Tekniska verken tycker

I bloggen berättar vi vad vi tycker i olika samhällsfrågor som påverkar vår verksamhet
  • Individuell värmemätning i lägenheter – en riktigt dålig idé

    Per Everhill 26 mar 2020

    I det uppdaterade energieffektiviseringsdirektivet som trädde i kraft 2012 finns krav på individuell mätning och debitering (IMD) av värme i flerbostadshus. Hittills har Sverige i praktiken lyckats undvika sådana krav med hänvisning till ett undantag som säger att mätning inte behöver införas om det inte är tekniskt genomförbart eller om åtgärden inte är proportionell i förhållande till de möjliga energibesparingar. Nu har emellertid EU-kommissionen kritiserat Sverige för att inte följa direktivet vilket föranlett Boverket att föreslå uppdaterade föreskrifter i ärendet. Dessa ligger i skrivande stund ute på remiss.

    Låt oss börja med att konstatera att individuell mätning och debitering av värme i flerbostadshus är en riktigt dålig idé. Det som händer när lägenhetsinnehavaren ska börja betala för värme per kWh istället för fastighetsägaren är att incitamenten för energieffektivisering flyttas från den aktör som har rådighet över energieffektiviseringsåtgärder till en som inte har det. Det är fastighetsägaren som kan byta fönster, isolera vinden eller byta radiatorer. Inte lägenhetsinnehavaren som på sin höjd kan sänka temperaturen några grader eller vara uppmärksam på att inte ha fönster öppna allt för länge. Det som var tänkt som en åtgärd för att öka energieffektiviteten kommer istället att minska incitamenten för åtgärder. Varför byta till treglasfönster när besparingen av åtgärden går till någon annan?

    Individuell mätning och debitering av värme i flerbostadshus är en riktigt dålig idé.

    Individuell mätning och debitering av värme i flerbostadshus är en riktigt dålig idé.

    Förutom att vara ett fundamentalt feltänkt på övergripande nivå innehåller Boverkets förslag en rad konstigheter som skulle kunna få underliga konsekvenser. För att beräkna om kostnaden för mätning är proportionerlig i förhållande till möjlig besparing föreslås nämligen primärenergital som kraftigt missgynnar fjärrvärme i förhållande till elbaserade alternativ. I en annan föreskrift, Boverkets byggregler, kommer dessa att revideras vid halvårsskiftet, men i föreskrifterna om energimätning föreslås de fortsatt gälla. En konsekvens av detta skulle kunna vara att en fastighetsägare som byter uppvärmningsform från fjärrvärme till elvärme slipper mätarkravet vilket således blir ett ekonomiskt argument för åtgärden. Detta motverkar definitivt den politiska ambitionen om teknikneutrala energikrav.

    En annan konstighet är att Boverket föreslår schabloniserade kostnadsökningar på 4 % för fjärrvärme som beräkningsunderlag för lönsamheten av mätning. I verkligheten ligger fjärrvärmens prisökningar de senaste åren på strax över 2 %. I dagsläget finns inget som talar för att dessa skulle stiga. De flesta svenska fjärrvärmeföretag ingår dessutom i branschsamarbetet Prisdialogen där man återkommande presenterar långsiktiga prisprognoser till sina kunder. Det vore självklart lämpligare att använda dessa prognoser för att bedöma lönsamheten i individuell värmemätning än schablonvärden som inte återspeglar det verkliga marknadsläget. Med föreslagna schablonvärden kommer fastighetsägare att tvingas sätta upp värmemätare trots att det inte är lönsamt utifrån den ekonomiska besparingspotentialen.

    Vidare tar Boverket inte tydligt ställning till om byggnader där man kan påvisa att inomhustemperaturen inte överstiger 21 grader (komforttemperatur) bör undantas från mätarkravet. Om man inte klarar att få upp temperaturen över 21 grader är det sannolikt byggnadens klimatskal som är svagt. Tillförd mätning av lägenhetsinnehavarnas individuella värmeanvändning lär inte ändra på detta faktum. Sådana byggnader bör naturligtvis undantas från mätarkravet så att incitamenten för energieffektiseringsåtgärder fortsatt ligger på fastighetsägaren.

    Sammanfattningsvis bör den svenska strategin vara att svenska föreskrifter om IMD bör utformas så att så många fastighetsägare som möjligt undantas från kravet. Det skulle i detta sammanhang vara en verklig energieffektiviseringsåtgärd!

  • Prioritera energiföretagens nyckelpersonal vid dagisransonering

    Per Everhill 18 mar 2020

    Covid-19 viruset påverkar hela samhället och vi ser nu hur olika typer av begränsningar gradvis införs i Sverige för att minska smittspridningen, exempelvis stängda gränser och förbud mot större folksamlingar. På svenska energiföretag arbetas det nu intensivt med att i första hand säkerställa energisystemets funktion och att upprätthålla leveranserna av el, värme, kyla, gas och en mängd andra nyttigheter som samhället behöver för att fungera.

    Vi genomför naturligtvis de åtgärder vi kan för att förhindra att vår personal smittas, exempelvis genom isolering av viktiga yrkeskategorier.

    I skrivande stund är situationen väl under kontroll med få eller inga begränsningar. Det kan emellertid förändras snabbt om vår personal påverkas genom att antingen bli sjuka själva eller att inte kunna lösa sina arbetsuppgifter av andra skäl, exempelvis om man tvingas vara hemma för att ta hand om sina barn. Om ett sådant scenario skulle kombineras med störningar eller leveransproblem (exempelvis av bränsle till kraftvärmen) skulle det kunna förvärra den krisen avsevärt. Det gäller inte minst redan hårt belastade samhällssektorer som sjukvård, barnomsorg och äldrevård som bli avsevärt svårare att bedriva effektivt utan el och värme.

    Energibranschen har som tur är både erfarenhet och väl utvecklade rutiner för att hantera kriser. Vi prövades i skarpt läge under svåra förhållanden i samband med stormarna Gudrun och Per under 00-talet. Genom branschsamarbetet Elsamverkan finns en färdig organisation för att dela och fördela kritiska resurser som nyckelpersonal och materiel mellan olika företag. Det fungerade väl under stormen Gudrun då elmontörer från bland annat Linköping med egen utrustning och med kort varsel flögs till nedre Norrland så snart de blivit klara med störningarna i Östergötland. Där vi dessförinnan fått hjälp av ett 50-tal tyska montörer från E.ON. Tillgång till personal är emellertid alltid en kritisk faktor i vår verksamhet.

    Runt om i Europa stängs nu för-och grundskolor på grund av smittrisken. Det innebär i sin tur att många friska föräldrar tvingas vara hemma från sina arbeten för att ta hand om sina barn. För energibolagen skulle en skolstängning med tillhörande personalbortfall innebära stora utmaningar, bland annat då många av arbetsuppgifterna inte kan lösas genom distansarbete. Verksamhetskritisk personal som driftledare, bränslehanterare och elmontörer som är absolut nödvändiga för att upprätthålla driften. Det finns visserligen en del marginaler, exempelvis möjligheten att omfördela personal, men vid vissa kritiska nivåer kan leveranssäkerheten hotas med risk för elavbrott, avbrutna värmeleveranser, störningar i vatten-och avloppsystem eller bredbandsnäten. 

    I skrivande stund finns inga beslut om skolstängningar i Sverige, men regering och riksdag arbetar med att ta fram en anpassad lagstiftning för att kunna möjliggöra detta om så skulle bli nödvändigt. I flera andra länder där skolor och barnomsorg stängts har undantag gjorts för barn till vissa yrkeskategorier, exempelvis sjukvårdspersonal. Man kan naturligtvis argumentera för undantag för en mängd branscher och yrkeskategorier. Jag vill ändå hävda att det finns goda skäl för att nyckelpersonal i energibranschen bör vara ett prioriterat undantag som borde få tillgång till barnomsorg i händelse av en allmän nedstängning av dagis och skolor. För utan driftledaren slocknar så småningom elnätet. Utan bränsletransporter svalnar kraftvärmepannan och utan elmontören blir strömavbrottet aldrig avhjälpt. Då spelar det ingen roll om vi säkerställer bemanningen i vården och andra viktiga samhällsfunktioner. Vi i energibranschen gör allt som står i vår makt för att stötta samhället i den situation vi nu befinner oss i. Och vi räknar med att våra politiker ger oss bästa möjliga stöd för att vi ska kunna fortsätta så – exempelvis genom att säkerställa barnomsorg för våra ungar när vi jobbar.    

  • Lokal elbrist har flera lösningar

    Per Everhill 2 mar 2020

    Även om uppmärksamheten i media lagt sig något är frågan om lokal elbrist fortfarande, i allra högsta grad, aktuell. Den akuta situationen i Stockholm och Malmö löstes temporärt i höstas, men för hur länge då med tanke på framtida prognostiserad tillväxt i dessa regioner? Även i andra delar av Skåne, Mälardalen och västra Sverige flaggas nu för att el kan bli en bristvara och därmed ett hinder för nyetableringar av verksamheter.

    Med anledning av detta fick Energimarknadsinspektionen i höstas i uppdrag av regeringen att analysera och föreslå åtgärder avseende ”kapacitetsbristen i elnäten”. Valet av problemformulering tyder på att det finns en risk för att myndigheten och i förlängningen regeringen angriper utmaningen allt för ensidigt. För elnät är nämligen inte den enda delen av problemet och inte heller den enda lösningen.

    Att det inte går att tillhandahålla tillräckligt med eleffekt kan nämligen bero på flera saker. Dels just en brist på kapacitet i elnäten för att distribuera el fram till kunden, men också om avsaknad av lokal planerbar elproduktion i kundens närhet (finns sådan behöver mindre kapacitet tillföras utifrån via region- och stamnät). Det kan också handla om att kunden använder eller planerar att använda för hög effekt i förhållande till elnäts- och produktionskapacitet eller att kunden har ett uttagsmönster som innebär tidvis för hög belastning för det lokala elsystemet. ”Kapacitetsbrist i elnäten” är således bara en del av utmaningen. För att hantera problematiken finns i princip fem olika lösningar:

    • Utöka kapaciteten i elnäten
    • Säkerställa befintlig lokal planerbar elproduktion och/eller tillföra ny
    • Öka kundernas flexibilitet avseende elanvändning
    • ”Effekteffektivisering” så att kundernas verksamhet kräver mindre eleffekt
    • Energilagring så att el kan lagras vid överskottstillfällen för att sedan matas ut på elnätet vid underskottssituationer.
    ”Effekteffektivisering” är ett sätt att minska eleffekten.

    ”Effekteffektivisering” är ett sätt att minska eleffekten.

    Gemensamt för de fyra sista lösningarna är att de alla kan ersätta alternativet att bygga ut mer kapacitet i elnäten. De olika alternativen har i sin tur olika för- och nackdelar.

    Att utöka kapaciteten i elnätet är en tidskrävande process på grund av de svenska tillståndsprocesserna på området. Att säkerställa lokal produktion och tillföra ny är starkt beroende av utvecklingen på el-och värmemarknaden och de regelverk som styr dessa. I dagsläget finns det bara ett kraftslag som i stor skala kan leverera planerbar effekt i våra städer och det är kraftvärmen.  Kraftvärmen ger dessutom dubbel nytta genom att den producerar el och värme samtidigt där värmeleveransen minskar behovet av el för uppvärmning under kalla vinterdagar då efterfrågan är som stört. Även om det var uppenbart för de flesta att det var kraftvärmen som räddade Stockholm och Malmö denna vinter så har det varit ett tufft år för kraftslaget med kraftiga skattehöjningar vilket tyvärr inte skickar en signal till marknaden om att mer kapacitet är önskvärd.

    När det gäller flexibilitet och energilagring är det teknik och marknader som befinner sig i sin linda, även om flera spännande initiativ lanserats den senaste tiden, exempelvis E.ONs digitala handelsplats SWITCH. Minskat effektbehov genom effektivisering är alltid önskvärt, men i dag är det enbart en del av kundens elkostnader som kan påverkas genom sådana åtgärder vilket gör dem svåra att räkna hem ekonomiskt.

    Kraftvärmen ger dubbel nytta genom att den producerar el och värme samtidigt.

    Kraftvärmen ger dubbel nytta genom att den producerar el och värme samtidigt.

    En viktig poäng här är att inte enbart angripa utmaningen utifrån ett elnätsperspektiv. Om man bara har en hammare ser alla problem ut som en spik. Självklart behöver vi satsa på utbyggd kapacitet i elnätet, men det behöver inte vara den enda lösningen. Det är sannolikt så att olika tekniska lösningar passar olika bra i olika situationer. Finns lokal kraftvärme? Finns en industri som kan minska sitt effektbehov genom ökad användning av fjärrvärme som ersättning för el? Finns det någon aktör i elnätet som mot rätt ersättning kan tänka sig att anpassa sitt effektbehov vid toppbelastning?  Vi får hoppas att Energimarknadsinspektionen gräver lite djupare i verktygslådan än vad utredningens titel antyder och vågar titta på lite olika lösningar på frågeställningen. Det ska bli mycket spännande att se vad utredningen kommer fram till i höst!

  • ”Avfallsförbränningsskatten är ett jävla skit, men nu har vi baxat den ända hit.”

    Per Everhill 20 feb 2020

    Löntagarfonder är ett jävla skit, men nu har vi baxat dem ända hit.” Så lyder inledningen på den dikt som dåvarande finansministern Kjell-Olof Feldt skrev om löntagarfonderna 1983. Feldt var kritisk till löntagarfonderna, men tvingades ändå försvara dem utåt. Dikten skrev han i sitt anteckningsblock sittandes i riksdagsbänken vilket fotograferades av en fotograf från Stockholmstidningen varvid hans inställning blev känd för den breda allmänheten. Sedan dess har historien fungerat som ett exempel på när politiker offentligt tvingats försvara förslag som de egentligen inte tror på.

    Kjell-Olof Feldts dikt skulle lätt kunna parafraseras på den kommande avfallsförbränningsskatten (införs i april) vilket jag dristar mig till att göra i rubriken till detta blogginlägg. Motsvarande skatt prövades 2006-2010 utan att få någon som helst påverkan på mängden avfall som gick till energiåtervinning. Regeringens egen utredare var negativ till en skatt liksom i princip samtliga remissinstanser inklusive Naturvårdsverket och Energimyndigheten. Alla branschintressenter uppfattade förslaget som stendött när det sedan från ingenstans plötsligt dök upp som en punkt i Januariöverenskommelsen. Sedan dess är det emellertid få politiker som med någon större entusiasm ställt sig upp och försvarat skatten. Konsekvenser som att det blir lönsammare att energiåtervinna plast än förnybart avfall och att materialåtervinning i Sverige blir avsevärt dyrare genom att skatten träffar återvinningsindustrins rejekt känns nog innerst inne inte speciellt kul. Man kan misstänka att det är ungefär samma typ av känslor som Kjell-Olof Feldt hyste när han motvilligt tvingades försvara löntagarfonderna för snart 40 år sedan.

    Det är ingen högoddsare att avfallsförbränningsskatten lite diskret kommer avvecklas inom några år.

    Det är ingen högoddsare att avfallsförbränningsskatten lite diskret kommer avvecklas inom några år.

    Av politiska skäl måste det naturligtvis gå en tid, men det är ingen högoddsare att avfallsförbränningsskatten (precis som förra gången den prövades) lite diskret kommer avvecklas inom några år. Därför är det dags att blicka framåt och se vad som kan göras i stället för att verkligen hantera samhällets avfallsutmaningar. Problemet med avfallsförbränningsskatten är att den slår mot sopor som redan slängts. Målsättningen för en effektiv avfallspolitik måste naturligtvis vara att minska tillförseln av avfall till samhället från allra första början i linje med avfallshierarkins principer.

    Här kommer några förslag:

    • Inför en klimatkompensationsavgift för alla som sätter varor och produkter som innehåller fossil plast på den svenska marknaden. Detta förslag lyftes av plastutredningen i sitt betänkande från 2018 och skulle fungera som ett slags ”polluters-pay”-princip för företag och främja effektivare materialutnyttjande, användning av förnybara material och ökad återanvändning.
    • Låt avfallslämnarna ta ansvar för miljöbelastningen för energiåtervinningen av deras avfall – istället för fjärrvärmekunderna! Den fossila delen i det avfall som energiåtervinns (främst plast) belastar idag vanligtvis fjärrvärmekunderna i miljöbokslut och olika certifieringssystem. Samma kund kan emellertid skicka hur mycket osorterat avfall som helst till kraftvärmen utan att det sätter några spår i företagets bokföringsmässiga klimatprestanda. Ett sätt att sätta press på minskade avfallsmängder som går till energiåtervinning är att istället lägga över miljöbelastningen på avfallslämnarna. Det skulle skapa incitament för att minska avfallsmängderna istället för användningen av resurseffektiv fjärrvärme.
    • Inför ecodesignkrav på fler produkter. Ett av de mer lyckade exemplen på detta är förbundet mot glödlampor vilket främjade övergången till energieffektiva LED-lampor. Vi gick från att behöva 60 watt till 3 watt för samma funktion. Produkter som idag skulle må bra av ecodesignkrav för att underlätta återvinning är bland annat leksaker (består ofta av en mängd olika material i olika färger), kläder och förpackningar.
    • Utökade pantsystem. Pant är ett erkänt effektivt system för att öka återvinningen av en produkt. Utmaningen här är att fraktionen måste vara så pass stabil och enhetlig att den kan hanteras i ett pantsystem. En lågt hängande frukt i sammanhanget att införa pant på flaskor av hårdplast för saft och mejeriprodukter.
    • Producentansvar för fler avfallsfraktioner. Producentansvar är en förutsättning för insamling och materialåtervinning av avfall. Utan särskild utsortering blandas avfallet i hushållsavfallet vilket gör att endast energiåtervinning återstår som effektiv metod. Textilier är ett bra exempel på avfall som idag energiåtervinns, men som skulle kunna materialåtervinnas i högre grad med ett utvecklat producentansvar.

    Flera andra goda ideér finns också i Delegationen för cirkulär ekonomi inspel till regeringens strategi om just cirkulär ekonomi. Till skillnad från avfallsförbränningskatten är alla dessa förslag verksamma högt upp i avfallshierarkin och riktar sig till de som skapar avfall, inte de som tar hand om det.

  • Negativa elpriser för första gången i Sverige

    Per Everhill 10 feb 2020

    Natten mellan söndag och måndag var elpriset (timspotpriset på dagen-före marknaden) negativt för första gången någonsin i Sverige. Detta är tidigare något som vi främst sett i Danmark och Tyskland, det vill säga i länder med en betydligt högre andel väderberoende kraftproduktion än i Sverige.

    Hur kan elpriset bli negativt? Det har att göra med elektricitetens unika egenskaper som produkt. Till skillnad från exempelvis potatis och sill så konsumeras el i samma stund som den produceras. Möjligheten att lagra el är, dagens teknikutveckling till trots, ännu begränsad. Det gör att obalanser kan uppstå mellan utbud och efterfrågan som gör att priset går under noll. Under söndagsnatten blåste det rejält i större delen av Norden vilket gav rekordproduktion för vindkraften samtidigt som det var varmt och låg efterfrågan i industrin på grund av helg. Exporten gick maximalt till de som ville köpa, exempelvis norrmännen som kunde spara på sin vattenkraft. Ändå fanns mer el på marknaden än vad köparna efterfrågade. 

    Men varför stänger man inte av elproduktionen när man inte får betalt? Det finns främst två skäl till detta. Produktionen kan vara subventionerad, exempelvis som vindkraften via elcertifikatsystemet som gör att man får en intäkt för producerad energi även om priset är negativt. Det kan också vara omöjligt att reglera ner produktionen av tekniska skäl vilket exempelvis är fallet med de flesta solelsanläggningar, strömmande vattenkraft och äldre vindkraftverk. Nedreglering eller avstängning kan också innebära kostnader vilket gör att vissa producenter väljer att fortsätta producera vid negativt pris för anläggningen ska gå när priset åter blir positivt.

    Ett negativt elpris slår hårt mot all slags elproduktion, även för de som genom bidrag på får en positiv intäkt per kWh vid minuspris. Vindkraftsföretagen behöver exempelvis betydligt högre intäkter än vad elcertifikatsystemet ger i bidrag för att klara sina kapitalkostnader. Vad sänder negativa elpriser för signal till marknaden? När det byggs ny värmeproduktion i Sverige idag är en återkommande fråga om man ska investera i en turbin för elproduktion eller enbart producera värme där det senare innebär ett avsevärt lägre utnyttjande av bränslet. Kommer prisutvecklingen på sikt innebära en inbromsning av den svenska vindkraftsutbyggnaden? Och vad innebär det för den fortsatta driften av kärnkraften?

    Med dagens elprismodell där producenterna endast får betalt för producerad energi (kWh) är negativa elpriser ett samhällsekonomiskt problem som på sikt kan får allvarliga konsekvenser för vår energiförsörjning. Vem vill bygga ny produktion om risken ökar för att man inte alltid får betalt för sin produktion? Det finns emellertid en mängd sätt att påverka utbuds- och efterfrågakurvan på elmarknaden och jag skulle särskilt vilja lyfta fram några:

    Utvecklad förmåga att lagra elenergi

    Att lagra elenergi är ett sätt att öka efterfrågan när priset är lågt och möjliggör att sedan sälja eller använda elen när priset stiger. För att ha någon påverkan på elsystemet i stort krävs storskalighet och här skulle exempelvis stålindustrins satsning på vätgas i produktionen kunna vara ett sätt att hantera exempelvis överskott från vindkraftsproduktionen. Batterilager kan bidra till utvecklingen, men gör främst nytta på lokal nivå.

    Bygg ut elnätet

    Genom att bygga ut elnätet och då främst våra stamnätsförbindelser kan vi öka vår elexport när vi själva har överskott. Genom att exportera el till länder med en hög andel fossil elproduktion tränger vi ut sådan från marknaden vilket ger stor klimatnytta samtidigt som reduktionen av våra egna överskott höjer elpriset.

    Utveckla prissignalen för el och teknik för att agera på den

    Ett av elmarknadens problem är att prissignalen inte är tillräckligt stark och att kunderna inte reagerar på den. Prissignalen skulle kunna stärkas genom att flera av elkostnadens komponenter blir rörliga och anpassas till elmarknaden eller belastningen på elsystemet. Det skulle helt enkelt bli dyrare att använda el när systemet är hårt belastat och billigare när vi har stora överskott. För att kunna utnyttja en effektiv prissignal behöver vi också rätt teknik. Det kan exempelvis handla om värmepumpar som vid låga elpriser borde gå för fullt och ackumulera värme för att sedan stängas av när priset stiger. Eller elbilar som laddas på samma sätt.

    Avskaffa subventioner och ersättningar för elproduktion vid negativa elpriser

    Om ingen efterfrågar produkten borde man inte heller få betalt för den. Idag får elcertifikatsberättigade anläggningar bidrag för sin produktion oavsett prisnivå. Det gäller också en del andra stöd, som till exempel skatteavdraget för solel. Villkora helt enkelt dessa stödsystem med att elpriset måste vara positivt.

    Ovanstående exempel skulle bidra till att förbättra balansen mellan utbud och efterfrågan på elmarknaden. Frågan är emellertid om det räcker och att det egentligen bara är åtgärder som lindrar symtomen snarare än att bota den?  Allt högre röster hörs idag för att vi behöver en genomgripande elmarknadsreform som säkerställer vårt behov av el över tiden. En sak är säker och det är att vi går mot spännande tider på energiområdet. Ibland kanske lite för spännande…