Tekniska verken tycker

I bloggen berättar vi vad vi tycker i olika samhällsfrågor som påverkar vår verksamhet
  • Energiåtervinning av avfall i EU ETS styr inte mot minskade utsläpp

    Per Everhill 21 sep 2018

    I våras beslutade EU formellt om att reformera de europeiska utsläppshandelssystemet (EU ETS) för perioden efter 2020. Det reviderade direktivet om utsläppshandelssystemet är ett viktigt steg på vägen mot EU:s mål att skära ned utsläppen med minst 40 % senast till år 2030 samt för möjligheterna att uppfylla våra åtaganden enligt Parisavtalet. Bland annat ska taket för den sammanlagda utsläppsvolymen sänkas med 2,2 % per år i jämförelse med 1,74 % i dagens version av systemet. Vidare kommer giltigheten för utsläppsrätter i den så kallade marknadsstabilitetsreserven att begränsas vilket bedöms få stor marknadspåverkan.  Som en konsekvens av de kommande reformerna har priset på utsläppsrätter stigit kraftigt den senaste tiden och ligger i skrivande stund runt 20 euro/ton vilket är en fyrdubbling i jämförelse med läget för något år sedan.

    EU:s utsläppssystem är ett av våra viktigaste instrument för att minska utsläppen i Europa. Samtidigt finns det tyvärr tillämpningar av systemet som inte bidrar till minskade utsläpp. Ett exempel på detta är den svenska ensidiga tolkningen av regelverket som innebär att anläggningar för energiåtervinning av avfall inkluderas i systemet. Bortsett från Danmark är det inte så i övriga Europa. Vad får då den svenska tolkningen för konsekvenser?

    I Sverige sker energiåtervinning främst (med undantag av avfall som energiåtervinns på grund av bristande sortering) av restavfall, det vill säga sådant avfall som inte kunnat återvinnas högre upp i avfallshierarkin genom exempelvis materialåtervinning. Faktum är att just återvinningsindustrin är en av de största kunderna till våra energiåtervinningsanläggningar då själva återvinningsprocessen i genomsnitt resulterar i något mindre än 50 % materialspill som inte kan omhändertas på något annat sätt eftersom vi har ett deponiförbud i Sverige. Genom energiåtervinning nyttiggörs denna resurs som annars skulle ha gått till spillo. Så är emellertid inte fallet i många länder där restavfall i huvudsak läggs på soptippen med omfattande metangasläckage som följd (metangas är en omkring 30 gånger kraftigare växthusgas än koldioxid). Ska vi minska utsläppen från deponier i Europa behöver mängden restavfall som energiåtervinns öka och inte tvärtom.  

    I stora delar av Europas saknas utbyggda fjärrvärmenät och värmebehovet är lågt. För att minska behovet av att lägga avfall på soptipp skickas därför restavfall från bland annat Storbritannien till Sverige där vi kan nyttiggöra restavfallet i våra högeffektiva fjärrvärmesystem. Även med utsläppen från själva energiåtervinningen och transporternas klimatpåverkan ger den svenska avfallsimporten stor klimatnytta. Marknaden för energiåtervinning är emellertid internationell och trots vår effektivitet möter Sverige hård konkurrens från exempelvis nederländska aktörer.  

    Därför är det olyckligt att Sverige ensidigt valt att låta energiåtervinning av avfall ingå i EU ETS. Att öka kostnaden för energiåtervinning är i grunden ett ytterst ineffektivt sätt att styra mot mer materialåtervinning eftersom kostnaden läggs alldeles för långt ifrån grundproblemet som är att produkter inte designas för att kunna återvinnas. Dessutom, eftersom priset på avfallsbehandlingstjänster sätts på den internationella marknaden, kan inte de kostnadsökningar som inkluderandet i EU ETS medför skickas vidare till avfallslämnarna. 

    Dessa får således ingen prissignal för att minska sitt restavfall. Den enda konsekvensen av Sveriges agerande är en sänkning av konkurrenskraften hos svenska energiåtervinningsanläggningar i jämförelse med internationella konkurrenter. I förlängningen kan det leda till att avfall istället letar sig till mindre effektiva anläggningar i andra delar av EU som vanligtvis kyler bort den värme som skapas i processen. I värsta fall går avfallet till ren förbränning (vilket inte ingår i EU ETS och är tillåtet i många länder) eller till deponier. Energiåtervinning borde främjas för det restavfall vi ännu inte kan materialåtervinna eller ta hand om det på andra sätt högre upp i avfallshierarkin. Därför bör Sverige ompröva sin tolkning av EU ETS och liksom resten av Europa undanta energiåtervinning från regelverket. Kvoterna bör istället läggas på de verkliga bovarna i sammanhanget, det vill säga de som producerar energi från jungfrulig fossil olja och kol.

  • Den kommunala lokaliseringsprincipen hindrar fortsatt regeringens bredbandsstrategi

    Jörgen Svärdh 19 sep 2018

    Under lång tid har den svenska bredbandsutbyggnaden hindrats av ett antal oklarheter kring de kommunägda bredbandsföretagens (Stadsnätens) marknadsvillkor. Det har varit oklart i vilka roller dessa får verka på marknaden vilket i flera fall lett till rättsliga tvister, men också till ett försiktighetstänkande som hindrat samhällsekonomiskt lönsamma investeringar och samarbeten. Den kommunala lokaliseringsprincipen har också hindrat en effektiv bredbandsutbyggnad vilket i vissa fall lett till att nära grannar haft helt olika förutsättningar att få tillgång till bredband på grund av kommungränsernas geografi.

    Nu har emellertid Post-och telestyrelsen (PTS) tagit fram en rapport om kommunernas roll på bredbandsmarknaden som mynnar ut i ett antal förslag som tydliggör många av dessa oklarheter. PTS konstaterar att kommunerna är en viktig aktör på marknaden som haft en avgörande roll för utbyggnaden av bredband i Sverige. De kommunägda aktörernas infrastruktur har dessutom främjat marknaden för privata företag som verkar högre upp i värdekedjan med försäljning av olika slags tjänster till slutkunderna. Genom att erbjuda öppna nät på konkurrensneutrala villkor har såväl kunderna som leverantörer gynnats.

    När det gäller rollfördelningen på marknaden konstaterar PTS att det inte finns några skäl för avråda kommunägda bredbandsföretag från att agera som kommunikationsoperatör (KO), det vill säga att handha den aktiva utrustningen i näten. Det är oerhört glädjande då just KO-rollen har stor påverkan på konkurrenssituationen för tjänsteleverantörerna i näten. De kommunägda bredbandsföretagens funktion som neutral marknadsfacilitator har exempelvis möjliggjort att även mindre lokala tjänsteleverantörer fått tillträde till stadsnäten. Så hade knappast varit fallet om KO-verksamheten dominerats av de fåtal stora nationella eller till och med internationella aktörer som förutom stadsnäten verkar på denna marknad. Dessa hade knappast sett någon ekonomisk vinning i att ge det lokala nischföretaget DJ:s data i Skänninge access till sina nät, vilket däremot är en självklarhet i kommunägda Utsikt Bredbands nät.  Med en lokal och konkurrensneutral kommunägd kommunikationsoperatör främjas det lokala näringslivet och med PTS aktuella förslag kommer det vara så även fortsättningsvis.

    När det gäller problematiken med lokaliseringsprincipen så föreslår PTS ett undantag för utbyggnad nära kommungräns. Det är bra och göra det möjligt att undvika den gränsproblematik som idag orsakar besvär för många kunder. Här borde emellertid PTS gått längre och föreslagit ett utvidgat undantag i linje med vad som gäller för kommunal el-och fjärrvärmeverksamhet. Med dagens regelverk kan inte ett kommunägt bredbandsföretag verka som kommunikationsopertör grannkommunen trots att det kanske skulle ge avsevärda stordriftsfördelar till nytta för kunden. Det går inte heller att ansluta större samhällen till ett nät över kommungränsen trots att det kanske vore den mest kostnadseffektiva lösningen. Idag är risken stor att bredbandsnäten suboptimeras utifrån kommungränsen, vilket sällan är det samma som den bästa lösningen för samhället i stort. Med ett utvidgat undantag från lokaliseringsprincipen skulle samhällseffektiva samarbeten över kommungränserna gynnas vilket är en nödvändighet för att realisera Sveriges ambitiösa bredbandsstrategi.       

    Vi får hoppas att nästa regering, oavsett sammansättning, inser att nuvarande regelverk är förlegat. Ska minst 95 % av Sveriges befolkning få tillgång till snabbt bredband måste de kommunägda bredbandsföretagen få medverka i utbyggnadsprocessen utan begränsningar. 

    Jörgen Svärdh, vd Utsikt Bredband

  • Hur skapas incitament för effektiv elnätsverksamhet?

    Den senaste tiden har det skrivits mycket i media om nivån på elnätsföretagens intäktsramar. En minst lika viktig fråga är elnätsregleringens förmåga att skapa incitament för effektivitet.

    Elnätsverksamhet är ett reglerat naturligt monopol vilket innebär att det saknar många av de drivkrafter som finns på en fri marknad. Nu har Energimarknadsinspektionen presenterat ett antal förslag för att öka incitamenten för branschen att arbeta med kvalitets-och effektivitetsfrågor. Redan idag finns en incitamentsstruktur i elnätsregleringen, men den är något gammaldags och främst inriktad mot effektiv fysisk förvaltning av elnätet. I ljuset av utvecklingen mot allt smartare elnät går det att skönja en utveckling där andra, mer immateriella aspekter på elnätsförvaltningen blir allt viktigare. Det kan exempelvis handla om effektiv anslutning av mikroproducenter, datahantering, skräddarsydd strömavbrottsinformation eller andra aspekter på elnätsverksamheten som nödvändigtvis inte förutsätter kablar, nätstationer eller andra traditionella investeringar.

    Det är således ett alldeles utmärkt initiativ från Energimarknadsinspektionen. Incitamenten för effektivitet måste bli starkare och dessutom spegla verkligheten bättre. De flesta av förslagen går också i den riktningen, men skulle kunna kompletteras och justeras för att än mer gynna duktiga företag samt styra mot åtgärder som ger större nytta i ett bredare energisystemperspektiv.

    Ett av förslagen är att incitamenten för leveranssäkerhet till del föreslås utgå ifrån kundernas storlek och inte enbart ifrån antalet kunder utan ström. Idag gäller det senare vilket kan leda till att elnätsföretagen gör felaktiga prioriteringar. Är det exempelvis lika allvarligt med ett strömavbrott i ett stort sommarstugeområde i september än i ett industriområde med ett fåtal kunder? Med dagens modell kan elnätsföretagen i en sådan situation mycket väl välja att förstärka elnätet till sommarstugeområdet i syftet att komma bättre ut i regleringsmodellen. Det är rimligt att effektvägda mätetal tillämpas så att avbrott hos större (och ur ett samhällsperspektiv säkert viktigare) kunder blev mer påverkande. Vidare förslås att strömavbrott över 12 timmar ska inkluderas i intäktsregleringen. Det skulle emellertid leda till en ”dubbelbestraffning” då dessa avbrott redan idag omfattas av lagkrav på ersättning till kunderna. Regleringen bör undvika styrsignaler på områden som är reglerade i annan lagstiftning. En alternativ åtgärd kan istället vara att revidera nivån på avbrottsersättningen.

    Nätförluster är en annan parameter för att effektivitetsmätning. Dessa beror dock till stor del på befintlig kund- och nätstruktur vilket innebär att de kan vara svåra att påverka för elnätsföretagen. För elnätsföretag som redan idag har låga förluster ger intäktsregleringen små vinster i förhållande till de kostnader och investeringar som kan göras i form av exempelvis högre dimensionering i nätet. Samtidigt skulle en allt för hög värdering av elnätsförlusterna kunna driva en utveckling mot en samhällsekonomiskt ineffektiv överdimensionering av elnätanläggningen. Värdering av nätförluster är således en svår balansgång som Energimyndigheten måste hantera.

    Lastfaktor är en annan aspekt som föreslås fungera som ett mått på effektivt nätutnyttjande. Även denna faktor beror till stor del på variabler utanför elnätbolagens kontroll, som exempelvis förekommande uppvärmningsformer och kundstruktur. Elnätbolagen har anslutningsplikt och har inte nämnvärd påverkan på kundens verksamhet och uttagsmönster. Därför är lastfaktor inte ett särskilt lämpligt enskilt mått på hur elnätsföretagen arbetar med smarta elnät, kapacitetseffektiva tariffer och efterfrågeflexibilitet. Istället för att fokusera på lastfaktorn i sig vore det bättre att mäta dess förändring över tid och utifrån förutsättningarna i varje enskilt nätområden. Det skulle tydligare premiera långsiktiga insatser utifrån elnätsföretagens lokala premisser.

    Vad saknas då i Energimarknadsinspektionens förslag? Exempelvis incitament som ger ekonomiska motiv för elnätsföretagen att arbeta med efterfrågeflexibilitet. Med dagens regelverk kan elnätsföretagen direkt missgynnas ekonomiskt om de eller deras kunder är duktiga på efterfrågeflexibilitet. I regleringen finns inga incitament att aktivt arbeta med intäktssidan. Intäktsramen bygger enbart på genomföra investeringar och kostnader. Lyckas elnätbolaget undvika en lokal förstärkning i elnätanläggningen hålls kapitalbas och därmed intäktsramen nere. Om elnätbolagen lyckas med att sänka nätets toppeffekt minskar kostnaden till överliggande nät och därmed också intäktsramen. Dessutom, då elnätbolagen enligt regelverket ska ha allt mer påverkbara elnätpriser, minskar på kort sikt intäkterna mer än kostnaderna.

    Om elnätsföretagen ska stimuleras att driva en utveckling mot ökad efterfrågeflexibilitet måste detta kompenseras med någon form av ersättning för det värde som skapas i hela energisystemet genom att effekttoppar kapas. Detta är en viktig förutsättning för att kunna integrera mer förnybar effekt i energisystemet.

    Vidare saknar svenska elnätsföretag tydliga incitament för att satsa på forskning och utveckling. Intäktsregleringen ger visserligen möjlighet att ta betalt för olika slags effektiviseringar kopplade till den direkta elnätsverksamheten, exempelvis förlustminskningar. Däremot saknas incitament för att utveckla funktioner som skapar andra nyttor. Det kan exempelvis handla om nya smarta mätarfunktioner, digitaliserad störningsinformation till kund eller metoder för att sprida information om var nedgrävda kablar är belägna. I många andra länder, exempelvis Storbritannien, tillåts elnätsföretagen höja sina avgifter inom vissa ramar om de kan hänföra höjningen till forskning och utveckling. Det är också fallet i Norge, där elnätsföretagen tillåts höja sina intäktsramar med 1 % årligen om höjningen finansierar innovationsprojekt. Det faktum att svenska elnätsföretag inte kan få täckning för sina forskningskostnader medan andra utländska bolag får det, kommer på sikt leda till att den svenska elnätsbranschen kommer stagnera i förhållande till utvecklingen i andra länder. Det är rimligt att den svenska intäktsregleringen tillåter en viss nivå av finansiering av forskning och utveckling via elnätsavgifterna utöver befintlig intäktsram.

    I ljuset av regeringens beslut om kraftigt sänkta intäktsramar för de svenska elnätsföretagen blir regleringens incitamentsstruktur en allt viktigare fråga. Energimarknadsinspektionens förslag är ett steg i rätt riktning, men det räcker inte för att få till verklig förändringskraft i branschen. Det kräver såväl nya som förstärkta incitament som tydligt visar att det är lönsamt att bedriva effektiv elnätsverksamhet.

  • Bred systemsyn nödvändigt för effektiv miljömärkning

    Per Everhill 31 aug 2018

    Regeringen har beslutat att konsumenter ”vid bränslepumpen” ska få information om drivmedlets klimatpåverkan och ursprung från och med den 1 januari 2020. Enligt förslaget ska information finnas om drivmedlens växthusgasutsläpp över livscykeln, om råvaror och råvarornas ursprungsland. Överlag är beslutet ett steg i rätt riktning mot en ökad konsumentmakt på drivmedelsområdet. Reformen kommer emellertid med en rad utmaningar. Den svåraste är sannolikt att hitta en rättvisande metod för att beräkna sammanlagda växthusgasutsläpp eftersom det i princip är omöjligt beräkna exakt utan förenklingar.

    Såväl i Sverige som inom EU finns det idag en tendens att just förenkla beräkningen genom att bortse från vissa delar av bränslets klimatpåverkan. Med en snävare systemgräns är det enklare att presentera korrekta siffror, samtidigt som risken är stor att resultatet blir missvisande. Ett exempel på sådan förenkling är klimatberäkningar enligt ”tank-to-wheels”-principen, det vill säga hur stora utsläppen är från avgasröret oavsett bränslets klimatpåverkan vid tillverkning, distribution till kunden och så vidare. Metoden ger en direkt felaktig bild av bränslets totala klimatpåverkan. Exempelvis får brasiliansk etanol från grödor lika god klimatprestanda som svensk dito från industriella restprodukter. Självklart har drivmedel från lokalt avfall och andra restprodukter högre klimatprestanda än motsvarande produkter från importerade jungfruliga råvaror. Samtidigt är det oerhört svårt att bedöma exakt vilka utsläpp produktionen i Brasilien orsakat. Om regeringen menar allvar med en klimatbedömning över hela bränslets livscykel måste vi ta fram metoder för att göra just detta ur ett så brett systemperspektiv som möjligt och inte frestas att ta enkla genvägar.

    Närbild på elbilsladdning. Foto.

    En annan utmaning ur ett energisystemperspektiv är miljömärkningen av el som drivmedel. El är en energibärare och utsläppen elanvändningen orsakar sker någon annanstans, exempelvis vid produktionen eller vid byggnationen av produktionsanläggningarna. Dagens svenska elproduktion är i princip fossilfri. Innebär det då att vår elanvändning inte orsakar några utsläpp? Tyvärr inte. Elnäten i Europa är väl sammanbyggda vilket innebär att du som svensk el- användare är sammankopplad med smutsig elproduktion i exempelvis Danmark, Polen och Tyskland. Vanligtvis exporterar vi svensk fossilfri el till dessa länder vilket gör stor klimatnytta då den tränger ut fossil el från marknaden. I praktiken innebär det att konsekvensen av att ladda en elbil är att mindre el kan exporteras med ökad klimatpåverkan som följd. Din klimatpåverkan är således inte noll även om det inte kommer några utsläpp från avgasröret och du laddar din elbil på svenskt territorium.  Därmed inte sagt att vi inte ska ha elbilar i Sverige. På grund av sin effektivitet är de betydligt klimateffektivare än motsvarande fossilbilar samtidigt som de inte ger några lokala utsläpp. Deras klimatpåverkan är emellertid inte noll vilket till och med vissa myndigheter brukar påstå. Det måste i miljömärkningen vid laddstationen utvisa.  

    Hur är det då med ursprungsmärkt el? Det är en rent finansiell produkt som ger ett ekonomiskt bidrag till producenter av förnybar el. Ursprungsgarantin kommer från en redan existerande förnybar produktionsanläggning som genom försäljningen får en extra inkomst. På lång sikt kan ett sådant val definitivt bidra till att snabba på omställningen av vårt energisystem. Att köpa ursprungsgarantier har emellertid inget med din elanvändnings fysiska klimatpåverkan att göra. Det är viktigt att komma ihåg under kalla och mörka vinterdagar när det oljeeldade Karlshamnsverket går för full effekt. Då är det särskilt tydligt att all minskad elanvändning ger klimatnytta. Det måste gälla även för elbilsladdare.  Att beräkna elens klimatpåverkan kommer vara en riktig utmaning för den myndighet som får i uppdrag att utforma miljömärkningssystemet. Här kan det vara frestande att begränsa systemperspektivet i syfta att få fram lätthanterliga data.

    Ett tredje exempel som illustrerar utmaningarna med en rättvisande miljömärkning är biogasen. I Sverige produceras biogas ofta från organiskt avfall som annars skulle slängs på soptippen där det skulle läckt metangas som är en avsevärt farligare växthusgas än koldioxid. Genom att nyttiggöra avfallet som fordonsbränsle görs således stor klimatnytta. Produktionen ger också upphov till en viktig restprodukt i form av biogödsel som ersätter fossilt gödsel på våra åkrar samtidigt som viktiga näringsämnen kan återföras till jordbruket. Ett alltför snävt systemperspektiv som kanske endast utgår ifrån utsläpp fram till användningen ger en direkt felaktig bild av biogasens totala klimatprestanda. Samtidigt är en helhetsbedömning av biogasens klimatprestanda en betydligt mer komplicerad process med många ingående parametrar.

    Förutom att ta sig an uppgiften med ett så brett systemperspektiv som möjligt bör den myndighet som ska utforma märkningssystemet inte vara trendkänslig eller rädd för att råka trampa någon av marknadens aktörer på tårna. Det finns många intressen som vill framhäva just sitt bränslen som klimateffektivast och ofta sker det genom att bortse från negativa aspekter någonstans i dess livscykel. All drivmedelsanvändning påverkar klimatet och det är viktigt att systemet ger konsumenten möjligt att jämföra dessa så rättvist som möjligt. Det är frestande att ta genvägar, men det kan leda till direkt felaktiga styrsignaler. Då är det bättre att alltid utgå ifrån ett så brett systemperspektiv som möjligt och räkna nästan rätt, än exakt fel.

  • Vattenkraftens miljöfond - Sveriges enskilt största miljöinvestering genom tiderna!

    Klas Gustafsson 5 jul 2018

    Idag arrangerar Vattenkraftens miljöfond AB ett seminarium i Almedalen om den svenska vattenkraftens miljöutmaningar. Fonden, som ägs av 8 vattenkraftsföretag är resultatet av många års politiska diskussioner om den svenska vattenkraftens miljöanpassning och ett unikt exempel på samarbete mellan politik, myndigheter och företag.

    Bakgrunden till fonden står att finna i den vattenkraftstrategi som presenterades sommaren 2015 av Energimyndigheten och Havs- och Vattenmyndigheten. Där föreslogs att den svenska miljöanpassningen av vattenkraften skulle ske med väl avvägd hänsyn till förlusten av fossilfri elproduktion. För lokala miljöåtgärder skulle ett bortfall motsvarande en årsproduktion på 1,5 TWh tillåtas. Grunden för detta är en nationella avvägningsplan som säkerställer en helhetssyn på åtgärder i förhållande till förlusten av förnybar vattenkraftsel. Förslaget, som senare utvecklades till konkreta lagförslag, innebär i princip ett formellt slut på åratal av ”skyttegravskrig” mellan vattenkraftens olika intressenter. Det stod tidigt klart att strategin skulle innebära omfattande miljöåtgärder vilket naturligtvis skulle få ekonomiska konsekvenser för verksamhetsutövarna. Därför tog ett antal vattenkraftsföretag tidigt initiativet att bilda en fond där berörda vattenkraftsägare kunde söka medel för att mildra de ekonomiska konsekvenserna av exempelvis en utrivning eller krav på vandringsvägar för fisk. Under den kommande tjugoårsperioden kommer Vattenkraftens Miljöfond att finansiera miljöåtgärder för 10 miljarder kronor vilket sannolikt är Sveriges enskilt största miljöinvestering genom tiderna!

    Är då vattenkraftens framtid i Sverige säkrad? Knappast. Som vanligt visar det sig att utmaningarna sitter i detaljerna. I energiöverenskommelsen framgår förutsättningarna för den svenska vattenkraftens miljöanpassning tydligt. Det vore naturligtvis önskvärt om denna politiska inriktning gick som en röd tråd genom myndighetssverige och då inte minst Vattenmyndigheternas verksamhetsplaner. Så är emellertid inte fallet. I Vattenmyndigheternas redovisningar av pågående planer framgår tydligt att dessa utgår från nuvarande lagstiftning. Bland annat finns åtgärdsförslag som motsvarar ett produktionsbortfall på mer än 6 TWh vilket bland annat beror på myndigheternas egna tolkning av vad närhet till Natura 2000-områden betyder. Det skulle innebära en avsevärd påverkan på reglerförmågan i det svenska elsystemet liksom vår förmåga att tränga ut fossila bränslen från den nordeuropeiska elmarknaden. Det är häpnadsväckande att myndigheterna kan bedriva en egen agenda på detta sätt som står i direkt konflikt med fattade politiska beslut!

    Det är nu mycket viktigt att regeringen efter riksdagens beslut om ny lagstiftning ger vattenmyndigheterna tydliga instruktioner på detta område. Bland annat är en grundförutsättning för energiöverenskommelsen att myndigheterna utnyttjar alla möjligheter att peka ut platser med vattenkraft som kraftigt modifierade och därmed möjliggöra fortsatt produktion.

    På sikt måste svenska vattenförvaltning förändras i grunden.  Dagens svenska vattenförvaltning med 5 fristående regionala vattenmyndigheter är inte ändamålsenligt utformad för att verka inom ramen för en nationell avvägningsplan för vattenkraft. Detta kräver att det övergripande ansvaret finns hos en nationell myndighet. Vidare behöver svensk vattenförvaltning utvecklas mot att anta ett bredare anslag på vattenfrågor än enbart miljöperspektiv. Vattenverksamhet berör en rad områden kopplat till samhällsbyggnad, exempelvis jordbruk, turism, kulturhistoria. Detta kräver ett brett anslag i förvaltningsverksamheten.

    Tillsammans ger energiöverenskommelsen, Vattenkraftens miljöfond och en utvecklad vattenförvaltning oss oerhört goda förutsättningar att ta tillvara lokala miljöintressen i balans med fortsatt produktion av förnybar energi. Det gynnar såväl klimatet som många av de svenska nationella miljömålen!