Tekniska verken tycker

I bloggen berättar vi vad vi tycker i olika samhällsfrågor som påverkar vår verksamhet
  • Optimering, ransonering eller mitt emellan

    Per Everhill 23 jun 2021

    Det senaste året har elkriserna i Kalifornien och Texas fått stor uppmärksamhet i energivärlden. De exakta orsakerna kan diskuteras, men det handlar bland annat om en kombination av bristande transmissionskapacitet, avveckling av planerbar elproduktion och ett kundkollektiv som inte vill eller kan anpassa sin elanvändning utifrån marknadens prissignaler.

    Händelseutvecklingen är intressant att studera i ett svenskt perspektiv eftersom den skulle kunna ge ledtrådar om de utmaningar vårt eget elsystem står inför.

    En aspekt som återvinns i såväl Kalifornien som Texas är ett kraftigt ökat fokus på så kallad efterfrågeflexibilitet. Det vill säga att kunderna anpassar sin elanvändning utifrån tillgänglig kapacitet och aktuell belastning på elsystemet. I den svenska energidebatten används begreppet ofta med en positiv underton och framställs som något vi ha mer av.

    I praktiken är efterfrågeflex emellertid inte ett entydigt begrepp. Kunderna anpassning utifrån elsystemets behov och metoderna för detta hamnar snarare på en glidande skala mellan ytterligheter som frivillig optimering och tvingande ransonering. Där det förstnämnda är en önskvärd utveckling med enbart positiva aspekter medan det senare får avsevärda negativa konsekvenser för hela samhället. Gränsen för när åtgärdernas samhällspåverkan går från positiv till negativ går inte att fastställa exakt. 

    Om vi börjar med optimering så finns det redan idag goda möjligheter att effektivisera sin elanvändning utan att det har någon negativ påverkan på komfort, verksamhet och livsstil för kunden. Det klassiska exemplet är att komma ihåg att släcka en lampa när man lämnar ett rum. Idag kan detta dessutom automatiseras med smart styrning. Det kan till exempel handla om att minska effekten för gatubelysningen på vägar när de inte trafikeras.  Det kan handla om smarta värmepumpar som laddar huset med värme på natten när elpriset är lågt för att över tiden hålla önskad temperatur. Ofta finns ekonomiska och miljömässiga argument som gör åtgärden attraktiv för såväl kunden som samhället i stort. Elpriset ger viktiga styrsignaler om läget i elsystemet i stort samtidigt som de lokala elnätsavgifterna är utformade för att främja ett effektivt utnyttjande av elnätet. Att frivilligt optimera elanvändningen i samhället är odelat positivt och något behöver främjas, tex med styrmedel och andra regelverk.

    Att optimera elanvändningen verkar emellertid inte räcka till för att hantera de utmaningar elsystemet står inför i Sverige och i många andra delar av världen. I takt med att åtgärderna allt mer påverkar kundens tillvaro övergår vi gradvis från optimering till vad som idag brukar kallas just efterfrågeflexibilitet. Det kan handla om att flytta elanvändning över dygnet genom att avstå från att utföra viss verksamhet en viss tid. Till exempel kan ett företag välja att stänga ner eller minska sin produktion en viss tid och genomföra den vid annat tillfälle. För en privatperson kan det handla om att inte ladda sin elbil när man önskar. Går vi ett steg längre kan det handla om att avstå helt från att använda el. På de lokala flexmarknader som nu utvecklas i Sverige kan kunderna sälja sin förmåga att flytta eller avstå från elanvändning. Eftersom det sker mot ekonomisk ersättning kan man anta att kunden värderar denna högre än de negativa konsekvenserna för sin verksamhet av att avstå från att använda el vid det önskade tillfället.

    Om vi skruvar åt tumskruvarna lite till så kommer vi in på varianter som visserligen är frivilliga, men som innebär att olika former av påtryckningsmedel används mot kunden för att få denna att förändra sitt beteende. I både Kalifornien och Texas har chockhöjningar av elnätsavgifterna tillämpats för att få kunden att minimera sin elanvändning vissa tider. Det kan också handla om lokaliseringsprinciper i elnätsavgifterna som gör det väldigt dyrt att använda el i ett visst geografiskt område. Villkorade anslutning är en annan metod som ni börjar diskuteras i Sverige, dvs att en nyanslutning till elsystemet enbart görs om kunden går med på att begränsa sin elanvändning under vissa förutsättningar. Detta är åtgärder som påverkar samhället i stort, tex då det påverkar möjligheterna att etablera elkrävande verksamhet. Det gäller särskilt de kunder som av olika skäl inte kan anpassa sin verksamhet utifrån fluktuerande elsystemets behov.   

    Nu börjar vi närma oss ytterligheten ransonering. Det är faktiskt en mycket vanlig metod för att begränsa elanvändningen i stora delar av världen. I sin renaste form handlar det om roterande bortkoppling, dvs att elkunden har tillgång till elsystemet vissa tider för att sedan bli bortkopplad till förmån för andra elanvändare. I Europa förekommer detta fortfarande på delar av Balkan och är i princip mer regel än undantag i de flesta afrikanska länder utanför större städer. Eftersom elransonering inte är frivillig får det stora konsekvenser för samhället då elanvändarna tvinga anpassa sin verksamhet utifrån en begränsad tillgång på el. I Texas tvingades elnätsföretagen tillämpa ransonering i form av bortkoppling som ett sista steg för att förhindra en överbelastning på elsystemet.

    Var på skalan kommer vi landa i Sverige framöver? Jag tror det är viktigt för politiker och andra beslutfattare i energisverige att fundera på vad som är önskvärt för våra elkunder och vilka åtgärder man kan tänka sig att frivilligt acceptera för att möjliggöra den önskade omställningen av elsystemet. Inte minst måste frågan ställas till våra kunder!

  • Stödtjänster på elmarknaden – sjukvård eller friskvård?

    Per Everhill 8 jun 2021

    Det kan knappast ha undgått något att det svenska elsystemet befinner sig i en kraftig förändringsfas. Vi har en kraftig utbyggnad av vindkraft i hela landet samtidigt som den planerbara elproduktionen i södra Sverige minskar.

    Mycket tyder också på att vi kommer få en ökad elanvändning i norra Sverige framöver där vi idag har ett elöverskott som exporteras söderut. Till det kommer bristande överföringskapacitet såväl nationellt som regionalt och lokalt.

    På det hela taget skapas obalanser i elsystemet vilket leder till ett ökat behov av olika stödtjänster på elmarknaden. Behovet märktes tydligt förra sommaren då Svensk Kraftnät behövde sluta ett särskilt tillgänglighetsavtal med en kärnkraftsproducent för att säkra spänningsstabilitet och kortslutningseffekt i transmissionsnätet för södra Sverige.

    En konsekvens av utvecklingen är att Svenska Kraftnät har utvecklat marknaden för olika typer av stödtjänster. Förutom de mer kända såsom störningsreserv och effektreserven finns nu ett antal marknader för olika frekvenstjänster. Dessa går i princip ut på att producenter med kort varsel går in med reglerbar elproduktion för att säkerställa frekvensen i elnätet. Tjänsterna kan snabbt aktiveras och ofta under förhållandevis kort tid. Det pratas till och med om produkter för nedreglering, det vill säga att till exempel vindkraftsproducenter skulle kunna få betalt för att minska sin produktion i händelse av att elnätet blir överbelastat. Fram tills idag har marknaden för denna typ av tjänster varit en doldis på energimarknaden och främst en affär mellan Svenska Kraftnät och de större vattenkraftsproducenterna. Det finns ett behov av att utveckla dessa marknader och i höstas tillsatte regeringen en välkommen utredning i frågan. Bland annat behöver transparensen på marknaden öka, marknadsplatser utvecklas och kraven på deltagande ses över så att fler aktörer kan delta i budgivningen.

    Räcker det då bara att utveckla stödtjänstmarknaden för att lösa det svenska elsystemet utmaningar? Nej. De stödtjänstmarknaderna är naturligtvis nödvändiga, men kan liknas vid att medicinera en redan sjuk patient. Stödtjänsterna, tex ett vattenkraftverk, ett batterilager eller en industri som snabbt reglerar sin produktion eller konsumtion gör det först när det är elsystemet börjar svaja. Det som det svenska elsystemet behöver är egentligen friskvård snarare än sjukvård, dvs åtgärder och investeringar som gör att behovet av stödtjänster minskar över tiden. Som till exempel ökad tillgång på stabil och planerbar kraftproduktion samt förbättrad transmissions-och distributionsförmåga. Och varför inte också ökad energieffektivitet?

    För att få till en sådan utveckling behövs en elmarknadsreform som tydlig premierar investeringar på dessa områden, exempelvis sätta värde på annat än enbart levererade kilowattimmar. Med en kombination av friskvård (elmarknadsreform) och sjukvård (stödtjänster) har vi goda förutsättningar att både bota och hålla patienten (det svenska elsystemet) frisk och kry framöver!

  • När priset på utsläppsrätter inte spelar någon roll

    Per Everhill 21 maj 2021

    Det senaste året har priset på utsläppsrätter inom det europeiska utsläppshandelssystemet EU ETS stigit kraftigt. Från att för några år sedan kostat omkring 50 kr/ton är priserna nu uppe i närmare 500 kr/ton. Det har direkt påverkat den europeiska elmarknaden där den fossila elproduktionen fått se sin lönsamhet sjunka betydligt. Det kommer utan tvekan påskynda utfasningen av kol från marknaden med stora klimatvinster som följd.

    Ett högt pris på koldioxid är utan tvekan positivt för klimatet, men det finns ett inhemskt svenskt exempel där det tyvärr inte spelar särskilt stor roll. Det handlar om energiåtervinning av avfall. Ungefär 1/3-del av det avfall som energiåtervinns till el & värme har fossilt ursprung (i form av plast i olika former) vilket innebär att svenska energibolag som eldar restavfall i kraftvärmeverk behöver täcka utsläppen med utsläppsrätter. Hur påverkar då det stigande priset på utsläppsrätter dessa utsläpp? Tyvärr inte alls. Varför?

    Det saknas nämligen alternativ för huvuddelen av den plast som förbränns idag. Dels saknas särskiljande insamlings- och återvinningsssytem i Sverige för en mängd fraktioner, tex hygienprodukter, textilier, engångsartiklar, leksaker, trädgårdsmöbler med flera. Som avfallslämnare kan du inte på ett lagligt sätt bli av med dessa grejer på annat sätt än att lämna dem till energiåtervinning (oftast via hushållsavfallet där 100 % går till energiåtervinning).

    När det gäller den plast som sorteras ut och går till materialåtervinning (till exempel på återvinningsstationer) så går ändå mer än 50 procent ändå till kraftvärmen efter att ha ratats av återvinningsindustrin. Det handlar bland annat om förpackningar som inte går att materialåtervinna av designskäl. Har du till exempel någon gång köpt, förbrukat och sedan slängt en svart plastförpackning i containern för plastavfall på återvinningscentralen? Kanske köpt en deodorant, en chipspåse eller kött i ett plasttråg? Trots att det alltså finns insamlingssystem för dessa förpackningar kan de av designskäl i de allra flesta fall inte materialåtervinnas utan går direkt från materialåtervinningsföretagen till energiåtervinning.  Designproblematiken gör det också svårt att få lönsamhet i anläggningar för automatisk efterutsortering av hushållsavfall. Minst hälften kommer ju tillbaka! 

    I Sverige energiåtervinns också en hel del restavfall från länder som saknar egen förmåga att göra det effektivt, till exempel för att man saknar fjärrvärme. Det utländska avfallet som förbränns i Sverige är extremt välsorterat. Avfallslämnarna vill ju inte betala för att energiåtervinna något skulle kunna materialåtervinnas i deras hemländer till en lägre kostnad. För det avfall som trots all skickas till Sverige är alltså energiåtervinning ofta det bästa alternativet.  

    Det som nu händer på marknaden när priset på utsläppsrätter stiger samtidigt som avfallsflöden är opåverkade är endast att avfallsbehandlingsavgifterna kommer stiga (till exempel den kommunala avfallstaxan). Svenska hushåll och företag får alltså ta hela den ökade kostnaden för utsläppen eftersom de saknar alternativ. Bara svenska hushåll? Gäller inte samma sak i hela Europa? Nej. Sverige (och Danmark) har nämligen ensidigt valt att tolka regelverket så att avfallsförbränning inkluderas i handelssystemet trots att det uttryckligen säger att ”municipal and hazardous waste” ska exkluderas. I Tyskland med flera länder som också energiåtervinner avfall påverkas alltså inte alls verksamheten av priset på utsläppsrätter. Risken är därför stor att såväl svenskt som utländskt avfall nu kommer leta sig till andra anläggningar utanför Sverige för att energiåtervinnas.

    Vad borde vi då göra för att slippa ökade avfallsbehandlingskostnader till ingen nytta och samtidigt minska den fossila andelen avfall vi förbränner?

    Först och främst måste vi minska tillflödet av fossilt avfall till energiåtervinning. En förutsättning för detta är att det finns producentansvar och effektiva insamlingssystem för de fraktioner som berörs, tex textilier och engångsplast. Utökade producentansvar bör kompletteras med ökade designkrav på tex förpackningar som måste gå att materialåtervinna i större utsträckning.

    Återvinningstekniken måste också utvecklas, tex när det gäller plaståtervinning och användningen av återvunnen plast. Först då kan priset på utsläppsrätter få en verklig styreffekt på våra avfallsmängder. Samtidigt måste vi verka för att energiåtervinning av avfall inkluderas i EU ETS i hela EU och inte bara i Sverige och Danmark för att undvika att svenskt restavfall förbränns utomlands där verksamheten inte berörs av de ökade koldioxidkostnaderna.

    Så länge alternativ till energiåtervinning av avfall saknas för huvuddelen av det avfall vi slänger blir de stigande priserna på utsläpp enbart en opåverkbar kostnad för det svenska folket. Det är inte effektiv klimatpolitik på avfallsområdet! 

  • Myndighetsaktivism hotar svensk elektrifiering

    Klas Gustafsson 28 apr 2021

    Det senaste året har prognoserna för framtidens svenska elanvändning skruvats upp rejält. Med fossilfritt stål, fordonsflottan omställning och nya datahallsetableringar kommer vårt elbehov sannolikt att ha fördubblats till år 2045.

    För att möta det ökade elbehovet påbörjade regeringen i höstas arbete med en   nationell strategi för elektrifiering samtidigt som en särskild elektrifieringskommission tillsattes för att hantera transportsektorns elbehov. 

    I energiöverenskommelsen från 2016 lyfts bibehållen och utvecklad svensk vattenkraft fram som en förutsättning för att stabilisera vårt elsystem. Det är särskilt viktigt för att kunna balansera en allt högre andel väderberoende elproduktion. I bred politisk enighet beslutades att den svenska vattenkraften ska miljöanpassas i rimlig avvägning mot förlusten av förnybar elproduktion som maximalt får uppgå till 2,3 % av normalårsproduktionen. Åtgärderna är också en förutsättning för att klara kraven i EU:s ramvattendirektiv. För ändamålet etablerades Vattenkraftens Miljöfond som med 10 miljarder kronor i kassan kommer vara Sveriges största investerare på miljöområdet inom överskådlig framtid. En nationell plan för omprövning av vattenkraftens miljötillstånd ligger till grund för arbetet.

    Den skarpa avvägningen mellan miljöinvesteringar, förlusten av förnybar elproduktion och andra samhällsintressen görs av de regionala Vattenmyndigheterna. Med rätt att besluta om regionala förvaltningsplaner, miljökvalitetsnormer och åtgärdsprogram har Vattenmyndigheterna stora möjligheter att påverka den svenska vattenkraftens villkor. Dessa har nu presenterat ett förslag till beslut om miljökvalitetsnormer för de vattenförekomster som är påverkade av vattenkraft som ska omprövas under perioden 2022–2024. Beslutsunderlaget  går stick i stäv med den politiska inriktningen för den svenska vattenkraften i flera avseenden:

    • En förutsättning för att bibehålla svensk vattenkraft är att utnyttja de undantag som finns inom EU:s ramvattendirektiv, exempelvis möjligheten att klassa vattendrag som KMV – Kraftigt Modifierat Vatten. I Vattenmyndigheternas förslag är antalet vattendrag som klassas som KMV i princip oförändrat jämfört med tidigare förvaltningscykel.  Viktiga aspekter som dammsäkerhet och påverkan på kulturmiljöer beaktas inte alls.
    • Vattenmyndigheternas bedömning av förlusten av förnybar elproduktion på grund av miljöåtgärder, tex anläggande av fiskvägar understiger kraftigt vattenkraftsbranschens egna bedömningar.
    • Kostnaderna för miljöåtgärder är kraftigt underskattade. Med de lokala åtgärder som krävs skulle Vattenkraftens miljöfond tömmas inom några få år och innan ens en bråkdel av den svenska vattenkraftens prövats.
    •  De samhällsekonomiska konsekvenserna negligeras. Bland annat anser Vattenmyndigheterna att det i dagsläget inte finns något som tyder på att det skulle uppstå några samhällsekonomiska kostnader av att ersätta elproduktion i enskilda anläggningar med elproduktion i andra vattenkraftsanläggningar eller med alternativa energislag. Att bygga ny elproduktion med samma egenskaper som vattenkraften avseende planerbarhet och lagringsförmåga är emellertid mycket kostsamt. 
    • Vattenmyndigheterna tillämpar ”russinplockning” när det gäller de regelverk som ligger till grund för förslaget.  Istället för att tillämpa gällande lagstiftning från den 1 januari 2020 används äldre  föreskrifter från 2013 som nu upphört att gälla. Vidare används en metodik för statusklassificering från en aldrig antagen vägledning från Havs-och Vattenmyndigheten från 2015.

    Skulle Vattenmyndigheternas beslutsunderlag bli verklighet innebär det avsevärt ökade kostnader för miljöåtgärder samtidigt som den svenska vattenkraftsproduktionen skulle minska betydligt. Vattenmyndigheternas förslag innebär ett rejält avsteg från den vattenkraftspolitik som beslutats genom en bred blocköverskridande riksdagsmajoritet. Det skulle avsevärt försämra Sveriges möjligheter till ökad elektrifiering, integration av mer oplanerbar elproduktion i energisystemet och våra klimatmål.                   

    Denna typ av myndighetsaktivism måste naturligtvis stävjas innan den får omfattande konsekvenser för det svenska elsystemet och ambitionen om en ökad elektrifiering. En enkel lösning skulle vara att snarast implementera vattenförvaltningsutredningens förslag som bland annat innebär att stora delar av det arbete som idag utförs av de regionala vattenmyndigheterna flyttas över till Havs- och Vattenmyndigheten. Det skulle ge politiken betydligt större möjligheter att styra de regelverk som påverkar vattenkraften i en riktning som balanserar det nationella intresset av en fungerande elförsörjning med lokala miljöaspekter.

    Den svenska vattenkraftens framtid är alldeles för viktig för att överlåtas till enskilda tjänstemän på regional nivå som saknar helhetsperspektiv på sina uppgifter.

  • Är effektiva elnätsföretag ett problem?

    Per Everhill 6 apr 2021

    I den energipolitiska debatten lyfts ofta de svenska elnätföretagens vinster upp som ett problem. Vinsterna framställs ofta som oskäliga och borde enligt många debattörer i princip elimineras helt. Men är elnätsföretag som går med vinst ett problem?

    I oreglerade monopol har företag möjlighet att i avsaknad av konkurrens ta ut övervinster vilket naturligtvis är negativt för samhället i stort. De svenska elnäten är emellertid ett hårt reglerat monopol. Det innebär att Energimarknadsinspektionen fastställer en skälig intäktsram som styr hur höga elnätsavgifter elnätsföretagen får ta ut av sina kunder i förhållande till de tjänster de tillhandahåller (exempelvis antal anslutna kunder och deras storlek, ledningslängder, anläggningar och elnätets kvalitet. Dessutom krävs koncession (ungefär tillstånd) för elnätsverksamheten i ett geografiskt område. Med koncessionen kommer krav på elsäkerhet, anslutningsplikt för kunder, krav på mätning, IT-säkerhet, intrångsersättningar, leveranssäkerhet med mera som naturligtvis driver kostnader. Kraven kontrolleras regelbundet genom återkommande rapportering till Energimarknadsinspektionen.   

    Ingen vinst skulle leda till minskad effektivitet

    Om ett elnätsföretag klarar alla krav och dessutom gör det till en lägre kostnad än den fastställda intäktsramen uppstår vinst i verksamheten. Ju effektivare bolaget är dess då större blir vinsten. Det skapar i sin tur tillväxt i samhället vilket vanligtvis anses vara positivt. Därför är det lite märkligt att elnätsregleringens kritiker argumenterar mot just vinsterna. Det hade ju knappast varit bättre för samhället om bolagen var mindre effektiva och hade så höga kostnader för att klara sina åtaganden att vinst uteblev. En elnätsreglering som inte tillät vinst utan enbart gav kostnadstäckning för elnätsföretagen skulle leda till minskad effektivitet. Vi skulle bygga dyrt, långsamt och överdimensionerat.

    Kapacitetsbrist hade varit värre utan reglerade vinster

    En annan vanlig invändning mot elnätsföretagens vinster är den allt mer ökande kapacitetsbristen i elnäten på många ställen i Sverige. Borde inte elnätsföretagens vinster gå till att lösa dessa problem? Kapacitetsbristen är emellertid inte orsakad av brist på kapital för investeringar. Tvärtom har elnätsföretagen starka incitament att just bygga nya ledningar eftersom det kan göras med vinst om kostnaden är lägre än den reglerade intäkten. Dagens kapacitetsbrist beror istället bland annat på långsamma tillståndsprocesser, kraftigt ökad efterfrågan på kort tid och nedstängning av planerbar elproduktion. Inte på elnätsföretagens vinstnivåer. Situationen hade sannolikt varit värre utan reglerade vinster i branschen eftersom det skapar incitament att avhjälpa kapacitetsbristen så snabbt och kostnadseffektivt som möjligt.

    Däremot är det naturligtvis rimligt att ha synpunkter på elnätsavgifternas storlek. Är det rimligt att det ska kosta vad det gör eller borde vi kunna bygga elnäten billigare? Är kapitalkostnaderna rimliga? Är kraven på leveranssäkerhet för låga? Den svenska elnätsdebatten borde kretsa kring sådana frågor istället för om effektiva elnätsföretag ska få göra vinst.