Tekniska verken tycker

I bloggen berättar vi vad vi tycker i olika samhällsfrågor som påverkar vår verksamhet
  • Så kan svensk energiförsörjning bli säkrare under kris och krig

    Per Everhill 15 jan 2018

    Denna vecka går Folk- och Försvars årliga rikskonferens av stapeln i Sälen. Trygg energiförsörjning är ett allt mer aktuellt ämne som kommer att avhandlas på flera seminarier under veckan. När det gäller tillgång till energi i krissituationer är Sverige betydligt bättre rustat än många andra länder i Europa. Vi är i princip självförsörjande på el och värme genom god tillgång på vattenkraft, kärnkraft och kraftvärme. Vi har ett robust elnät som på lokal nivå i huvudsak är nedgrävt och därmed vädersäkrat. Efter stormarna Gudrun och Per har vi också en välövad krisorganisation med färdiga rutiner för resursdelning mellan företagen. Under Per flögs exempelvis montörer från Tekniska verken upp till Sundsvall och under Gudrun förstärktes de småländska elnätsföretagen med några hundra tyska medarbetare från E.ON. 

    Utgångsläget är således gott. Det vi emellertid saknar erfarenhet av, liksom adekvata resurser för att hantera, är hot mot våra anläggningar från en antagonist som vill oss illa. Även om våra storstörningsresurser givetvis skulle kunna göra god nytta även i händelse av krig ställer en sådan situation krav på särskilda förmågor som branschen till stor del avvecklade efter kalla krigets slut på 1990-talet. Ett anekdotiskt exempel är att i samma veva som jag själv började i branschen i början av 2000-talet så avskaffade många elnätsföretag sina skyddsklassade driftcentraler (i folkmun kallat ”Krigs-DC”. Två driftcentraler varav den ena var utrustad med särskilt skydd ansågs inte behövas när den ”eviga freden” inträtt.  I ljuset av det försämrade säkerhetsläget i vår omvärld kommer här några konkreta förslag på hur den svenska energibranschen samt de myndigheter som reglerar den kan öka redundansen för svensk energiförsörjning om det värsta skulle hända: 

    • Lämplig myndighet bör kartlägga och verka för att främja möjligheten att köra Ö-drift i lokalnäten, det vill säga möjligheten att med egen produktion och nätstruktur kunna starta det lokala elnätet vid bortfall av stamnätet. Det torde vara tekniskt möjligt i många av de lokala nät där det finns tillräckligt stor produktion med exempelvis vattenkraft och kraftvärme. Det krävs dock en del mindre investeringar i exempelvis styrutrustning samt inte minst framtagning av planer och rutiner. Om vi kan köra flera städer i Ö-drift minskar avsevärt vår nationella sårbarhet vid störningar på stamnätet. Har vi ström på en ort ökar också möjligheterna att hjälpa kringliggande kommuner avsevärt (vattenleveranser, fjärrvärme etc.). Åtgärder för att få till Ö-drift i fler lokalnät borde vara en prioriterad fråga som skulle kunna finansieras med elberedskapsavgiften.
    • Möjliggör bränslesubstitution i krislägen utan att företagen riskerar viten för miljöbrott. Kan vi upprätthålla produktionen genom att köra olja, kol, trä och då kanske i fel pannor eller i reservanläggningar med begränsad gångtid så får inte böteskostnader vara en fråga. Det borde finnas en slags ”Force majeure”-paragraf i miljöbalken för detta. Det skulle också förbättra våra möjligheter att byta bränsle mellan företagen.
    • Utveckla system för att under kris omfördela bränslen mellan marknadens aktörer. Idag löser marknaden delvis detta, men i ett krisläge kanske det inte är lämpligt att den som kan betala bäst ska ha bränslet utan den med mest kritisk verksamhet. Vissa aktörer har stora lager av vissa bränslen, andra kanske har små lager, men med högenergibränslen som olja, några har små lager för eget bruk och så vidare. Det vore intressant att utreda och ta fram en metod för omfördelning i händelse av kris & krig.
    • Uppmuntra investeringar i kraftvärmen som ökar möjligheten till bränslesubstitution. Ofta handlar det om att konvertera pannor som klarar olika fukthalter i olika bränslen (exempelvis avfall vs biobränsle). Det ökar resiliensen, särskilt om vi kan få många pannor som kan köra på skogsavfall som vi som bekant har en del av i riket.
    • Ett område som är mycket känsligt är reservdelar. Det finns idag inga större lager vare sig på el-eller värmesidan. Här skulle ett förfarande modell K-företag kunna fungera, det vill säga att företagen mot en viss ersättning från staten förbinder sig hålla ett visst lager som används i den dagliga driften, men som alltid måste hålla viss nivå. Detta skulle sannolikt vara attraktivt för många företag som på grund av marknadssituationen måste lita till ”just-in-time”-leveranser.
    • Ta fram nya rutiner för Styrel för krig. Styrel kan sammanfattas som den planeringsprocess under vilken statliga myndigheter, länsstyrelser, kommuner, privata aktörer och elnätsföretag samarbetar för att ta fram underlag för att kunna prioritera samhällsviktiga elanvändare. Dessa rutiner är bra, men tyvärr utformade för att hantera kriser orsakade av andra orsaker än krig. Idag prioriteras exempelvis ålderdomshem och liknande funktioner. I krig kommer prioriteringarna sannolikt att vara annorlunda. Det behöver denna annars väl genomtänkta rutin ta hänsyn till.
    • Biogasens vikt för lokala transporter borde främjas i styrmedel och regelverk ur ett försörjningsperspektiv. Biogasen är alltid lokalproducerad vilket minskar vårt behov av importerade fossila bränslen. Fungerande kollektivtrafik i krissituationer är mycket värdefullt.

    Just nu pågår en intensiv verksamhet vid många myndigheter syftandes till att förbättra vår energiförsörjning vid kris och krig. Att frågan är prioriterad märktes inte minst i den nya totalförsvarsutredningen som släpptes i december. Förhoppningsvis kan dessa förslag bli verklighet i en snar framtid och då gärna i form av ett givande och tagande mellan branschen och de som reglerar den.

  • Direktivförslag riskerar slå undan fötterna för lätta biogasfordon i offentlig verksamhet

    Per Everhill 22 dec 2017

    I november lanserade EU-kommissionen ett antal förslag under benämningen ”Clean Mobility Package”. Som en del i paketet ingår ett förslag till ändring av direktivet om främjande av rena och energieffektiva vägtransportfordon.

    Förslaget ställer bland annat krav på medlemsstaterna att en viss andel av de fordon som köps in, leasas eller hyrköps av offentliga aktörer ska uppfylla definitionerna på rena och energieffektiva fordon. I Sverige föreslås exempelvis minst 35 procent av de lätta fordonen uppfylla kraven år 2025.

    Problemet med förslaget är att den definition av ”rena fordon” som föreslås utgår ifrån en alldeles för snäv systemgräns, nämligen fordonets avgasrör.  Med krav på högsta tillåtna koldioxidutsläpp på 25 g/km år 2025 och 0 g/km år 2030 innebär det exempelvis att lokalproducerad svensk biogas utesluts som bränslealternativ för lätta fordon i kommunal verksamhet. Skulle förslaget bli verklighet skulle det få oerhört stor påverkan på många kommuners verksamhet. Det gäller särskilt i våra biogaskommuner där man sedan 90-talet byggt upp en lokal ”biogasekonomi” med produktion från eget avfall för i första hand drift av lokaltrafik och lokala fordonsflottor för kommunal verksamhet. Restprodukten biogödsel har sedan kunnat avsättas i det lokala jordbruket. Den lokala biogasproduktionen är inte minst viktig ur försörjningssäkerhetssynpunkt då det bland annat möjliggör fungerande lokaltrafik i händelse av kris och krig.

    Biogasbil laddas. Foto.

    Valet av systemgräns är djupt olyckligt då ett bredare systemperspektiv hade gett helt andra styrsignaler med avsevärda klimatvinster som följd. När det gäller biogasen så skapas dess klimatnytta främst i tillverkningsprocessen genom att exempelvis matavfall och industriavfall kan nyttiggöras och ersätta fossila bränslen, men också genom restprodukten biogödsel som ersätter fossilt gödsel. Beaktas dessa parametrar blir biogasens nettoklimatpåverkan negativ trots en mindre del lokala utsläpp från fordonens avgasrör. När de gäller användningen av el så sker utsläppen i produktionen istället för vid användningen. I Nordeuropa med vårt väl sammanbyggda elnät använder vi tyvärr fortfarande fossila bränslen på marginalen i vår elproduktion. Det gör att ökad elanvändning har en direkt påverkan på de globala utsläppen av koldioxid, även om de lokalt råkar vara noll från själva elfordonet. Visst är en ökad elektrifiering av fordonsflottan positivt då det ersätter fossila bränslen, men om vi räknar elanvändning som nollutsläpp är risken stor att det ger felaktiga styrsignaler, exempelvis när det gäller jämförelse med andra fordonsbränslen som till exempel biogas.

    Om inte EU-kommissionen vill bidra till att öka nettoutsläppen av koldioxid i Europa måste förslaget revideras för att istället utgå ifrån ett brett systemperspektiv på energi ”från ax till limpa”. Först då kan vi få relevanta regelverk som styr mot en fordonsflotta som bidrar till totalt lägre utsläpp på samhällsnivå istället för tvärtom!

  • Tekniska verken fasar ut fossil kol och olja

    Per Everhill 15 dec 2017

    TOK. Trä. Olja. Kol. Sett från Stångån. Det har länge varit minnesregeln för vilket slags bränsle röken från de tre skorstenarna på kraftvärmeverket i centrala Linköping kommer ifrån. Snart är det emellertid slut med det. I november beslutade nämligen Tekniska verkens styrelse enhälligt att energiproduktionen med fossil olja och kol ska upphöra från och med år 2020. Några mindre oljeeldade lokala reservpannor kommer visserligen att finnas kvar en tid till, men de ingår inte i den ordinarie produktionsplaneringen utan körs endast som ett reservförfarande. 

    Närbild på skorstenarna på Kraftvärmeverket. Foto.

    TOK. Trä, olja, kol.

    Avvecklingen av olje- och koleldningen inleddes egentligen redan på 1970-talet och de senaste decennierna har fossilpannorna vid kraftvärmeverket i huvudsak fungerat som reserv några enstaka dagar per år när det varit riktigt kallt. Även om olje- och kolförbrukningen varit mycket låg är dess miljöpåverkan avsevärd. En övergång till andra bränslen kommer att ge stor klimat- och miljönytta. Inte minst är det ett viktigt steg mot målet att Linköping ska vara koldioxidneutralt år 2025. Omställningen gör också nytta ur ett försörjningsperspektiv genom att den minskar vårt beroende av importerad dyr energi i en allt mer osäker omvärld.

    Beslutet möjliggörs delvis genom tidigare produktionsutbyggnad på Gärstadverket, men kommer också att kräva nya investeringar i förnybar kraftvärmeproduktion. Kolpannan kommer konverteras för att kunna eldas med förnybara biobränslen, exempelvis restprodukter från skogsindustrin och oljepannan kommer att köras på förnybar bioolja. På så vis kan vi nyttiggöra de restströmmar som den svenska skogsindustrin skapar vilket ligger helt i linje med vår ambition att bli världens mest resurseffektiva region. Satsningen på bioolja är särskilt spännande då det i Sverige är ett relativt ovanligt bränsle för kraftvärmeproduktion, men med många fördelar som exempelvis hög energitäthet.

    Provborrning för värmelagring. Foto.

    Provborrning för värmelagring.

    Foto: Henrik Lindståhl

    Till det kommer också en satsning på lagring av energi för att effektivare kunna balansera utbud och efterfrågan över tiden. Vi projekterar därför för att bygga världens största energilager (100 GWh) för högtempererad värme i anslutning till våra pannor på Gärstad. Satsningarna kommer att innebär minskade utsläpp av koldioxid på omkring 35 000 ton/år vilket ungefär motsvarar 30 000 Linköpingsbors årliga bilåkande.

    Idag är avfall det huvudsakliga bränslet i Tekniska verkens kraftvärmeproduktion. Det handlar om så kallat restavfall vilket innebär att de fraktioner som effektivt kan materialåtervinnas till nya produkter i huvudsak sorterats ut. Energiåtervinning av avfall som el och värme är en miljömässigt bra metod för att ta hand om överblivna resurser som inte kan nyttiggöras på andra sätt. Huvuddelen av avfallet är förnybart, exempelvis träavfall från byggindustrin, men tyvärr energiåtervinns också en del fossilt kol. Det handlar främst om plastavfall som idag tyvärr ofta inte kan materialåtervinnas effektivt, exempelvis använda hygienprodukter. Det bästa vore naturligtvis om våra bränslen inte hade något fossilt innehåll alls. Det kräver dock att mängden avfall som materialåtervinns ökar avsevärt, men framför allt att tillförseln av ny plast minskar i konsumtionsledet. Det kräver förändringar på samhällsnivå, men även lokala initiativ är viktiga. Här arbetar Tekniska verken aktivt, exempelvis genom att utveckla servicen på våra återvinningscentraler. 

    Tekniska verkens ambition är att vår energiproduktion i framtiden inte bara ska vara förnybar eller återvunnen utan förnybar och återvunnen. Avvecklingen av den fossila olje-och koleldningen är ett viktigt steg i den riktningen som kommer gagna såväl miljön som energiförsörjningen i Linköping under lång tid framöver.

  • Avsaknad av KN-nummer ger skattesmäll för svensk biogas

    Per Everhill 5 dec 2017

    Marknadssituationen för svensk biogasproduktion är sedan många år ansträngd. Priset på konkurrerande fossila bränslen är rekordlågt samtidigt som dubbelsubventionerad dansk biogas tränger ut den svenska från marknaden i södra Sverige. I detta läge är det oerhört positivt att regeringen lyfter fram biogasens nyttor, exempelvis i en debattartikel i Dagens Samhälle från i våras. Den politiska viljan att främja den svenska miljöbränslemarknaden är tydlig. Tyvärr är det inte alltid den får genomslag i svensk myndighetsutövning. I ett aktuellt fall drabbas tyvärr just svensk biogasproduktion av detta fenomen.

    Fram tills förra året var företag som framställer biogas (liksom producenter av en rad andra miljöbränslen) för användning som fordonsgas befriade från energiskatt för den el som åtgår i tillverkningsprocessen. Biogas som produceras genom rötning innehåller i huvudsak metan och koldioxid. Beroende på vilka råvaror som använts ligger metaninnehållet på mellan 60-70 %. Detta ger en för låg kvalité för att gasen ska kunna användas för många kvalificerade användningsområden vilket också försvåras av dess volym.  Genom att ta bort koldioxiden samt trycksätta gasen till 200 bar förbättras gasens egenskaper avsevärt. Denna process kallas uppgradering och gör det exempelvis möjligt att använda gasen som fordonsgas vilket är ett utmärkt miljöbränsle med mycket goda klimategenskaper. Idag är detta den främsta användningen för biogas i Sverige. Tryckhöjningen sker med hjälp av eldrivna högtryckskompressorer. Det går åt elenergi i denna process, men i förhållande till biogasens totala klimat-och miljönytta är processens miljöpåverkan försumbar. Däremot innebär elanvändningen naturligtvis kostnader för tillverkaren, vilket kan vara särskilt kännbart för mindre producenter.

    Biogasanläggningen i Linköping. Flygfoto.

    Biogasanläggningen i Linköping.

    I en dom från Högsta förvaltningsdomstolen meddelas nu emellertid att den elektriska kraften som åtgår för trycksättningen inte kan anses förbrukad i själva tillverkningsprocessen vilket är en förutsättning för skattebefrielse. Domstolen anser istället att trycksättningen är ett led i distributionen av gasen varvid den el som åtgår därför är skattepliktig. Detta motiveras bland annat med att det inte finns något särskilt KN-nummer[1] för fordonsgas. KN-nummer är ett EU-system för varukoder. Utan särskilt KN-nummer för fordonsgas anses den biogas som uppgraderas vara samma produkt som före trycksättningen varvid ingen tillverkning skett. Denna tolkning har Skatteverket nu tagit fasta på och ser naturligtvis en möjlighet att öka skatteuttaget för svenska biogasproducenter som från och med i år betalar full elskatt för sin produktion av fordonsgas. I sammanhanget bör noteras att flytande biogas har ett särskilt KN-nummer varvid den el som används för trycksättning i tillverkningsprocessen är skattebefriad.

    Detta förfarande motverkar direkt flera av regeringens satsningar på biobränslen, exempelvis genom Klimatklivet. Den ena handen inom svensk myndighetsförvaltning vet således inte vad den andra gör vilket naturligtvis är mycket olyckligt. Lösningen är enkel. Återgå till den gamla tolkningen där trycksättning av biogas definieras som en integrerad del i produktionsprocessen av fordonsgas såsom fallet var innan högsta förvaltningsdomstolens dom.  Frågan är av stor vikt för den svenska biogasproduktionens framtid liksom möjligheterna att föra en konsekvent miljöpolitik för att klara våra ambitiösa miljömål. 


    [1] KN-nomenklaturen (Combined Nomenclature, CN) är Europeiska gemenskapens kombinerade nomenklatur, vars 8-siffriga varukoder används i exportdeklarationer och statistikdeklarationer för internhandeln.

  • Viktigare minska tillförsel av avfall än att beskatta enskilda återvinningsmetoder

    Per Everhill 29 nov 2017

    Förespråkare för den föreslagna skatten på avfallsförbränning vill ofta lyfta fram dess förmodade positiva effekter för ökad materialåtervinning. Ökad materialåtervinning är självklart något vi måste sträva efter. Enligt avfallshierarkin är materialåtervinning generellt att föredra framför energiåtervinning. Lösningen på våra avfallsutmaningar är emellertid inte att främja eller sparka på enskilda återvinningsmetoder.

    I Sverige fungerar materialåtervinning och energiåtervinning väl tillsammans i tät symbios. Vi har en mycket kompetent återvinningsindustri som klarar av att materialåtervinna mer än hälften av det sorterade avfallet den tar hand om. Restavfallet, det vill säga det avfall som inte ens våra duktiga återvinningsföretag kan göra något nyttigt av går till energiåtervinning. Faktum är att återvinningsindustrin är en av de absolut största kunderna till energiåtervinningsföretagen. Varje år går omkring 4 miljoner ton spill från återvinningsföretagen till energiåtervinning vilket är ungefär lika mycket som det samlade hushållsavfallet från svenska hushåll. Ur såväl resurs - som miljösynpunkt är det bästa möjliga lösning. Återvinningsföretagen är duktiga och utvecklas ständig som verksamhet vilket borde leda till att mindre avfall inte kan tas om hand om och måste gå till energiåtervinning.

    Därför är det oerhört viktigt att vi förbättrar förutsättningarna för materialåtervinning i Sverige. Det kan vi göra genom att exempelvis införa krav på ecodesign av produkter som gör dem lättare att återvinna eller utveckla våra insamlingssystem. Det skulle göra verklig klimat- och miljönytta till skillnad från en skatt på energiåtervinning som i huvudsak skulle bli ett slag i luften i det perspektivet. Det blir naturligtvis extra tydligt för de fyra miljoner ton avfall som återvinningsindustrin efter noggrant övervägande ratat för materialåtervinning och skickar till energiåtervinning.

    Återvinning är viktigt, men för att komma tillrätta med vår avfallsproblematik måste vi gå till orsaken, nämligen tillförseln av avfall. Vi behöver styrmedel som sätter press på producenter och importörer att minska mängden avfall som tillförs samhället. En skatt på tillfört avfall minus det avfall som materialåtervinns skulle skapa incitament för att använda mindre råmaterial, designa förpackningar som kan återvinnas effektivare eller att inför frivilliga pantsystem. Att generellt motarbeta enskilda återvinningsmetoder, särskilt när det ofta saknas andra alternativ, är som att skälla på den som städar efter att någon klampat in med smutsiga skor i farstun. Även med en skatt på tillförsel av avfall i kommer det tyvärr ta lång tid att minska avfallsströmmarna i samhället. Under tiden får vi ut största möjliga klimat- och miljönytta genom att låta olika återvinningsmetoder samverka istället för att motverka varandra.