Tekniska verken tycker

I bloggen berättar vi vad vi tycker i olika samhällsfrågor som påverkar vår verksamhet
  • Stängd marknad för undermålig återvinning ger incitament att klättra i avfallshierarkin

    Per Everhill 14 mar 2018

    I december förra året uppmärksammade media de omfattande deponibränder som rasade i Lettland under sommaren 2017. Den svarta röken från brinnande plast illustrerar väl problemen med undermåliga återvinningsmetoder längst ner i avfallshierarkin. Det är bra att händelsen i Lettland uppmärksammas, men samtidigt är det tyvärr just så som stora mängder europeiskt avfall har förbränts i Kina under många år. Kina importerar nämligen årligen stora mängder avfall från konsumentländerna i väst. De fraktioner som har ett värde för den kinesiska tillverkningsindustrin sorteras ut, medan det avfall som inte är efterfrågat destrueras genom exempelvis så kallad ”open burning” vilket innebär att man i kvittblivningssyfte helt enkelt eldar upp avfallet på en lämplig öppen yta. Detta är naturligtvis förkastligt ur klimat-och miljösynpunkt då ingen som helst rening av rökgaserna sker samtidigt som ingen energi tillvaratas. Det är inte heller någon hemlighet att stora mängder oönskat avfall dumpas i havet där framför allt plastavfall kan orsaka skador på miljön under århundraden.

    Nu kan det emellertid snart vara slut på den kinesiska avfallsdumpningen, åtminstone när det gäller utländskt avfall. I somras fattade nämligen den kinesiska regeringen beslut om att stoppa importen av en rad olika typer av fast avfall, främst plast och papper. Syftet är att öka efterfrågan på återvunnet inhemskt avfall vilket bland annat kommer ske genom satsningar på ökad materialåtervinning och kvalificerad energiåtervinning med rökgasrening.

    Soptipp. Foto.

    Kinas omriktning i avfallsfrågan kommer få stora konsekvenser för den internationella marknaden för avfallsbehandling. Det är i grunden positivt att olika länder hjälper varandra att hantera sina avfallsutmaningar. I Sverige kan vi exempelvis nyttiggöra utsorterat restavfall från Storbritannien med avsevärt högre effektivitet än i många andra länder på grund av vårt höga värmebehov vintertid. Problemet är att det ur ekonomisk kvittblivningssynpunkt blir attraktivt att exportera avfallet till de länder som kan erbjuda de billigaste och vanligtvis också miljömässigt sämsta återvinningsmetoderna.  Kina har länge kunnat erbjuda detta, men nu stängs alltså den dörren vilket kommer tvinga många exportländer att se över sin avfallshantering i grunden.

    Den enkla lösningen är naturligtvis att hitta nya marknader för billigast möjliga avsättning av sitt restavfall. Trenden när det till exempel gäller metaller visar att det sannolikt är olika afrikanska länder som kommer ställa upp som villiga mottagare. Behandlingsmetoderna blir sannolikt inte bättre miljömässigt än vad idag tillämpas i Kina. I praktiken skulle förändringen innebära att problematiken med orenade utsläpp och plastläckade till naturen bara flyttade från en plats på jorden till en annan.

    Att fortsätta att skjuta avfallsproblematiken framför oss genom att ständigt söka efter billigaste möjliga kvittblivning kan inte fortgå. Kinas vägval är ett utmärkt tillfälle att en gång för alla börja klättra högre upp i avfallshierarkin och slå undan benen för efterfrågan på de allra sämsta behandlingsmetoderna som hittills bedrivits på tryggt avstånd från oss konsumenter. 

    Soptipp som brinner. Foto.

    För det är själva tillförseln av avfall som är grunden i problematiken. När det gäller en rad olika typer av varor och produkter har vi inte ens börjat använda effektiva styrmedel som pantsystem, krav på ecodesign eller ens utvecklat effektiva insamlingssystem. Effektiva pantsystem för fler förpackningar skulle exempelvis bidra till att material av högre kvalitet användes samtidigt som insamlingssystemen skulle utvecklas och efterfrågan på nytt material skulle minska. För det avfall som trots allt inte kan materialåtervinnas effektivt måste vi främja marknaderna för de allra bästa återvinningsmetoderna, exempelvis högeffektiv energiåtervinning i kraftvärmeanläggningar med hög klimatprestanda. Minskad tillförsel i kombination med att stängda möjligheter att använda de allra sämsta avfallsbehandlingsmetoderna skulle bidra till ökad efterfrågan på återvinning med högre miljöprestanda. Låt det kinesiska importstoppet blir en katalysator för att i grunden förändra Europas avfallshantering!

  • Kallt, mörkt och vindstilla – om effektbrist och prissignaler

    Per Everhill 27 feb 2018

    Denna vecka har varit riktigt kall samtidigt som vindkraften tidvis i princip varit stillastående. I skrivande stund är läget emellertid lugnt med tilltagande vindar och i princip full kärnkrafts- och vattenkraftsproduktion, men situationen bjuder ändå in till en reflektion kring risken för effektbrist i Sverige.

    I många länder är effektbrist en del av vardagen och hanteras genom roterande bortkoppling. Det innebär att en stad eller ett bostadsområde tidvis kopplas bort för att effekten ska räcka.  När jag tjänstgjorde i Kosovo i början av 2000-talet tillämpades tidvis fyra timmars eltillgång med 20 timmars bortkoppling och roterade över dygnet. Det innebar att vissa byar ibland fick sin påkoppling mellan midnatt och klockan fyra på morgonen vilket naturligtvis påverkade vardagslivet avsevärt. Vi är naturligt lågt ifrån en sådan situation i Sverige, men här skulle en effektbristsituation få helt andra konsekvenser. Även om vi nu håller på att förbättra vår civila beredskap är vår förmåga att hantera strömavbrott fortfarande låg i många delar av samhället. Vi är beroende av el och inte minst då för att driva annan energiproduktion som exempelvis fjärrvärmen. Vad som kanske är allvarligare på sikt är hur en effektbristsituation skulle påverka vårt näringsliv. En viktig anledning till att Sverige är ett industriland stavas säker tillgång på billig energi. De stora internationella aktörer som idag satsar stora pengar på att bygga datahallar i Sverige skulle sannolikt dra öronen åt sig snabbt om de bedömde att det svenska elsystemets leveranssäkerhet minskade.

    Hur stor är då risken för effektbrist? Därom tvistar de lärde. Man brukar något förenklat säga att en så kallad 10-årsvinter kräver planerbar kraftproduktion motsvarande 27,000 MW och det klarar vi av att leverera idag under normala förhållanden med befintlig kärnkraft, vattenkraft, kraftvärmen och i värsta fall vår oljebaserade effektreserv. Energisystemet står emellertid för en rad förändringar där den genomgående trenden är att planerbar kraftproduktion ersätts med väderberoende sådan. Inom några år ska fyra kärnkraftsreaktorer stängas ner samtidigt som vattenkraft motsvarande en årsproduktion på 1,5 TWh ska avvecklas till förmån för lokal miljönytta. Samtidigt ska 18 TWh/år förnybar elproduktion byggas via elcertifikatsystemet där huvuddelen kommer att utgöras av vindkraft. Vissa debattörer hävdar att den svenska vattenkraften kommer klara att hantera effektbehovet i det nya elsystemet utan problem. Andra hävdar att vi återkommande kommer riskera brist på effekt när det är kallt, mörkt och vindstilla. Det som otvetydigt kommer hända är att vi får ett mindre stabilt elsystem vilket måste hanteras.

    Ett sätt att möta dessa utmaningar på, är att säkerställa att det finns en effektiv prissignal till elanvändarna om det börjar bli brist på tillgänglig effekt. På dagens elmarknad är det emellertid enbart energi, det vill säga kilowattimmen som har ett pris. Det priset lär visserligen vara högt i en effektbristsituation, men ger ändå inte helt korrekt styrsignaler till exempelvis de som i dessa stunder tar ut mycket effekt under några få timmar. Att sedan det totala elpriset idag till mer än 40 % består av skatter och avgifter som är konstanta oavsett om vi har överskott eller underskott på effekt spelar också stor roll. På elnätsidan går vi visserligen mot mer effektbaserade avgifter, men de har ingen koppling till den nationella effektsituationen och utgör endast en mindre del av kundens elkostnad.

    Jag har inget exakt svar på hur ett system som gör det lönsamt att spara effekt skulle se ut. I sammanhanget är det dock glädjande att konstatera att det börjar dyka upp en rad gräsrotsinitiativ kring detta. Göteborg Energi har tillsammans med Chalmers Tekniska Högskola inlett ett pilotprojekt med ”vita certifikat” där kunder mot betalning får erbjuda sig att minska sitt effektuttag till nytta för belastningen på det lokala elnätet. I februari annonserade Nord Pool att man tillsammans med Agder Energi kommer att starta en marknadplattform för flexibilitet, det vill säga handel med effekt i form av bort-och tillkoppling av sådan. Kanske är det med sådana initiativ som vi i framtiden kommer lämna ”kilowattimmans diktatur” och även låta andra nyttor i elsystemet få sitt rätta pris?

  • Energiåtervinning av avfall = samhällsnytta

    Per Everhill 19 feb 2018

    För någon vecka sedan publicerade 2050 Consulting, på uppdrag av Söderenergi, en mycket intressant rapport om samhällsnyttan med energiåtervinning av avfall. Nyttorna finns bland annat att hitta genom att fossila bränslen ersätts och minskad spridning av miljögifter.

    Rapporten är särskilt välkommen i ljuset av dagens avfallsdebatt som tenderar att landa i en diskussion kring olika avfallsmetoder. Vanligtvis är det materialåtervinning som ställs mot energiåtervinning, som om de vore varandras motsatser. I en perfekt värld vore det naturligtvis bättre om vi effektivt kunde materialåtervinna allt avfall istället för att göra energi av det. Där är vi emellertid inte. Av det material som idag samlas in för materialåtervinnas, går något mindre än hälften till energiåtervinning av olika skäl. Det kan vara svårt att återvinna rent tekniskt, som exempelvis plastliningen i dryckesförpackningar av papp som slits hårt i samband med att resten av förpackningen materialåtervinns. Det kan också vara oerhört svårt att separera olika fraktioner i sammansatta produkter. Så är ofta fallet i exempelvis leksaker som består av olika sorters plast som till råga på allt kan ha olika färger.

    Vidare så slits material hårt i samband med materialåtervinning, varvid kvalitén försämras vilket begränsar dess användningsområden. En produkt kan börja som en leksak för att sedan återvinnas som stoppning i möbler för att till sist bli fyllningsmaterial till byggnadsindustrin, men någonstans därefter tar det ofta stopp. Då är det dags att ta nästa steg i avfallshierarkin som förhoppningsvis är effektiv energiåtervinning. I de flesta länder i världen är det emellertid deponi som är förstahandsalternativet för uttjänta produkter och då ofta utan att de passerat steget via materialåtervinning.

    För att komma tillrätta med våra avfallsutmaningar måste vi ständigt sträva efter att arbeta högre upp i avfallshierarkin. I första hand undvika avfall överhuvudtaget, men därefter återanvända, materialåtervinna och energiåtervinna i den ordningen. Om vi bortser från deponi så är energiåtervinning den avfallsbehandlingsmetod som fångar upp samhällets restprodukter när vi gått bet med övriga metoder. Det är där dess stora samhällsnytta kommer in och som belyses väl i rapporten om Söderenergi.

    Energiåtervinning av avfall kan bland annat liknas vid samhällets njurar som destruerar sådant vi inte vill återföra till naturen. Det handlar om tungmetaller, gifter i exempelvis plaster, kontaminerat material från sjukvården och liknande som genom insamling kanaliseras till våra kraftvärmeverk där de destrueras och blir el och värme. Utan energiåtervinning av avfall skulle vi ha betydligt större problem med mikroplaster i samhället och en rad andra miljöpåverkande produkter som idag tas omhand i vår verksamhet. Det ger stor samhällsnytta! 

    Det är också viktigt att inse att energiåtervinning ersätter deponi. Det är särskilt tydligt för det avfall som vi tar om hand från andra länder som saknar egen energiåtervinning. Deponier läcker över tiden stora mängder metangas som är en betydligt kraftigare växthusgas än koldioxid. Detta undviks genom energiåtervinningen och ger ett avsevärt bidrag till våra möjligheter att lösa våra klimatmålsättningar. 

    Slutligen så kan energiåtervinning av avfall ersätta fossila bränslen för produktion av el och värme. På 1970-talet var i princip all svensk kraftvärmeproduktion oljeledad. Igår återstår endast någon enstaka procent fossila bränslen. En viktig orsak till denna utveckling är övergången till avfall som bränsle i våra anläggningar. Den svenska avfallsbaserade kraftvärmeproduktionen ersätter också direkt fossila bränslen i våra grannländer. Genom att bidra till det svenska elöverskottet som idag bland annat exporteras till Polen, Litauen och Tyskland trängs dyrare fossila produktion bort från elmarknaden. Det ger stor klimatnytta.

    Så länge vi har ett restavfall som inte kan tas omhand högre upp i avfallshierarkin kommer det finnas ett behov av högeffektiv energiåtervinning av avfall i Europa.  Istället för att motarbeta enskilda avfallsbehandlingsmetoder borde vi arbeta för att de ska fungera så väl som möjligt tillsammans. Det ger största möjliga samhällsnytta!

  • Energilager för mindre aktörer i Sverige

    Per Everhill 12 feb 2018

    Sommaren 2017 beslutade regeringen att tillsätta en utredning om hinder för energieffektivisering och småskalig elproduktion och lagring för mindre aktörer (M 2017:04). Detta som en del av Energiöverenskommelsen där förnybar och effektiv energianvändning lyfts fram som nyckeln till att lösa klimatutmaningen. Utredningen ska identifiera eventuella hinder samt ge förslag på hur de kan undanröjas. I detta blogginlägg kommer jag att diskutera lagring för mindre aktörer och försöka ge några medskick till utredarna.

    Lagring av energi i Sverige

    De senaste åren har lagring av energi varit ett hett ämne i energibranschen. Lagring har ofta lyfts fram som en ”silver bullet” för hur vi ska kunna integrera stora mängder förnybar, men också oplanerbar elproduktion i våra energisystem med bibehållen leveransförmåga. Tanken är att elproducenterna, exempelvis mikroproducenter av solel ska lagra sitt överskott och använda det själva när deras egna anläggningar inte producerar eller att mata ut det på elnätet när efterfrågan på elmarknaden är hög. För småskalig lagring handlar det ofta om batteriteknik där den tekniska utvecklingen gått snabbt de senaste åren, bland annat i ljuset av elbilsutvecklingen. Intresset för att investera i energilager har emellertid hittills varit svagt från såväl små som stora aktörer i Sverige. De som gjort det är definitivt att klassa som ”early adopters” där värdet av att ny spännande teknik är viktigare än den praktiska och kanske framför allt ekonomiska nyttan.

    Batterilager kopplat till småskalig solelsanläggning. Foto.

    Batterilager kopplat till småskalig solelsanläggning.

    Varför är det då så? Jag tror att den viktigaste orsaken är att de flesta aktörer som producerar egen energi vanligtvis också konsumerar en stor del av den själva. Att dimensionera sin solelsanläggning för en hög grad av egenkonsumtion är idag det enklaste sättet att få den lönsam eftersom man då sparar in såväl elnätsavgifter som skatter och moms som annars tillkommer på en inköpt kilowattimma från elnätet. I Sverige har vi också en väl utvecklad elmarknad och det är förhållandevis enkelt att sälja eventuellt överskott på elnätet. Ett energilager på några få kilowattimmar kostar idag några tiotusentals kronor. För att återbetalningstiden för den investeringen ska bli rimlig krävs lagring av ett ett ganska omfattande produktionsöverskott över tiden. Ett särskilt problem i dessa sammanhang är svårigheterna med våra nordiska säsongsvariationer. En typisk solelsanläggning på en villa med normal elanvändning ger i princip inget överskott för lagring under perioden oktober till mars. Det försämrar lönsamheten ytterligare.

    En annan faktor som skulle gynna lagring av energi är om elpriserna varierade kraftigt över tiden. Idag är elpriserna i Norden emellertid förhållandevis jämna vilket gör det mindre lönsamt att lagra energi när elpriset är lågt och använda den när det är högre. Över dagen handlar skillnaden kanske om några ören. En orsak till detta är att vi faktiskt redan har tillgång till enorma

    energilager i Norden som jämnar ut elpriset, nämligen vår vattenkraft. Lagringskapaciteten i de svenska vattenmagasinen motsvarar omkring 5 miljarder Teslabatterier om 7 kWh. Lagring i vattenkraft har visserligen inte exakt samma egenskaper som batterilager, men vår rikliga vattentillgång gör det ändå oerhört svårt för batterier att konkurrera prismässigt på själva lagringstjänsten. Detta är naturligtvis positivt eftersom det ger oss möjlighet att integrera förhållandevis stora mängder förnybar och oplanerbar kraftproduktion utan leveranssäkerhetsproblem.

    Ska vi satsa på ny småskalig energilagring i Sverige?

    Om batterier då är dyrt i förhållande till nyttan och befintliga alternativ, ska vi då ha dem i Norden överhuvudtaget? Absolut! Vi måste bara tänka om en smula angående dess funktion.  Det är alltså svårt att lönsamt investera i nya batterier för att använda dem som energilager gentemot elmarknaden. Det finns emellertid befintliga batterier i samhället som kan utnyttjas för lagring, men som idag fyller en annan huvudsaklig funktion. Då blir eventuell lagring gentemot elmarknaden enbart en bonusintäkt. Vi ser till exempel allt fler elbilar på våra gator vars batterier borde kunna utnyttjas som energilager kopplade till exempelvis fastigheter. Utvecklingen inom Vehicle-to-Grid går snabbt och inte minst lokalt kan denna teknik ge ett litet men viktigt effekttillskott. Tekniken är särskilt intressant då moderna fordon tillbringar mer än 90 procent stillastående på en parkeringsplats till ringa nytta för samhället.

    Det samma gäller för de batterireserver (UPS) som finns hos många industriföretag. Även här handlar det om batterier som till vardags fyller en annan funktion som motiverar att någon investerar i dem. Syftande till att gå in som reserv vid strömavbrott kan de över tiden användas för att lagra och mata ut elenergi när det är lönsamhet. De kan naturligtvis inte tömmas helt, men med smarta bedömningar över värdet av elen kontra risker är det fullt möjligt att delutnyttja lokala UPS:er för detta syfte. Ericsson har tillsammans med Fortum ett spännande projekt på detta område.

    Modern batteriteknik möjliggör också verksamhet ”off-grid” med en helt annan komfortnivå än vad som tidigare var möjligt. Med solceller och batterier är det idag möjligt att billigt elektrifiera sommarstugor utan att behöva kostsamma anslutningar till elnätet. Detsamma gäller för en rad andra typer av anläggningar som automater, informationsskyltar, nödtelefoner med mera. Här sparar batteriet såväl pengar som resurser.

    Det finns också metoder för att faktiskt utnyttja vår goda tillgång på storskalig lagring för att främja småskalig elproduktion. Ett sätt är att via ”molnet” låta mindre producenter lagra energi på en annan plats och i ett annat medium än ett batteri. Exempelvis erbjuder Jämtkraft sina kunder att lagra överskottsenergi från solelsproduktion i sina vattenmagasin. Jämtkraft räknar ut hur mycket överskott kunden levererar och ser till att energi motsvarande en viss mängd vatten i vattenkraften finns tillgängligt när kunden vill ha den. Tjänsten gör alltså precis samma nytta som ett batteri, men till en betydligt lägre kostnad och inte minst resursåtgång. 

    Hur främja svensk energilagring?

    Istället för att exempelvis ge olika slags bidrag till investeringar i småskalig energilagring med enbart denna funktion borde vi istället göra olika insatser för att befintliga och tillkommande energilager (elbilar, reservkraft och liknande) kan utnyttjas på elmarknaden. Det kan handla om att utveckla affärsmodeller för att sälja el från batterier eller teknikutveckling som optimerar användningen i förhållande till elsystemets behov.

    Behovet är snarare forskning och affärsutveckling än rena bidrag till investeringar. Låt marknaden göra dessa när väl teknik och affärsmodeller finns på plats. Som vanligt är det viktigt att alla insatser utformas teknikneutralt, exempelvis genom klimatklivet som baseras på sparad mängd CO₂. Det finns ingen anledning att särskilt främja just småskaliga batterier i Norden om de ändå inte kan konkurrera med vattenkraften för vårt storskaliga lagringsbehov på systemnivå eller egenanvändning och överskottsförsäljning på elnätet för den enskilde.

    Lås inte heller tankarna enbart till batterier. Energi kan lagras vatten eller en hög med flis! Var särskilt uppmärksamma på nya metoder för lagring i ”molnet”. Det finns inget självändamål med små energilager om storskaliga kan erbjudas den enskilde kunden till ett lågt pris.

  • Ladda hemma-stödet riskerar att bli ett slag i luften!

    Per Everhill 30 jan 2018

    I höstas beslutade regeringen att införa ett särskilt ladda-hemma stöd med syftet att skapa fler privata laddplatser för elfordon. Detta är i sin tur naturligtvis kopplat till ambitionen om en fossiloberoende fordonsflotta år 2030. Initiativet är gott, men tyvärr är målgruppen allt för smal för att det ska kunna få någon större praktisk verkan.  

    Hemmaladdning är sannolikt ett av de viktigaste argumenten för att skaffa elbil för många privatpersoner. Hemmaladdning bidrar till att göra elbilsinvesteringen till en bättre affär genom det egna elabonnemanget. I många fall kan elbilen laddas med egen solel. Hemmaladdning är också betydligt bekvämare för elbilsägaren än publik laddning, framför allt då tidsaspekten får mindre betydelse. Undersökningar visar att hemmaladdning idag svarar för ca 80-90 procent av elbilsförarens laddbehov. Med föreslaget stöd kan privatpersoner få ersättning på halva kostnaden för investera i utrustning för hemmaladdning. Rent teknisk går det ofta att ladda elbilen utan en laddbox, men en sådan möjliggör säkrare och smartare laddning vilket kan vara av stor vikt särskilt för kunder med små elnätsabonnemang.

    I dag levereras många elbilar med tillhörande teknik för hemmaladdning i ett paket. Det blir ett viktigt försäljningsargument som bidrar till att öka elbilens attraktionskraft jämfört med traditionella fossildrivna alternativ. Ett statligt bidrag på 50 % av denna kostnad skulle rätt utformat kunna ge marknaden en välbehövlig knuff framåt. Detta vore välbehövligt då elbilarna trots ökad försäljning ändå enbart utgör en bråkdel av alla nya fordon som säljs i Sverige.

    Problemet är att stödet endast kan sökas av privatpersoner. Dessutom ställs krav på att den sökande ska äga eller ha nyttjanderätt till den fastighet där laddboxen ska installeras. Juridiska personer som bostadsrättsföreningar eller företag (exempelvis bostadsföretag med hyresgäster) kan inte söka stödet. Det utesluter i princip alla elbilsägare som bor i lägenhet och har bilen i ett gemensamt garage vilket naturligtvis är mycket vanligt. Många elbilar är idag förmånsbilar vilket uppmuntras av staten genom särskilt låga förmånsvärden. Om företag fick ta del av ladda-hemma stödet och erbjuda sina anställda detta som en löneförmån skulle det sannolikt få en avsevärd påverkan på antalet installerade laddboxar i Sverige. Så är nu tyvärr inte fallet. Det är i princip bara villaägare som kommer att få nytta av bidraget och utan att ha ett statistiskt underlag tillhands bedömer jag att de hitintills tyvärr utgör en mycket liten del av de som idag äger ett elfordon i Sverige.

    Om viss teknik ska subventioneras i klimat-och miljösyfte är det viktigt att det riktas mot de grupper i samhället som i första hand står i begrepp att satsa på området. Bortsett från enskilda entusiaster är min bedömning att den gruppen i detta fall främst är företag och organisationer med ett professionellt miljö-och klimatintresse. Såsom kraven för ladda-hemma stödet är utformat bidrar det inte till att bli den faktor som gör att dessa aktörer väljer att satsa på elfordon.