Tekniska verken tycker

I bloggen berättar vi vad vi tycker i olika samhällsfrågor som påverkar vår verksamhet
  • Låt industrin slippa köpa utsläppsrätter för biogas!

    Per Everhill 3 okt 2019

    Det råder idag en bred politisk enighet om biogasens nyttor i det svenska energisystemet. Biogasen gör det möjligt att nyttiggöra avfall vilket gör vår ekonomi mer cirkulär. Biogasen tränger ut fossila bränslen inom transportsektorn, industrin och sjöfarten samtidigt som dess restprodukt i form av biogödsel återför viktiga näringsämnen till jordbruket. Då biogasproduktionen i princip alltid är lokal minskar den också vårt beroende av energi från en ibland orolig omvärld. Det finns alltså många skäl att stödja en ökad produktion och användning av biogas i Sverige. Idag produceras runt 2 TWh biogas i Sverige och genom import från främst Danmark ligger konsumtionen på cirka 3,5 TWh. Biogasanvändningen skulle kunna öka avsevärt då den ofta direkt kan ersätta fossila bränslen. Utvecklingen mot flytande biogas öppnar dessutom upp nya marknader när gasen kan transporteras effektivare längre sträckor.

    På senare tid har vi sett flera exempel på hur svensk industri intresserar sig för biogasen. Toyota Material Handling i Mjölby byter ut fossil gasol mot flytande biogas och många andra tyngre industrier undersöker nu på allvar möjligheterna att öka användningen av biogas i sina processer. Idag använder många svenska industrier, exempelvis på västkusten och i Dalarna, naturgas som köps via gasnätet. Naturgasanvändning innebär avsevärt minskade utsläpp av växthusgaser jämfört med kol och olja, men det handlar fortfarande om ändlig fossil energi. För dessa industrier är inblandning av biogas i energimixen ett enkelt sätt att höja sin klimatprestanda. Då det ofta handlar om stora volymer jämfört med exempelvis försäljningen till privatbilister betyder denna trend mycket för våra svenska biogasföretag.

    Här finns emellertid ett problem. Om förnybar biogas och fossil naturgas samdistribueras i samma gasnät räknas nämligen all gas som fossil enligt den svenska tillämpningen av EU-förordningen om utsläppsrätter. En industri som ingår i den handlande sektorn inom EU:s utsläppshandelssystem måste alltså idag köpa utsläppsrätter även för den gasmängd som utgörs av biogas, bara för att den blandats med naturgas i distributionsnätet. Detta minskar naturligtvis incitamenten för svenska industriföretag att köpa och blanda in biogas i sina processer. Rent fysiskt går det inte att skilja på förnybar metangas och fossil sådan ty det är samma slags molekyler det handlar om. Det får emellertid praktiska konsekvenser som direkt motverkar den svenska industrins omställning från fossil till förnybar energi.

    Den enkla lösningen på detta problem är att tillämpa emissionsfaktor noll för biogas som samdistribueras i Sverige. Rent praktiskt skulle detta kunna hanteras genom att tillämpa den så kallade gröngasprincipen för berörda aktörer. Gröngasprincipen innebär att kunden fysiskt kan erhålla en blandning av såväl fossil som förnybar gas via gasnätet. Samtidigt garanterar dock leverantören att utlovad mängd biogas tillförs marknaden någon annanstans. Detta garanterar köpets klimatnytta på precis samma sätt som att den exakta mängden biogas hade levererats fysiskt till kunden. Detta förfarande ligger idag till grund för hur biogas ska hanteras skattemässigt i Lagen om skatt på energi. Det vore en enkel sak att låta samma regelverk styra den svenska tillämpningen av EU ETS på detta område.

    Svensk industri står inför en omfattande omställningsperiod där stora mängder fossil energi måste ersättas. Det är rimligt att den förnybara biogasen kan få vara en del av denna omställning utan att den inom utsläppshandelsystemet blandas ihop med sin fossila kusin.

  • Egenproducerad energi är ingen ursäkt för tunna väggar

    Per Everhill 30 sep 2019

    Revideringen av energikraven i Boverkets byggregler har varit en långdragen följetong under många år. Bakgrunden är nya energikrav från EU på framtidens så kallade ”Nära-noll-energihus” som måste implementeras i svensk lag. Den stora tvistefrågan har varit huruvida energikraven ska utgå ifrån använd eller köpt energi. Här har Boverket med referens till EU-direktivet hävdat köpt energi, medan övriga intressenter önskat att kraven ska utgå ifrån använd energi. Det senare skulle främja konkurrensneutralitet mellan olika uppvärmningsformer genom att innebära samma krav på husets klimatskal oavsett om energin som används produceras med bergvärmepump på tomten eller i ett kraftvärmeverk några kilometer bort. Nu finns emellertid äntligen ett förslag på ute på remiss. Det är fortfarande köpt energi som gäller, men Boverket har åtminstone delvis hanterat problematiken genom att införa viktningsfaktorer som ska säkerställa konkurrensneutralitet mellan olika uppvärmningsformer.

    Utformningen av viktningsfaktorerna är i sig ett ämne värt att diskutera. I detta blogginlägg tänkte jag dock fördjupa mig i en annan del av förslaget som kan få stor påverkan på valet av uppvärmningsform för framtidens byggnader. Boverket föreslår nämligen att energi från sol, vind, mark, luft och vatten som alstras och används i byggnaden eller på dess tomt ska få räknas bort från energikraven. Det innebär i praktiken att det är ok att bygga ett hus med sämre klimatskal (väggtjocklek, isolering med mera) om du installerar solceller eller en bergvärmepump, än om du köper energin utifrån, exempelvis från fjärrvärmenätet. Syftet med förslaget är sannolikt att främja lokal energiproduktion vilket i sig är ett prioriterat politiskt mål. Som förslaget är utformat idag kommer det emellertid ske på bekostnad av kvalitén på framtidens svenska byggnader.

    En del av denna problematik beror på att en byggnad vanligtvis har en betydligt längre livslängd än en värmepump. Den senare kanske fungerar i 20 års tid medan huset den värmer mycket väl kan stå kvar långt efter sin hundraårsdag. Med Boverkets förslag om avdrag för egen energiproduktion dimensioneras dess energikrav efter värmepumpen trots att huset efter 20 år med stor sannolikhet värms på något annat sätt. Kvar finns lite tunnar väggar och en högre energiförbrukning än vad som skulle varit fallet med ett mer långsiktigt regelverk. Vi behöver naturligtvis byggregler som främjar att det byggs bra klimateffektiva hus redan från början.

    Lokal energiproduktion såsom värmepumpar är vanligtvis eldrivna (även om de nyttiggör energi från exempelvis marken). De behöver dessutom ofta kompletteras med en eldriven reservlösning (exempelvis en elpatron) för att klara värmebehovet när det blir riktigt kallt. Det innebär att Boverkets förslag kommer att styra mot en ökad belastning på det svenska elsystemet under de perioder då det är som mest ansträngt. Det går helt emot inriktningen från energiöverenskommelsen som tydligt anger att mängden el som används för uppvärmning bör minska av just detta skäl. Detta är också en fråga som kommer bli allt viktigare i en framtid där vi behöver vår el till mer prioriterade ändamål som fordonsflottan-och industrins klimatomställning.

    Den enkla lösningen för att undvika dessa problem är naturligtvis att Boverket stryker förslaget om att räkna av egenproducerad energi från byggnaders energikrav. Då skulle alla svenska hus byggas med samma höga energikrav oavsett var dess energi kommer ifrån, vilket på sikt gynnar såväl boende som det svenska energisystemet. Ty den bästa kilowattimmen är den som aldrig används. 

  • Skatten som motverkar återvinning

    Per Everhill 17 sep 2019

    Tidigare i veckan meddelade regeringen i ett pressmeddelande att man avser införa en skatt på ”avfallsförbränning”[1] år 2020. Förslaget ingår också i januariavtalet, som är en sakpolitisk överenskommelse mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna. Förslaget har under de senaste åren sågats av i princip alla remissinstanser liksom regeringens egen utredare. I pressmeddelandet motiveras förslaget med att det kommer att ”gynna återvinning och gynna de företag som satsar på cirkulära affärsmodeller”. Det låter ju fint, men hur ligger det till egentligen med det om man analyserar påståendet i detalj.

    Energiåtervinning av avfall är ett sätt att nyttiggöra avfall som inte kan tas omhand högre upp i avfallshierarkin. Visst förbränns en del avfall som skulle kunna blivit nya material, men orsaken till detta handlar främst om bristande sortering. Ett typexempel på detta är plastavfall. Som kraftvärmeföretag vill vi helst inte elda plast eftersom det försämrar våra miljövärden och innebär ökade kostnader för utsläppsrätter. Det avfall våra kunder skickar till oss innehåller emellertid en hel del plast trots att det i princip alltid passerat olika former av utsortering. Därför diskuteras det idag mycket i branschen om mekaniska utsorteringsanläggningar för plast och just nu byggs flera sådana i landet, bland annat med stöd från Klimatklivet.

    Hur kommer då skatten på avfallsförbränning att påverka denna utveckling? Eftersom avfall där plasten sorterats bort beskattas lika hårt som avfall med plast gynnas inte de aktörer som satsat på utsortering. Plast innehåller mycket energi i förhållande till sin vikt vilket innebär att avfall utan plast har ett lägre energiinnehåll. Det innebär att en större mängd avfall måste eldas för att upprätthålla energileveransen i kraftvärmen, vilket i sin tur ger högre skattekostnader för kraftvärmebolaget eftersom skatten anges i kronor per ton. Det blir alltså lönsammare att inte sortera ut plasten innan den går till pannorna. Visserligen finnas andra aspekter på denna fråga, som till exempel priset på utsläppsrätter och företags miljöansvar som påverkar investeringsbeslut i sorteringsanläggningar. Men faktum kvarstår att det presenterade skatteförslaget kommer att göra utsortering av plastavfall mindre lönsamt vilket naturligtvis går stick i stäv med det påstådda syftet med skatten.

    En annan aspekt på skatteförslaget är dess konsekvenser för materialåtervinningsindustrin. Svensk materialåtervinning är i världsklass, bland annat när det gäller vissa plastfraktioner och kartong. Det uppstår emellertid alltid ett rejekt vid återvinningen. Ett typexempel är den plastlining som finns i mejeriförpackningar. Den är av mycket tunn plast och efter avskiljning från pappen i princip omöjlig att återvinna varvid 100 % idag går till energiåtervinning. Rejektet utgör volymmässigt lite mindre än 50 % av allt avfall som går till materialåtervinning, även om det varierar kraftigt mellan olika fraktioner. Det kommer nu att beläggas med skatt vilket kommer göra materialåtervinning avsevärt dyrare i Sverige än i många andra länder.  Vilket är precis tvärtom mot syftet med skatten.

    En tredje konsekvens av skatten som motverkar dess tilltänkta syfte är dess påverkan på svensk behandling av utländskt avfall. I Storbritannien saknas i princip möjligheten att effektivt energiåtervinna avfall på grund av en kort eldningssäsong, lågt värmebehov och avsaknad av utbyggda fjärrvärmesystem. Därför tar svenska kraftvärmeverk mot betalning idag hand om en hel del restavfall från Storbritannien. Det brittiska avfallet är väl sorterat för man vill ju inte betala mer än nödvändigt. Det avfall som kan materialåtervinnas i hemlandet är noga utsorterat. I Storbritannien är deponi, det vill säga att slänga avfall på soptipp, tillåtet mot en straffavgift. Hittills har det ofta varit lönsammare för många brittiska kommuner att skicka sitt avfall till Sverige, men nu ändras brytpunkten för detta vilket kan innebära att mer avfall går till den lokala soptippen där det läcker ut mängder av metangas vilket är en betydligt mer klimatpåverkande växthusgas än koldioxid. Detta är en direkt konsekvens av den nya skatten.

    Dessa tre negativa miljökonsekvenser borde i sig vara tillräckligt för att skatten aldrig skulle ha lämnat idéstadiet. Nu motiveras den istället med precis det som den inte kommer att leda till. När skatten införs kommer den att kunna utvärderas i praktiken. Inom energibranschen kommer vi noga följa upp dess konsekvenser och återrapportera till såväl politik som allmänhet. Då kommer vi få se om regeringens egen utredare får rätt i påståendet att ”En skatt på avfall som förbränns skulle med andra ord bli rent fiskal, dvs. inte på ett verkningsfullt och kostnadseffektivt sätt styra mot en mer resurseffektiv och giftfri avfallshantering”.


    [1] Begreppet avfallsförbränning förknippas ofta med ren destruktionsförbränning av avfall. Sådant är inte tillåtet i Sverige varvid det egentligen handlar om energiåtervinning av avfall vilket innebär att avfallet nyttiggörs som el och värme.

  • Vi behöver ett styrmedel som främjar planerbar elproduktion

    Per Everhill 6 sep 2019

    Den senaste tiden har en rad utredningar och projekt om Sveriges framtida energibehov presenterats. Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademins projekt ”Vägval för klimatet” och Fossilfritt Sveriges & energibranschens ”Färdplan el” är två exempel. En gemensam nämnare i flera av dessa utredningar är att de kommer till slutsatsen att behovet av el kommer att öka i flera samhällssektorer, men särskilt inom industrin.  Bara Vattenfall, SSAB och LKAB:s HYBRIT-projekt för fossilfri stålproduktion beräknas kräva omkring 15 TWh el vilket motsvarar ungefär tio procent av Sveriges elkonsumtion på årsbasis idag.

    Tillgången på el behöver alltså öka. När det gäller tillkommande svensk elproduktion kan vi konstatera att det för närvarande byggs ganska mycket väderberoende elproduktion i form av vindkraft tillsammans med en i sammanhanget symbolisk gnutta solel. När det gäller tillkommande planerbar elproduktion som exempelvis effekthöjningar i vattenkraften eller ny kraftvärme är utbyggnadstakten obefintlig. Det beror bland annat på att den förändrade elproduktionsmixen på årsbasis ger fler timmar med lägre elpris vilket i ett ekonomiskt perspektiv kan hanteras bättre av de väderberoende energislagen som dessutom fortfarande åtnjuter diverse subventioner. Genom att den väderberoende elproduktionen i princip saknar marginalproduktionskostnad tenderar den att tidvis helt enkelt tränga ut den dyrare planerbara kraftproduktionen från marknaden.

    Tillkommande elproduktion i form av vind och sol gör tveklöst stor klimatnytta. Det gäller inte minst genom möjligheten att exportera svensk fossilfri el till kontinenten där den på marginalen ersätter kolbaserad kraftproduktion med mycket dålig klimatprestanda. Den förändrade elproduktionsmixen innebär emellertid ökade utmaningar med att över tiden effektförsörja det svenska elsystemet. Detta har på nationell nivå uppmärksammats av Svenska Kraftnät. Även på lokal nivå har effektproblematiken fått stor uppmärksamhet det senaste året. Där spelar bristande kapacitet i elnätet en stor roll, men också nedstängningen av lokal planerbar kraftproduktion på grund av den senaste tidens omfattande skattehöjningar.  Effektutmaningarna kan i princip lösas på följande sätt:

    • Ökad tillgång på planerbar kraftkraftproduktion
    • Efterfrågeflexibilitet
    • Förbättrade överföringsmöjligheter (elnät)
    • Energilagring

    Såväl tekniskt som samhällsekonomiskt är det sannolikt en kombination av ovanstående som behövs. Tillgången på planerbar kraftproduktion är emellertid en viktig delkomponent och då inte minst på grund av att efterfrågeflexibilitet och energilagring åtminstone volymmässigt är tekniker som ännu befinner sig på utvecklingsstadiet.

    De ekonomiska förutsättningarna för att satsa på nya planerbar kraftproduktion påverkas mycket av vår nuvarande marknadsmodell för elhandel som är av typen ”energy-only”. Det innebär att endast energi har ett värde på elmarknaden. Övriga systemtjänster som exempelvis tillgång på effekt över tiden har inget värde utan levereras gratis med energileveransen. Planerbar kraftproduktion som exempelvis vattenkraft och kraftvärme får alltså inte något extra betalt för sin förmåga att leverera effekt på beställning trots att det är en mycket viktig egenskap för elsystemets funktion.

    Kraftvärmeverket, Gärstad.

    Kraftvärmeverket, Gärstad.

    Den uppenbara lösningen på problematiken är givetvis att på något sätt låta marknaden premiera planerbar kraftproduktion. Det måste bli mer värdefullt att kunna leverera effekt när sådan behövs än att låta naturens krafter styra produktionen. En sådan modell skulle exempelvis främja investeringar i ny kraftvärme framför rena värmepannor, effektökningar i befintlig vattenkraft och energilagring. Det skulle sannolikt också bidra till teknikutveckling för ökad styrbarhet av vindkraft och teknik som power-to-gas.   

    Exakt hur ett sådant styrmedel skulle se ut är svårt att säga. Fossilfrihet är givetvis en hygienfaktor. I vissa länder finns rena kapacitetsmarknader som garanterar viss tillgänglig effekt. Nackdelen är att det innebär stora och kostsamma reservanläggningar som sällan körs. Andra varianter skulle kunna vara att komplettera elcertifikatsystemet med en effektkomponent som ger förnybar planerbar kraft en större del av kvoterna än oplanerbar produktion. Även andra varianter på kvotpliktsystem skulle kunna vara aktuella. En förändring av elmarknaden får stora samhällsekonomiska konsekvenser vilket kräver att en sådan reform utreds mycket noga innan den implementeras. Säker tillgång till el är avgörande för hela samhällets funktion. Det är skäl nog för att ge lämplig myndigheten ett utredningsuppdrag att undersöka möjliga styrmedel för att främja planerbar kraftproduktion. 

  • Kan miljöskatter ge ökade utsläpp?

    Per Everhill 23 aug 2019

    När regeringen i våras presenterade vårändringsbudgeten ingick kraftiga skattehöjningar för användning av fossila bränslen i kraftvärmeproduktion. Med några få månaders förvarning åttadubblades koldioxidskatten samtidigt som energiskatten tredubblades. Vid en första anblick ter sig kanske detta som något enbart positivt ur miljöhänseende och en naturlig del av en modern miljö-och klimatpolitik. Fossila bränslen blir ju dyrare! Verkligheten är emellertid mer komplex än så och i just detta fall kommer skatten med stor sannolikhet till och med leda till utökade globala utsläpp av växthusgaser.

    Fram till ungefär 1980 var den svenska kraftvärmen i princip 100 % fossileldad och då vanligen med olja och kol. Det märktes bland annat på fönsterblecken i många svenska städer där det alltid fanns ett tunt finfördelat lager svarta dammpartiklar från det lokala kraftvärmeverket. I ljuset av 1970-talets oljekris skedde emellertid en omställning. Svensk kraftvärme bytte bränsle till restavfall, biobränslen och i mindre utsträckning naturgas. Numera återstår mindre än 5 % kol och olja i bränslemixen. Det handlar ofta om äldre anläggningar som ligger i reserv över tiden eller används för att hantera topplaster riktigt kalla vinterdagar. De kan ofta leverera hög effekt vilket är bra för elsystemet, samtidigt som driftstiderna vanligen är mycket korta på årsbasis. När vi skriver år 2019 börjar även de sista fossileldade kraftvärmeverken bli till åren. Faktum är att all svenska fossileldad kraftvärme idag har aktuella avvecklings-eller konverteringsbeslut. I de flesta fall ligger de nära i tiden, som för Tekniska verkens anläggningar i Linköping som kommer att byggas om till bioolja respektive fliseldning under 2020. 

    Det är i detta sammanhang som de kraftigt höjda skatterna kommer in. För de anläggningar som ska konverteras i närtid har skatterna inga som helst styrande effekter. De sänker enbart företagens lönsamhet, vilket bland annat innebär mindre pengar till andra miljösatsningar. Det har också framkommit exempel på att flera företag på grund av skatten nu väljer att avveckla anläggningar istället för att bygga om dem för eldning av förnybara bränslen. Situationen kan jämföras med att du äger en fossildriven bil och sedan beställer en elbil. Under väntetiden chockhöjs skatten på din gamla fossilbil så pass mycket att du måste avbeställa elbilen (och skrota din gamla fossilbil). Lokalt får nedlagd kraftvärme stora konsekvenser för effektsituationen i många av våra städer vilket fått stor uppmärksamhet i media på senare tid.

    Men att använda mindre fossila bränslen måste väl alltid vara bra? Det beror på. Om vi räknar med att samhällets effektbehov kalla vinterdagar kommer vara detsamma som innan en fossil kraftvärmpanna avvecklas måste elen den producerar ersättas. I detta fall är tidsaspekten viktig eftersom det är anläggningar som huvudsakligen levererat planerbar effekt kalla vinterdagar. Det är vid dessa tillfällen som Sverige några dagar per år brukar tvingas importera el från kontinenten. El som har betydligt sämre klimatprestanda än svenskproducerad el, även om den senare producerast med stenkol. Därför kan de globala utsläppen öka om svenska fossileldad kraftvärme avvecklas utan att ersättas med nya anläggningar med motsvarande produktionsförmåga.

    Vad ska man då göra för att få bort det sista kolet, oljan och naturgasen från svensk kraftvärme på ett så klimateffektivt sätt som möjligt? Avskaffa de införda skatterna och se istället till att de nya satsningar på förnybar kraftvärme som byggs blir lönsam. Det kan handla om stöd från Klimatklivet, gynnande av fjärrvärme i byggregler eller att reformera elmarknaden så att förmågan att levererar planerbar effekt får ett värde.  Det är sällan en bra lösning att straffa gamla syndare som redan bestämt sig för en förändring. Den principen borde gälla även inom energipolitiken.