraftigt ökad användning av el för uppvärmning skulle orsaka en rad andra utmaningar för Europa.

    I ett elsystemperspektiv kan eluppvärmning sägas vara användarsidans motsvarighet till producentsidans väderberoende elproduktion. Det är svårt att planera behovet på förhand och att möta det med tillräckligt med produktion i varje given stund. På flera håll i Europa ökar andelen förnybar, men väderberoende elproduktion. Trenden är naturligtvis positiv ur klimatsynpunkt, men gör det också svårare att möta en alltmer variabel elanvändning. Eluppvärmning och väderberoende elproduktion är därför en dålig kombination. För att det ska fungera krävs omfattande investeringar i lagring, efterfrågeflexibilitet och elnätsöverföring. Dessutom innebär obalanserna en ökad volatilitet på elmarknaden skapar osäkerhet för konsumenterna. För att massiv eluppvärmning ska fungera bra krävs enorma överskott på reglerbar elproduktion. Det fungerar i Norge, men sannolikt inte i Tyskland.

    Till detta kommer utmaningen med att säkra tillräcklig kapacitet i elnäten. I en tysk kommun med 100 % gasuppvärmning är elnätet idag ganska svagt på kvartersnivå och inte alls dimensionerat för de laster som krävs för eluppvärmning en kall vinterdag. En villa med elvärme kan kräva en dubbelt så kraftig elanslutning som motsvarande hus med gas-, eller fjärrvärme. En massiv elektrifiering av värmesektorn i Europa skulle kräva enorma investeringar i elnäten på alla nivåer.

    Sist, men inte minst ser vi en ökad konkurrens om elen. El är den finaste energibärare vi har. Den kan användas till allt ifrån att driva datorer till elvispar. Om vi ska elektrifiera fordonsflottan & industrin kommer vi knappat ha röd att slösa elen på något så okvalificerat som att hålla oss varma.

    I stället för att gå i elvärmefällan borde EU ta sig an uppvärmningsfrågan utifrån ett resurseffektivitetsperspektiv. Varje år dumpas mer än 150 miljoner ton avfall på metangasläckande soptippar inom EU. Visst ingår en del plast, men huvuddelen av avfallet utgörs av förnybara material som papper, textil och liknande. Avfall ska i första hand materialåtervinnas, men att det idag hamnar på tippen beror ofta på att det är svårt av tekniska och ekonomiska skäl. Parallellt med förbättrad återvinning borde EU därför satsa på energiåtervinning av restavfall till fjärrvärme. En utbyggnad av fjärrvärmenäten skulle också möjliggöra nyttiggörande av restvärme från industrin på en helt annan skala än i dag. Produceras fjärrvärmen i ett kraftvärmeverk tillkommer dessutom ökad elproduktion som en ”restprodukt”.

    Kombinationen avfallseldad fjärrvärme & restvärme skulle avsevärt kunna reducera Europas beroende av ryska gas samtidigt som vi skulle ta ett kliv upp i avfallshierarkin. Kommer EU att plocka upp denna lågt hängande frukt?

    • Taggar:
    • El
  • Vem ska stå först i kön för el?

    Per Everhill 2 maj 2022

    Det svenska reglerade elnätsmonopolet innebär bland annat att elnätsföretaget är skyldiga att på skäliga villkor ansluta en anläggning till elnätet. Det ska också ske inom skälig tid. Till skillnad från hur det fungerar på andra marknader så är det alltså inte möjligt att säga nej till en kund, exempelvis för att man saknar tid och resurser. Vidare ska anslutningarna prioriteras i den ordning som beställningarna inkommit till elnätsföretaget.

    Historisk har anslutningsplikten inte heller varit någon större utmaning för de svenska elnätsföretagen. Innan avregleringen byggdes mycket robusta elnät med en betydande överkapacitet som möjliggjorde tillväxt på en ort. En villakund som i praktiken klarade sig bra på en 16 A anslutning fick ofta en 25 A anslutning ”när man ändå var ute och grävde”. Det kostade naturligtvis mer för kundkollektivet, men att snabbt få tillgång till el var sällan något problem. Idag är situationen annorlunda. Elnätsregleringen premierar effektivitet och den som bygger för kraftigt och redundant straffas ekonomiskt. Vidare har tillståndsprocesserna för att bygga nya elnät blivit alltmer komplicerade samtidigt som behovet av nya elöverföringskapacitet ökat på många orter vilket lett till att 1900-talets överkapacitet succesivt ätits upp. På flera håll i landet bromsas nu tillväxten på grund av att det tar flera år för elnätsföretagen att erbjuda nya kunder önskad kapacitet.

    Vid kapacitetsbrist kan prioritetsordningen för nyanslutningar få stora konsekvenser för samhällsutvecklingen. En ny elkrävande datahall som köpt mark och beställt en rejäl elanslutning i god tid kan bromsa kommunens planerade utbyggnad av nya villaområden. Snabbmatskedjans satsning på snabb elbilsladdning kan kraftigt försena den lokala industrins expansionsplan. I ett läge med lokal kapacitetsbrist är risken också stor för ”luftbokningar”, det vill säga att företag bokar och till och med köper kapacitet som de sedan inte utnyttjar utan sparar för att möjliggöra framtida tillväxt.

    Elnätet måste vara en möjliggörare för samhällsutveckling och inte en bromskloss. I dagens läge är det därför rimligt att kommunernas som har det övergripande ansvaret för lokala samhällsplanering också får möjlighet att i lämplig omfattning kunna prioritera elanslutningar. Det handlar inte om att handlägga enskilda fall, men att bistå med en övergripande prioritering utifrån bedömda behov. Behöver det lokala sjukhuset byggas ut? Behövs en ny skola? Behövs nya bostäder? Sådana avvägningar är nödvändiga för ett effektivt samhällsbygge, men kan alltså inte göras idag när det gäller elanslutningar.

    I det nya elmarknadsdirektivet från EU finns krav på att elnätsföretag ska ta fram nätutvecklingplaner för planerade investeringar under de kommande 5–10 åren. Särskild tonvikt ska läggas på den huvudsakliga distributionsinfrastruktur som krävs för att ansluta ny produktionskapacitet och nya förbrukare inklusive laddningsstationer för elfordon. Dessa planer kommer utgöra ett viktigt underlag för kommunernas översiktsplanering och dessutom möjliggöra prioriteringar.

    Ett regelverk för kommunal prioritering av nytillkomna elanvändare bör snarast komma på plats. I den föreslagna elektrifieringsstrategin finns flera punkter där detta skulle kunna hanteras, exempelvis utvecklad regional och kommunal planering. Med nuvarande regelverk är risken stor att kommunala behov får stå tillbaka när mindre samhällskritiska elanvändare råkar hamna först i kön.

  • Kommer framtida industrietableringar fixa sin egen elförsörjning?

    Per Everhill 25 feb 2022

    De senaste åren har prognoserna för Sveriges framtida elbehov ständigt stigit. Med fossilfritt stål i Norrland, elektrifierad fordonsflotta och fler datahallar kommer vi sannolikt behöva närmare 400 TWh per år om några decennier vilket kan jämföras med dagens årsförbrukning på ungefär 140 TWh.

    Utvecklingen kommer också att innebära stora regionala och lokala utmaningar. Ett överraskande besked om att det på orten kommer byggas en batterifabrik som i full drift drar 200 MW är en utmaning för de flesta svenska elnätsföretag.

    Samtidigt finns det idag tyvärr inga tecken på att det inom överskådlig tid kommer byggas någon ny storskalig planerbar elproduktion i Sverige. Det går inte heller att snabbt och i stor omfattning bygga ut stam-och regionnätsförbindelserna för att flytta elöverskott till underskottsområden. Detta då tillståndsprocesserna för sådana satsningar ofta tar mer än ett decennium från plan till byggstart. I flera delar av Sverige är elbristen idag en realitet. Den nyligen presenterade elektrifieringsstrategin innehåller visserligen flera goda förslag för att frigöra mer kapacitet i elsystemet, men knappast något som kommer leda till att det byggs några tusen MW planerbar eleffekt i övre Norrland.

    Samtidigt står inte utvecklingen still på den svenska elmarknaden. De senaste åren har bilaterala elhandelsavtal, så kallade PPA-avtal blivit allt vanligare. Det finansiella upplägget kan se lite olika ut avseende riskhantering, men i princip går konceptet ut på att elkunden förbinder sig att köpa el till ett fast pris under en längre tid från en ny anläggning som på så vis kan finansieras, byggs och bli verklighet. Hittills har det främst handlat som vind-och solelsanläggningar där kundens motiv har varit att få tillgång till miljövärden som sedan används i företagens års-och miljöredovisningar. På en marknad med bristande tillgång på fysisk el skulle man kunna tänka sig att denna typ av avtalsmodeller i framtiden i stället används för att säkra tillgång på el utanför den traditionella elmarknaden. Till exempel skulle en större ståltillverkare kunna gå ihop med ett energibolag och bygga havsbaserad vindkraft med tillhörande vätgasproduktion och lagring. En batterifabrik eller större datahall kanske finansierar sin egen småskaliga modulära kärnkraft och en industri med hög elförbrukning vintertid går in med kapital för att bekosta en turbin på det lokala värmeverket. Med det upplägget finns goda möjligheter att styra elproduktionen såväl till efterfrågade förmågor (till exempel hög kapacitetsfaktor) som geografiska önskemål. Såsom det svenska elsystemet ser ut idag är risken stor för att den expanderande industrin inte kommer acceptera elbrist och agera. Kommer kostnaden för att säkra sitt framtida elbehov vara en självklar del av framtida investeringskalkyler?

    Men vad händer då med resten av elmarknaden? Konsumenter och småföretag kommer aldrig själv kunna säkra sin tillgång på el på samma sätt som stora internationella industrikoncerner. Om elpriset som sätts på den traditionella elmarknaden spelar allt mindre roll för de stora elköparna försämras funktionen och prisbildningen. Man kan också tänka sig en utveckling där produktion byggs geografiskt för att passa den betalande industrins önskemål snarare än samhället i stort. Vilket skulle kunna leda till kapacitetsbrist på orter som där denna typ av investeringar uteblir. PPA-avtal bidrar utan tvekan till att finansiera ny elproduktion, men trenden förtar inte behovet av en elmarknadsreform som säkerställer god tillgång på el till konkurrenskraftiga priser för hela samhällets behov.

    Det är svårt att förutsäga utvecklingen på elmarknaden i dessa turbulenta tider, men vi kan nog vara säkra på att framtidens stora svenska elförbrukare inte kommer sitta stilla och se hur deras planerade investeringar omöjliggörs på grund av elbrist.

  • Dödsruna över en elmarknadsmodell

    Klas Gustafsson 7 feb 2022

    För 25 år sedan avreglerades den svenska elmarknaden. Tre distinkt olika roller skapades för att säkerställa marknadens funktion – elproducenter, elhandlare och elnätsföretag. Elnätens roll blev smal och detaljreglerad eftersom det handlar om ett naturligt monopol. Själva elen prissattes utifrån en rörlig marginalkostnad, vilket också är naturligt på en väl fungerande marknad för homogena produkter. Priset sätts av den rörliga marginalkostnaden för den sista kilowattimmen som behöver produceras för att möte efterfrågan.

    Inför avregleringen var det mycket diskussioner kring hur kapacitet skulle säkerställas. 
    Hur ser vi till att strömmen räcker? Ett modernt samhälle kommer aldrig acceptera ett strömavbrott på grund av bristande tillgång på energi. Min bild är att politiken tyckte att diskussionen blev för krånglig. Det diskuterades både energi och effekt från ingenjörernas sida. Behövde man verkligen krångla till det så? ”Nej!” svarade nationalekonomerna i kör. Det räcker med ett pris per kilowattimme, det vill säga en Energy Only-marknad. Om priset på kilowattimmar blir tillräckligt högt så kommer det byggas en massa elproduktion och då kommer priset gå ner igen på grund av ökat utbud.  Precis så som det fungerar på kryddmarknaden i Mumbai, vilken brukar refereras till som den perfekta marknaden.

    Det finns emellertid betydande skillnader mellan kryddmarknaden och elmarknaden. Kapitalkostnaderna för att starta en kryddhandelsverksamhet är låga och framför allt avsevärt mycket mindre än de som krävs för att bygga ett kraftverk. Det krävs inte heller mångåriga tillståndsprocesser för att slå sig in på kryddmarknaden. Elmarknadens förutsättningar skiljer sig alltså från de flesta traditionella marknader.

    Energy Only-marknaden har utan tvekan lett till en effektivare elproduktion och därmed lägre elpriser. Däremot har själva marknadsmodellen det inte lett till särskilt mycket mer elproduktion. I Sverige fanns ett betydande överskott på elproduktionskapacitet vid tiden för avregleringen. Den elproduktion som tillkommit har främst varit subventionerad vindkraft. Vindkraften har en central roll i omställningen till ett hållbart energisystem och skapar utan tvekan klimatnytta genom att tränga ut fossil elproduktion från marknaden. För att klara av att genomföra den elektrifiering av industrin och transportsektorn vi är i början av krävs fortsatta investeringar i vindkraft.

    Men ett elsystem behöver en palett av egenskaper för att fungera. Det behövs investeringar i planerbar kraftproduktion, lagringskapacitet och optimering. Det har inte dagens elmarknadsmodell levererat. Att det trots regionala och lokala elunderskott idag byggs rena hetvattenpannor i Sverige i stället för kraftvärme är en tydlig konsekvens av marknadens misslyckande. Att vi dessutom har en elnätsreglering som inte tillåter framsynt elnätsutbyggnad på prognos gör vårt elsystem sällsynt dåligt rustat för att möta framtiden. Att det fungerat fram tills idag beror till stor del på gamla meriter från tiden före avregleringen samt att svensk elanvändning i princip varit konstant fram tills idag.

    Energy Only-marknaden betalar för en sak, energi. Då är det ju inte heller så konstigt att det är just det som levereras. Generiska kilowattimmar till så lågt medelpris som möjligt. Dagens marknadsmodell saknar emellertid helt förmågan att på lång sikt säkerställa elproduktion som kan leverera kilowattimmar på rätt plats, i rätt tid och i rätt form. Vilket är precis vad vi behöver idag med en omfattande elektrifiering av flera samhällssektorer som inte kan bygga sin verksamhet på intermittent eltillgång.

    Den här vintern har dessutom visat en annan brist i dagens elmarknadsmodell. Och det är förmågan att leverera el till förutsägbara kostnader för kunden. Vi klarar helt enkelt inte längre av att balansera den höga andelen vindkraft som finns i den nordiska elmixen. Hittills har vi hanterat detta med hjälp av vattenkraften, men nu räcker den helt enkelt inte till. Det leder till kraftiga variationer i elpriser. Under vintern har vi sett hur elpriset i vissa fall åttadubblas på en enskild timme. Den dyraste kilowattimman har ibland varit upp emot 20 gånger dyrare än den billigaste under ett och samma dygn. Den här utvecklingen skapar risker i elhandelsverksamheten som inte går att hantera. När konsumenterna efter vinterns elprischock nu efterfrågar fastprisavtal kommer det inte finnas sådana att köpa. 

    När elmarknaden inte kan leverera det som samhällsutvecklingen kräver och kunderna efterfrågar är det dags att begrava de delar som inte fungerar till förmån för något annat. En elmarknadsreform måste vara en av de första åtgärderna som regeringen – oavsett färg – tar tag i direkt efter valet i höst.

    Energy-only marknaden, vila i frid!