Tekniska verken tycker

I bloggen berättar vi vad vi tycker i olika samhällsfrågor som påverkar vår verksamhet
  • Regelförenklingar ett måste för cirkulär ekonomi på mikronivå

    Per Everhill 17 dec 2018

    Cirkulär ekonomi är ett koncept som de senaste åren lyfts fram som en allt viktigare komponent på vägen mot ett mer hållbart och resurseffektivt samhälle. Genom att låta resurser cirkulera flera varv hos olika användare istället för att ständigt ersättas av nya kan vi spara såväl klimat som ändliga tillgångar av olika slag. 2017 presenterade utredningen för cirkulär ekonomi en rad förslag på området och i skrivande stund inledde den nyligen uppstartade delegationen för cirkulär ekonomi sitt arbete med att bland annat utarbeta en strategi samt identifiera hinder på området.

    Redan idag finns flera goda storskaliga exempel på cirkulär ekonomi i Sverige. Den svenska biogasproduktionen använder till stor del matavfall som insatsvara. Biogasen driver lokaltrafiken i många kommuner samtidigt som biogödseln återför näringsämnen till jordbruket som i sin tur producerar mat och så snurrar det runt. Det svenska pantsystemet resulterar i att strax under 90 procent av alla burkar och PET-flaskor återvinns och kan göra nytta i andra applikationer.

    Biogas driver lokaltrafiken i många kommuner.

    Biogas driver lokaltrafiken i många kommuner.

    I ovanstående fall handlar det om storskaliga system på nationell nivå som säkerställer effektivitet. På senare tid har emellertid den tekniska utvecklingen banat väg för allt mer småskaliga cirkulära lösningar. Genom plattformar som Über och AirBnB kan ägare av icke utnyttjade resurser på ett säkert sätt möta aktörer som efterfrågar dessa och dessutom tjäna en hacka på det. Ett aktuellt svenskt exempel är appen Tiptapp som matchar avfallslämnare med någon som har möjlighet att mot ersättning hämta avfallet och (förhoppningsvis) köra det till lämplig återvinning. Andra varianter av appar & affärsmodeller som dyker upp medger delning och cirkulering av alla möjliga resurser som exempelvis grus som blivit över på byggarbetsplatser, tomma förrådsutrymmen eller varför inte möjligheten att låna ut ett eluttag till en förbipasserande medmänniska som behöver ladda sin elbil. Vi ser också ny teknik som möjliggör säkra mikrobetalningar liksom kvalitetssäkringssystem baserat på betyg från användarna. Sådan teknik och metoder kan i sig vara minst lika effektivt för att förhindra avtalsbrott som lagar och regelverk.  

    Detta är naturligtvis en mycket positiv utveckling som potentiellt bidrar till ökad resurseffektivitet i samhället. Det finns emellertid en utmaning med dessa småskaliga cirkulära ekonomiska utbyten mellan medborgarna. Det handlar om att staten får svårt att upprätthålla de regelverk som ställs på olika aktörer i form av exempelvis hygienkrav, säkerhetskrav, konsumentsäkerhet och garantier. Som jägare får jag inte sälja mitt överskott på vildsvinskött till grannen utan att det passerat ett godkänt slakteri. Tipptapp har förklarats såsom otillåten av Stockholms kommun då den bryter mot det lokala avfallsmonopolet och hur ska en grävfirma och en privatperson som byter grus med varandra efter en överenskommelse via en smartphonebaserad tredjepartsplattform enkelt kunna administrera detta så att den blir korrekt ur skattesynpunkt. Idag passerar ofta denna typ av utbyten under radarn på myndigheterna, men i och med den nya tekniken finns det möjlighet att verksamheten växer för att till slut omsätta stora ekonomiska belopp, även om varje enskild transaktion i sig är obetydlig. Då tenderar myndigheterna att börja vilja styra upp verksamheten.   

    Jag är övertygad om att en mer cirkulär ekonomi på mikronivå kommer att kräva en rad regelförenklingar. Det går inte ställa samma krav på privatpersoner som på företag, även om någon tjänar pengar på verksamheten. En mer cirkulär ekonomi i sin helhet kan kanske vara värt lite lägre skatteintäkter eller inom rimliga gränser sänkta säkerhetskrav. Ett bra exempel på hantering i den riktningen är de senaste årens förenklingar för mindre solelsproducenter som tidigare exempelvis var momspliktiga för den el som såldes och matades ut på elnätet. För administrativa regler och krav på skatteintäkter i alla lägen kommer bromsa den nya typen av affärer. Eller så kommer utvecklingen att ske ändå oavsett statens försök att styra den nya ekonomin. För de nya digitala nätverkslösningarna kommer alltid att ligga före byråkratin. När det gäller cirkulär ekonomi kanske det trots allt är bättre för samhället i stort att stötta utvecklingen och släppa kontrollen något. 

  • Brännheta skatter löser inte våra avfallsutmaningar

    Per Everhill 29 nov 2018

    För nästan exakt ett år sedan överlämnade Förbränningsskatteutredningen sitt betänkande till regeringen. Efter i princip total tystnad i frågan under våren släpptes sedan utredningen på remiss i augusti och i dagarna går svarstiden ut. En skatt på energiåtervinning av avfall, för det är egentligen det som det handlar om, har av de flesta bedömare sågats som en dålig idé och då inte minst i ljuset av att vi redan prövat detta under några år på 2000-talet med obefintliga styreffekter. Till och med utredningen är tydlig med att man inte bedömer att en skatt skulle få någon positiv styreffekt på våra avfallsflöden. Att förslaget gått ut på remiss är emellertid ett tecken på att idén fortfarande lever i någon form. Det är en god anledning till att fördjupa sig i frågan i ett blogginlägg!

    Begreppet avfallsförbränning

    För det första är det på sin plats med ett påpekande angående ”avfallsförbränning” som genomgående används i utredningen. Det är olyckligt då den verksamhet som huvudsakligen avses är energiåtervinning av avfall. Avfallsförbränning innefattar också termisk destruktion av avfall då ingen eller mycket lite energi återvinns. Ofta förväxlas just begreppet avfallsförbränning med termisk destruktion. Begreppen energiåtervinning och destruktion representerar två olika nivåer inom den så kallade avfallshierarkin där energiåtervinning har betydligt högre klimatprestanda. Därför är det viktigt att särskilja dessa begrepp.   

    Energiåtervinningens klimat-och miljönytta

    Vid förbränning av avfall i ett kraftvärmeverk återvinns energi i form av el och värme. Energiåtervinning av avfall och materialåtervinning kompletterar varandra väl. De länder som har en väl fungerande avfallshantering är oftast duktiga på båda dessa återvinningsmetoder. Allt avfall kan tyvärr inte materialåtervinnas effektivt. Det gäller exempelvis använda hygienprodukter eller produkter sammansatta av många olika slags blandade material. För detta avfall är energiåtervinning idag i princip det enda återvinningsalternativet.

    Visst avfall bör inte heller materialåtervinnas då det innehåller ämnen som inte bör återcirkuleras i samhället (exempelvis äldre plast som innehåller hormonpåverkande kemikalier eller nyare plaster med additiv som försvårar eller omöjliggör materialåtervinning). Genom att samla in och energiåtervinna detta avfall kan det på en kontrollerat sätt lyftas ur cirkulation och förbränningsresten omhändertas. På så vis bidrar den avfallseldade kraftvärmen till att avgifta samhället. För andra avfallsfraktioner är efterfrågan på återvunnet material tyvärr låg i förhållande till avfallsmängden vilket gör materialåtervinning mycket olönsam.

    Därför genererar materialåtervinning i sig i ett rejekt som inte kan återanvändas vilket enligt avfallshierarkins principer bäst nyttiggörs genom energiåtervinning. Energiåtervinning är därför en nödvändighet för att effektivt kunna hantera alla de typer av avfallsfraktioner som det moderna samhället i dagsläget ger upphov till. Det bästa sättet att minska mängden avfall är att hindra det från att uppstå och tvinga fram användandet av höggradigt återvinningsbara material. Det görs bäst genom styrmedel i produktions- och konsumtionsledet snarare än i återvinningsledet. Styrmedel i återvinningsledet (exempelvis en skatt på ”avfallsförbränning”) påverkar endast hur avfallet tas om hand vilket inte angriper problemets kärna som är att samhället tillförs svåråtervunnet avfallet från början.

    Svensk energiåtervinning av utländskt avfall 

    Svenska energiåtervinningsanläggningar har idag kapacitet att behandla mer avfall än vad som genereras i Sverige. Det gör det möjligt att erbjuda avfallsbehandlingstjänster på den internationella marknaden. På europeisk nivå finns ett stort underskott på energiåtervinningskapacitet vilket tyvärr ofta gör deponering till det enda lokala alternativet för det restavfall som inte kan materialåtervinnas. Deponier läcker metangas över tiden vilket är en mycket mer klimatpåverkande gas än exempelvis koldioxid. Ett annat miljöproblem med deponier är risken för bränder som kan resultera i omfattande negativ miljöpåverkan.

    Många länder har infört partiella deponiförbud eller skatt på avfall som deponeras vilket medfört en ökad efterfrågan på den begränsade avfallsförbränningskapacitet som finns i Europa. En viss utbyggnad av avfallsförbränningskapaciteten pågår i många länder, men med låga värmebehov blir anläggningarna av naturliga skäl mindre effektiva än de i Norden där vi över tiden kan nyttiggöra mer än 90 % av energin i avfallet. I många länder kyls värmen vanligtvis bort vilket är ett enormt slöseri med resurser. Även om man räknar med transporternas miljöpåverkan så är det betydligt bättre för klimatet att energiåtervinna avfall i Sverige än på många andra håll i Europa där oftast endast el produceras och värmen kyls bort. Genom att låta avfallet energiåtervinnas i högeffektiva svenska kraftvärmeverk ökar klimatnyttan avsevärt och överstiger vida den miljöpåverkan som transporterna orsakar. Energiåtervinning av utländskt avfall är en av Sveriges största exportframgångar av miljöteknik, såväl när det gäller ekonomi som klimatnytta. Även om vi naturligtvis måste sträva efter att minska de globala avfallsmängderna kommer det under överskådlig framtid finnas ett stort behov av denna typ av avfallsbehandlingstjänster.

    Skatt får ej genomslag till avfallslämnarna

    Marknaden för avfallsbehandling är idag huvudsakligen internationell vilket påverkar prissättningen på förekommande tjänster. Det internationella priset på dessa tjänster påverkar också priset för svenska kommuner vilket gör det mycket svårt att föra över kostnadsökningarna orsakade av en skatt till avfallslämnarna genom höjda insamlingsavgifter. Det är också tveksamt om en prishöjning skulle leda till ökad materialåtervinning vilket också konstateras av utredningen (s.262). Detta konstaterades även i samband med utvärderingen av den tidigare avfallsförbränningsskatten för hushållsavfall 2006-2010. En anledning är som tidigare beskrivits, att många produkter som sätts på marknaden inte är tekniskt möjliga att materialåtervinna. Vidare saknas idag separata insamlingssystem för många av de fraktioner som går till energiåtervinning, exempelvis använda hygienprodukter, textilier och leksaker. Utan separata insamlingssystem kan inte avfallslämnaren agera på den styrsignal som ökade avfallslämningskostnader skulle innebära. För dessa fraktioner blir en skatt enbart en kostnad som inte kan påverkas. Den allt hårdare konkurrensen på den svenska värmemarknaden eliminerar också möjligheten att finansiera skatten via prishöjningar på fjärrvärmen. Redan idag är priskonkurrensen hårt med exempelvis olika elbaserade uppvärmningsalternativ.

    Om det blir dyrare att energiåtervinna avfallet i Sverige försämrar det vår konkurrenskraft gentemot andra länder på den internationella avfallsmarknaden. Det skulle kunna leda till att avfallsströmmarna leds om till förbränningsanläggningar i andra länder med lägre effektivitet än i Sverige, exempelvis genom att värmen inte kan tillgodogöras i form av fjärrvärme. Dessutom riskerar mängden restavfall som deponeras att öka. Det leder i sig till sämre klimatnytta globalt samtidigt som Sverige förlorar viktiga exportintäkter.

    Utan möjligheter att ta ut kostnaden för en skatt hos avfalls- eller fjärrvärmekunder blir den enda konsekvensen av en skatt på avfallsförbränning ett försämrat ekonomiskt resultat för berörda företag.

    Alternativa åtgärder

    Enligt utredningen skulle syftet med en skatt på avfallsförbränning vara att uppnå en mer resurseffektiv och giftfri avfallshantering i enlighet med avfallshierarkin och regeringens ambition om att Sverige ska bli ett av världens första fossilfria välfärdsländer. Tekniska verkens bedömning är att en skatt på avfallsförbränning inte skulle bidra till detta syfte som istället helt eller delvis skulle motverkas. Istället förordar vi styrmedel riktade mot uppkomsten av avfall, exempelvis genom att göra det dyrare att används jungfruliga råvaror i produktionen. Exempel på sådana åtgärder kan vara ökade krav på design av nya produkter som underlättar materialåtervinning, införande av producentansvar för avfallsfraktioner som saknar detta idag (exempelvis textilier) eller nya former av pantsystem.

    Om en skatt i syfte att fördyra energiåtervinning av avfall i Sverige ändå beslutas anser Tekniska verken att den endast bör omfatta svenskt inhemskt avfall. Energiåtervinning av utländskt avfall i Sverige bör även i fortsättningen vara skattebefriat. En sådan lösning skulle åtminstone innebära att den positiva globala klimat- och miljönyttan med energiåtervinning av internationellt avfall bibehålls tillsammans med svenska exportintäkter.

  • Energiåtervinning av avfall i EU ETS styr inte mot minskade utsläpp

    Per Everhill 21 sep 2018

    I våras beslutade EU formellt om att reformera de europeiska utsläppshandelssystemet (EU ETS) för perioden efter 2020. Det reviderade direktivet om utsläppshandelssystemet är ett viktigt steg på vägen mot EU:s mål att skära ned utsläppen med minst 40 % senast till år 2030 samt för möjligheterna att uppfylla våra åtaganden enligt Parisavtalet. Bland annat ska taket för den sammanlagda utsläppsvolymen sänkas med 2,2 % per år i jämförelse med 1,74 % i dagens version av systemet. Vidare kommer giltigheten för utsläppsrätter i den så kallade marknadsstabilitetsreserven att begränsas vilket bedöms få stor marknadspåverkan.  Som en konsekvens av de kommande reformerna har priset på utsläppsrätter stigit kraftigt den senaste tiden och ligger i skrivande stund runt 20 euro/ton vilket är en fyrdubbling i jämförelse med läget för något år sedan.

    EU:s utsläppssystem är ett av våra viktigaste instrument för att minska utsläppen i Europa. Samtidigt finns det tyvärr tillämpningar av systemet som inte bidrar till minskade utsläpp. Ett exempel på detta är den svenska ensidiga tolkningen av regelverket som innebär att anläggningar för energiåtervinning av avfall inkluderas i systemet. Bortsett från Danmark är det inte så i övriga Europa. Vad får då den svenska tolkningen för konsekvenser?

    I Sverige sker energiåtervinning främst (med undantag av avfall som energiåtervinns på grund av bristande sortering) av restavfall, det vill säga sådant avfall som inte kunnat återvinnas högre upp i avfallshierarkin genom exempelvis materialåtervinning. Faktum är att just återvinningsindustrin är en av de största kunderna till våra energiåtervinningsanläggningar då själva återvinningsprocessen i genomsnitt resulterar i något mindre än 50 % materialspill som inte kan omhändertas på något annat sätt eftersom vi har ett deponiförbud i Sverige. Genom energiåtervinning nyttiggörs denna resurs som annars skulle ha gått till spillo. Så är emellertid inte fallet i många länder där restavfall i huvudsak läggs på soptippen med omfattande metangasläckage som följd (metangas är en omkring 30 gånger kraftigare växthusgas än koldioxid). Ska vi minska utsläppen från deponier i Europa behöver mängden restavfall som energiåtervinns öka och inte tvärtom.  

    I stora delar av Europas saknas utbyggda fjärrvärmenät och värmebehovet är lågt. För att minska behovet av att lägga avfall på soptipp skickas därför restavfall från bland annat Storbritannien till Sverige där vi kan nyttiggöra restavfallet i våra högeffektiva fjärrvärmesystem. Även med utsläppen från själva energiåtervinningen och transporternas klimatpåverkan ger den svenska avfallsimporten stor klimatnytta. Marknaden för energiåtervinning är emellertid internationell och trots vår effektivitet möter Sverige hård konkurrens från exempelvis nederländska aktörer.  

    Därför är det olyckligt att Sverige ensidigt valt att låta energiåtervinning av avfall ingå i EU ETS. Att öka kostnaden för energiåtervinning är i grunden ett ytterst ineffektivt sätt att styra mot mer materialåtervinning eftersom kostnaden läggs alldeles för långt ifrån grundproblemet som är att produkter inte designas för att kunna återvinnas. Dessutom, eftersom priset på avfallsbehandlingstjänster sätts på den internationella marknaden, kan inte de kostnadsökningar som inkluderandet i EU ETS medför skickas vidare till avfallslämnarna. 

    Dessa får således ingen prissignal för att minska sitt restavfall. Den enda konsekvensen av Sveriges agerande är en sänkning av konkurrenskraften hos svenska energiåtervinningsanläggningar i jämförelse med internationella konkurrenter. I förlängningen kan det leda till att avfall istället letar sig till mindre effektiva anläggningar i andra delar av EU som vanligtvis kyler bort den värme som skapas i processen. I värsta fall går avfallet till ren förbränning (vilket inte ingår i EU ETS och är tillåtet i många länder) eller till deponier. Energiåtervinning borde främjas för det restavfall vi ännu inte kan materialåtervinna eller ta hand om det på andra sätt högre upp i avfallshierarkin. Därför bör Sverige ompröva sin tolkning av EU ETS och liksom resten av Europa undanta energiåtervinning från regelverket. Kvoterna bör istället läggas på de verkliga bovarna i sammanhanget, det vill säga de som producerar energi från jungfrulig fossil olja och kol.

  • Den kommunala lokaliseringsprincipen hindrar fortsatt regeringens bredbandsstrategi

    Jörgen Svärdh 19 sep 2018

    Under lång tid har den svenska bredbandsutbyggnaden hindrats av ett antal oklarheter kring de kommunägda bredbandsföretagens (Stadsnätens) marknadsvillkor. Det har varit oklart i vilka roller dessa får verka på marknaden vilket i flera fall lett till rättsliga tvister, men också till ett försiktighetstänkande som hindrat samhällsekonomiskt lönsamma investeringar och samarbeten. Den kommunala lokaliseringsprincipen har också hindrat en effektiv bredbandsutbyggnad vilket i vissa fall lett till att nära grannar haft helt olika förutsättningar att få tillgång till bredband på grund av kommungränsernas geografi.

    Nu har emellertid Post-och telestyrelsen (PTS) tagit fram en rapport om kommunernas roll på bredbandsmarknaden som mynnar ut i ett antal förslag som tydliggör många av dessa oklarheter. PTS konstaterar att kommunerna är en viktig aktör på marknaden som haft en avgörande roll för utbyggnaden av bredband i Sverige. De kommunägda aktörernas infrastruktur har dessutom främjat marknaden för privata företag som verkar högre upp i värdekedjan med försäljning av olika slags tjänster till slutkunderna. Genom att erbjuda öppna nät på konkurrensneutrala villkor har såväl kunderna som leverantörer gynnats.

    När det gäller rollfördelningen på marknaden konstaterar PTS att det inte finns några skäl för avråda kommunägda bredbandsföretag från att agera som kommunikationsoperatör (KO), det vill säga att handha den aktiva utrustningen i näten. Det är oerhört glädjande då just KO-rollen har stor påverkan på konkurrenssituationen för tjänsteleverantörerna i näten. De kommunägda bredbandsföretagens funktion som neutral marknadsfacilitator har exempelvis möjliggjort att även mindre lokala tjänsteleverantörer fått tillträde till stadsnäten. Så hade knappast varit fallet om KO-verksamheten dominerats av de fåtal stora nationella eller till och med internationella aktörer som förutom stadsnäten verkar på denna marknad. Dessa hade knappast sett någon ekonomisk vinning i att ge det lokala nischföretaget DJ:s data i Skänninge access till sina nät, vilket däremot är en självklarhet i kommunägda Utsikt Bredbands nät.  Med en lokal och konkurrensneutral kommunägd kommunikationsoperatör främjas det lokala näringslivet och med PTS aktuella förslag kommer det vara så även fortsättningsvis.

    När det gäller problematiken med lokaliseringsprincipen så föreslår PTS ett undantag för utbyggnad nära kommungräns. Det är bra och göra det möjligt att undvika den gränsproblematik som idag orsakar besvär för många kunder. Här borde emellertid PTS gått längre och föreslagit ett utvidgat undantag i linje med vad som gäller för kommunal el-och fjärrvärmeverksamhet. Med dagens regelverk kan inte ett kommunägt bredbandsföretag verka som kommunikationsopertör grannkommunen trots att det kanske skulle ge avsevärda stordriftsfördelar till nytta för kunden. Det går inte heller att ansluta större samhällen till ett nät över kommungränsen trots att det kanske vore den mest kostnadseffektiva lösningen. Idag är risken stor att bredbandsnäten suboptimeras utifrån kommungränsen, vilket sällan är det samma som den bästa lösningen för samhället i stort. Med ett utvidgat undantag från lokaliseringsprincipen skulle samhällseffektiva samarbeten över kommungränserna gynnas vilket är en nödvändighet för att realisera Sveriges ambitiösa bredbandsstrategi.       

    Vi får hoppas att nästa regering, oavsett sammansättning, inser att nuvarande regelverk är förlegat. Ska minst 95 % av Sveriges befolkning få tillgång till snabbt bredband måste de kommunägda bredbandsföretagen få medverka i utbyggnadsprocessen utan begränsningar. 

    Jörgen Svärdh, vd Utsikt Bredband

  • Hur skapas incitament för effektiv elnätsverksamhet?

    Den senaste tiden har det skrivits mycket i media om nivån på elnätsföretagens intäktsramar. En minst lika viktig fråga är elnätsregleringens förmåga att skapa incitament för effektivitet.

    Elnätsverksamhet är ett reglerat naturligt monopol vilket innebär att det saknar många av de drivkrafter som finns på en fri marknad. Nu har Energimarknadsinspektionen presenterat ett antal förslag för att öka incitamenten för branschen att arbeta med kvalitets-och effektivitetsfrågor. Redan idag finns en incitamentsstruktur i elnätsregleringen, men den är något gammaldags och främst inriktad mot effektiv fysisk förvaltning av elnätet. I ljuset av utvecklingen mot allt smartare elnät går det att skönja en utveckling där andra, mer immateriella aspekter på elnätsförvaltningen blir allt viktigare. Det kan exempelvis handla om effektiv anslutning av mikroproducenter, datahantering, skräddarsydd strömavbrottsinformation eller andra aspekter på elnätsverksamheten som nödvändigtvis inte förutsätter kablar, nätstationer eller andra traditionella investeringar.

    Det är således ett alldeles utmärkt initiativ från Energimarknadsinspektionen. Incitamenten för effektivitet måste bli starkare och dessutom spegla verkligheten bättre. De flesta av förslagen går också i den riktningen, men skulle kunna kompletteras och justeras för att än mer gynna duktiga företag samt styra mot åtgärder som ger större nytta i ett bredare energisystemperspektiv.

    Ett av förslagen är att incitamenten för leveranssäkerhet till del föreslås utgå ifrån kundernas storlek och inte enbart ifrån antalet kunder utan ström. Idag gäller det senare vilket kan leda till att elnätsföretagen gör felaktiga prioriteringar. Är det exempelvis lika allvarligt med ett strömavbrott i ett stort sommarstugeområde i september än i ett industriområde med ett fåtal kunder? Med dagens modell kan elnätsföretagen i en sådan situation mycket väl välja att förstärka elnätet till sommarstugeområdet i syftet att komma bättre ut i regleringsmodellen. Det är rimligt att effektvägda mätetal tillämpas så att avbrott hos större (och ur ett samhällsperspektiv säkert viktigare) kunder blev mer påverkande. Vidare förslås att strömavbrott över 12 timmar ska inkluderas i intäktsregleringen. Det skulle emellertid leda till en ”dubbelbestraffning” då dessa avbrott redan idag omfattas av lagkrav på ersättning till kunderna. Regleringen bör undvika styrsignaler på områden som är reglerade i annan lagstiftning. En alternativ åtgärd kan istället vara att revidera nivån på avbrottsersättningen.

    Nätförluster är en annan parameter för att effektivitetsmätning. Dessa beror dock till stor del på befintlig kund- och nätstruktur vilket innebär att de kan vara svåra att påverka för elnätsföretagen. För elnätsföretag som redan idag har låga förluster ger intäktsregleringen små vinster i förhållande till de kostnader och investeringar som kan göras i form av exempelvis högre dimensionering i nätet. Samtidigt skulle en allt för hög värdering av elnätsförlusterna kunna driva en utveckling mot en samhällsekonomiskt ineffektiv överdimensionering av elnätanläggningen. Värdering av nätförluster är således en svår balansgång som Energimyndigheten måste hantera.

    Lastfaktor är en annan aspekt som föreslås fungera som ett mått på effektivt nätutnyttjande. Även denna faktor beror till stor del på variabler utanför elnätbolagens kontroll, som exempelvis förekommande uppvärmningsformer och kundstruktur. Elnätbolagen har anslutningsplikt och har inte nämnvärd påverkan på kundens verksamhet och uttagsmönster. Därför är lastfaktor inte ett särskilt lämpligt enskilt mått på hur elnätsföretagen arbetar med smarta elnät, kapacitetseffektiva tariffer och efterfrågeflexibilitet. Istället för att fokusera på lastfaktorn i sig vore det bättre att mäta dess förändring över tid och utifrån förutsättningarna i varje enskilt nätområden. Det skulle tydligare premiera långsiktiga insatser utifrån elnätsföretagens lokala premisser.

    Vad saknas då i Energimarknadsinspektionens förslag? Exempelvis incitament som ger ekonomiska motiv för elnätsföretagen att arbeta med efterfrågeflexibilitet. Med dagens regelverk kan elnätsföretagen direkt missgynnas ekonomiskt om de eller deras kunder är duktiga på efterfrågeflexibilitet. I regleringen finns inga incitament att aktivt arbeta med intäktssidan. Intäktsramen bygger enbart på genomföra investeringar och kostnader. Lyckas elnätbolaget undvika en lokal förstärkning i elnätanläggningen hålls kapitalbas och därmed intäktsramen nere. Om elnätbolagen lyckas med att sänka nätets toppeffekt minskar kostnaden till överliggande nät och därmed också intäktsramen. Dessutom, då elnätbolagen enligt regelverket ska ha allt mer påverkbara elnätpriser, minskar på kort sikt intäkterna mer än kostnaderna.

    Om elnätsföretagen ska stimuleras att driva en utveckling mot ökad efterfrågeflexibilitet måste detta kompenseras med någon form av ersättning för det värde som skapas i hela energisystemet genom att effekttoppar kapas. Detta är en viktig förutsättning för att kunna integrera mer förnybar effekt i energisystemet.

    Vidare saknar svenska elnätsföretag tydliga incitament för att satsa på forskning och utveckling. Intäktsregleringen ger visserligen möjlighet att ta betalt för olika slags effektiviseringar kopplade till den direkta elnätsverksamheten, exempelvis förlustminskningar. Däremot saknas incitament för att utveckla funktioner som skapar andra nyttor. Det kan exempelvis handla om nya smarta mätarfunktioner, digitaliserad störningsinformation till kund eller metoder för att sprida information om var nedgrävda kablar är belägna. I många andra länder, exempelvis Storbritannien, tillåts elnätsföretagen höja sina avgifter inom vissa ramar om de kan hänföra höjningen till forskning och utveckling. Det är också fallet i Norge, där elnätsföretagen tillåts höja sina intäktsramar med 1 % årligen om höjningen finansierar innovationsprojekt. Det faktum att svenska elnätsföretag inte kan få täckning för sina forskningskostnader medan andra utländska bolag får det, kommer på sikt leda till att den svenska elnätsbranschen kommer stagnera i förhållande till utvecklingen i andra länder. Det är rimligt att den svenska intäktsregleringen tillåter en viss nivå av finansiering av forskning och utveckling via elnätsavgifterna utöver befintlig intäktsram.

    I ljuset av regeringens beslut om kraftigt sänkta intäktsramar för de svenska elnätsföretagen blir regleringens incitamentsstruktur en allt viktigare fråga. Energimarknadsinspektionens förslag är ett steg i rätt riktning, men det räcker inte för att få till verklig förändringskraft i branschen. Det kräver såväl nya som förstärkta incitament som tydligt visar att det är lönsamt att bedriva effektiv elnätsverksamhet.