Tekniska verken tycker

I bloggen berättar vi vad vi tycker i olika samhällsfrågor som påverkar vår verksamhet
  • Energiåtervinning av avfall = samhällsnytta

    Per Everhill 19 feb 2018

    För någon vecka sedan publicerade 2050 Consulting, på uppdrag av Söderenergi, en mycket intressant rapport om samhällsnyttan med energiåtervinning av avfall. Nyttorna finns bland annat att hitta genom att fossila bränslen ersätts och minskad spridning av miljögifter.

    Rapporten är särskilt välkommen i ljuset av dagens avfallsdebatt som tenderar att landa i en diskussion kring olika avfallsmetoder. Vanligtvis är det materialåtervinning som ställs mot energiåtervinning, som om de vore varandras motsatser. I en perfekt värld vore det naturligtvis bättre om vi effektivt kunde materialåtervinna allt avfall istället för att göra energi av det. Där är vi emellertid inte. Av det material som idag samlas in för materialåtervinnas, går något mindre än hälften till energiåtervinning av olika skäl. Det kan vara svårt att återvinna rent tekniskt, som exempelvis plastliningen i dryckesförpackningar av papp som slits hårt i samband med att resten av förpackningen materialåtervinns. Det kan också vara oerhört svårt att separera olika fraktioner i sammansatta produkter. Så är ofta fallet i exempelvis leksaker som består av olika sorters plast som till råga på allt kan ha olika färger.

    Vidare så slits material hårt i samband med materialåtervinning, varvid kvalitén försämras vilket begränsar dess användningsområden. En produkt kan börja som en leksak för att sedan återvinnas som stoppning i möbler för att till sist bli fyllningsmaterial till byggnadsindustrin, men någonstans därefter tar det ofta stopp. Då är det dags att ta nästa steg i avfallshierarkin som förhoppningsvis är effektiv energiåtervinning. I de flesta länder i världen är det emellertid deponi som är förstahandsalternativet för uttjänta produkter och då ofta utan att de passerat steget via materialåtervinning.

    För att komma tillrätta med våra avfallsutmaningar måste vi ständigt sträva efter att arbeta högre upp i avfallshierarkin. I första hand undvika avfall överhuvudtaget, men därefter återanvända, materialåtervinna och energiåtervinna i den ordningen. Om vi bortser från deponi så är energiåtervinning den avfallsbehandlingsmetod som fångar upp samhällets restprodukter när vi gått bet med övriga metoder. Det är där dess stora samhällsnytta kommer in och som belyses väl i rapporten om Söderenergi.

    Energiåtervinning av avfall kan bland annat liknas vid samhällets njurar som destruerar sådant vi inte vill återföra till naturen. Det handlar om tungmetaller, gifter i exempelvis plaster, kontaminerat material från sjukvården och liknande som genom insamling kanaliseras till våra kraftvärmeverk där de destrueras och blir el och värme. Utan energiåtervinning av avfall skulle vi ha betydligt större problem med mikroplaster i samhället och en rad andra miljöpåverkande produkter som idag tas omhand i vår verksamhet. Det ger stor samhällsnytta! 

    Det är också viktigt att inse att energiåtervinning ersätter deponi. Det är särskilt tydligt för det avfall som vi tar om hand från andra länder som saknar egen energiåtervinning. Deponier läcker över tiden stora mängder metangas som är en betydligt kraftigare växthusgas än koldioxid. Detta undviks genom energiåtervinningen och ger ett avsevärt bidrag till våra möjligheter att lösa våra klimatmålsättningar. 

    Slutligen så kan energiåtervinning av avfall ersätta fossila bränslen för produktion av el och värme. På 1970-talet var i princip all svensk kraftvärmeproduktion oljeledad. Igår återstår endast någon enstaka procent fossila bränslen. En viktig orsak till denna utveckling är övergången till avfall som bränsle i våra anläggningar. Den svenska avfallsbaserade kraftvärmeproduktionen ersätter också direkt fossila bränslen i våra grannländer. Genom att bidra till det svenska elöverskottet som idag bland annat exporteras till Polen, Litauen och Tyskland trängs dyrare fossila produktion bort från elmarknaden. Det ger stor klimatnytta.

    Så länge vi har ett restavfall som inte kan tas omhand högre upp i avfallshierarkin kommer det finnas ett behov av högeffektiv energiåtervinning av avfall i Europa.  Istället för att motarbeta enskilda avfallsbehandlingsmetoder borde vi arbeta för att de ska fungera så väl som möjligt tillsammans. Det ger största möjliga samhällsnytta!

  • Energilager för mindre aktörer i Sverige

    Per Everhill 12 feb 2018

    Sommaren 2017 beslutade regeringen att tillsätta en utredning om hinder för energieffektivisering och småskalig elproduktion och lagring för mindre aktörer (M 2017:04). Detta som en del av Energiöverenskommelsen där förnybar och effektiv energianvändning lyfts fram som nyckeln till att lösa klimatutmaningen. Utredningen ska identifiera eventuella hinder samt ge förslag på hur de kan undanröjas. I detta blogginlägg kommer jag att diskutera lagring för mindre aktörer och försöka ge några medskick till utredarna.

    Lagring av energi i Sverige

    De senaste åren har lagring av energi varit ett hett ämne i energibranschen. Lagring har ofta lyfts fram som en ”silver bullet” för hur vi ska kunna integrera stora mängder förnybar, men också oplanerbar elproduktion i våra energisystem med bibehållen leveransförmåga. Tanken är att elproducenterna, exempelvis mikroproducenter av solel ska lagra sitt överskott och använda det själva när deras egna anläggningar inte producerar eller att mata ut det på elnätet när efterfrågan på elmarknaden är hög. För småskalig lagring handlar det ofta om batteriteknik där den tekniska utvecklingen gått snabbt de senaste åren, bland annat i ljuset av elbilsutvecklingen. Intresset för att investera i energilager har emellertid hittills varit svagt från såväl små som stora aktörer i Sverige. De som gjort det är definitivt att klassa som ”early adopters” där värdet av att ny spännande teknik är viktigare än den praktiska och kanske framför allt ekonomiska nyttan.

    Batterilager kopplat till småskalig solelsanläggning. Foto.

    Batterilager kopplat till småskalig solelsanläggning.

    Varför är det då så? Jag tror att den viktigaste orsaken är att de flesta aktörer som producerar egen energi vanligtvis också konsumerar en stor del av den själva. Att dimensionera sin solelsanläggning för en hög grad av egenkonsumtion är idag det enklaste sättet att få den lönsam eftersom man då sparar in såväl elnätsavgifter som skatter och moms som annars tillkommer på en inköpt kilowattimma från elnätet. I Sverige har vi också en väl utvecklad elmarknad och det är förhållandevis enkelt att sälja eventuellt överskott på elnätet. Ett energilager på några få kilowattimmar kostar idag några tiotusentals kronor. För att återbetalningstiden för den investeringen ska bli rimlig krävs lagring av ett ett ganska omfattande produktionsöverskott över tiden. Ett särskilt problem i dessa sammanhang är svårigheterna med våra nordiska säsongsvariationer. En typisk solelsanläggning på en villa med normal elanvändning ger i princip inget överskott för lagring under perioden oktober till mars. Det försämrar lönsamheten ytterligare.

    En annan faktor som skulle gynna lagring av energi är om elpriserna varierade kraftigt över tiden. Idag är elpriserna i Norden emellertid förhållandevis jämna vilket gör det mindre lönsamt att lagra energi när elpriset är lågt och använda den när det är högre. Över dagen handlar skillnaden kanske om några ören. En orsak till detta är att vi faktiskt redan har tillgång till enorma

    energilager i Norden som jämnar ut elpriset, nämligen vår vattenkraft. Lagringskapaciteten i de svenska vattenmagasinen motsvarar omkring 5 miljarder Teslabatterier om 7 kWh. Lagring i vattenkraft har visserligen inte exakt samma egenskaper som batterilager, men vår rikliga vattentillgång gör det ändå oerhört svårt för batterier att konkurrera prismässigt på själva lagringstjänsten. Detta är naturligtvis positivt eftersom det ger oss möjlighet att integrera förhållandevis stora mängder förnybar och oplanerbar kraftproduktion utan leveranssäkerhetsproblem.

    Ska vi satsa på ny småskalig energilagring i Sverige?

    Om batterier då är dyrt i förhållande till nyttan och befintliga alternativ, ska vi då ha dem i Norden överhuvudtaget? Absolut! Vi måste bara tänka om en smula angående dess funktion.  Det är alltså svårt att lönsamt investera i nya batterier för att använda dem som energilager gentemot elmarknaden. Det finns emellertid befintliga batterier i samhället som kan utnyttjas för lagring, men som idag fyller en annan huvudsaklig funktion. Då blir eventuell lagring gentemot elmarknaden enbart en bonusintäkt. Vi ser till exempel allt fler elbilar på våra gator vars batterier borde kunna utnyttjas som energilager kopplade till exempelvis fastigheter. Utvecklingen inom Vehicle-to-Grid går snabbt och inte minst lokalt kan denna teknik ge ett litet men viktigt effekttillskott. Tekniken är särskilt intressant då moderna fordon tillbringar mer än 90 procent stillastående på en parkeringsplats till ringa nytta för samhället.

    Det samma gäller för de batterireserver (UPS) som finns hos många industriföretag. Även här handlar det om batterier som till vardags fyller en annan funktion som motiverar att någon investerar i dem. Syftande till att gå in som reserv vid strömavbrott kan de över tiden användas för att lagra och mata ut elenergi när det är lönsamhet. De kan naturligtvis inte tömmas helt, men med smarta bedömningar över värdet av elen kontra risker är det fullt möjligt att delutnyttja lokala UPS:er för detta syfte. Ericsson har tillsammans med Fortum ett spännande projekt på detta område.

    Modern batteriteknik möjliggör också verksamhet ”off-grid” med en helt annan komfortnivå än vad som tidigare var möjligt. Med solceller och batterier är det idag möjligt att billigt elektrifiera sommarstugor utan att behöva kostsamma anslutningar till elnätet. Detsamma gäller för en rad andra typer av anläggningar som automater, informationsskyltar, nödtelefoner med mera. Här sparar batteriet såväl pengar som resurser.

    Det finns också metoder för att faktiskt utnyttja vår goda tillgång på storskalig lagring för att främja småskalig elproduktion. Ett sätt är att via ”molnet” låta mindre producenter lagra energi på en annan plats och i ett annat medium än ett batteri. Exempelvis erbjuder Jämtkraft sina kunder att lagra överskottsenergi från solelsproduktion i sina vattenmagasin. Jämtkraft räknar ut hur mycket överskott kunden levererar och ser till att energi motsvarande en viss mängd vatten i vattenkraften finns tillgängligt när kunden vill ha den. Tjänsten gör alltså precis samma nytta som ett batteri, men till en betydligt lägre kostnad och inte minst resursåtgång. 

    Hur främja svensk energilagring?

    Istället för att exempelvis ge olika slags bidrag till investeringar i småskalig energilagring med enbart denna funktion borde vi istället göra olika insatser för att befintliga och tillkommande energilager (elbilar, reservkraft och liknande) kan utnyttjas på elmarknaden. Det kan handla om att utveckla affärsmodeller för att sälja el från batterier eller teknikutveckling som optimerar användningen i förhållande till elsystemets behov.

    Behovet är snarare forskning och affärsutveckling än rena bidrag till investeringar. Låt marknaden göra dessa när väl teknik och affärsmodeller finns på plats. Som vanligt är det viktigt att alla insatser utformas teknikneutralt, exempelvis genom klimatklivet som baseras på sparad mängd CO₂. Det finns ingen anledning att särskilt främja just småskaliga batterier i Norden om de ändå inte kan konkurrera med vattenkraften för vårt storskaliga lagringsbehov på systemnivå eller egenanvändning och överskottsförsäljning på elnätet för den enskilde.

    Lås inte heller tankarna enbart till batterier. Energi kan lagras vatten eller en hög med flis! Var särskilt uppmärksamma på nya metoder för lagring i ”molnet”. Det finns inget självändamål med små energilager om storskaliga kan erbjudas den enskilde kunden till ett lågt pris.

  • Ladda hemma-stödet riskerar att bli ett slag i luften!

    Per Everhill 30 jan 2018

    I höstas beslutade regeringen att införa ett särskilt ladda-hemma stöd med syftet att skapa fler privata laddplatser för elfordon. Detta är i sin tur naturligtvis kopplat till ambitionen om en fossiloberoende fordonsflotta år 2030. Initiativet är gott, men tyvärr är målgruppen allt för smal för att det ska kunna få någon större praktisk verkan.  

    Hemmaladdning är sannolikt ett av de viktigaste argumenten för att skaffa elbil för många privatpersoner. Hemmaladdning bidrar till att göra elbilsinvesteringen till en bättre affär genom det egna elabonnemanget. I många fall kan elbilen laddas med egen solel. Hemmaladdning är också betydligt bekvämare för elbilsägaren än publik laddning, framför allt då tidsaspekten får mindre betydelse. Undersökningar visar att hemmaladdning idag svarar för ca 80-90 procent av elbilsförarens laddbehov. Med föreslaget stöd kan privatpersoner få ersättning på halva kostnaden för investera i utrustning för hemmaladdning. Rent teknisk går det ofta att ladda elbilen utan en laddbox, men en sådan möjliggör säkrare och smartare laddning vilket kan vara av stor vikt särskilt för kunder med små elnätsabonnemang.

    I dag levereras många elbilar med tillhörande teknik för hemmaladdning i ett paket. Det blir ett viktigt försäljningsargument som bidrar till att öka elbilens attraktionskraft jämfört med traditionella fossildrivna alternativ. Ett statligt bidrag på 50 % av denna kostnad skulle rätt utformat kunna ge marknaden en välbehövlig knuff framåt. Detta vore välbehövligt då elbilarna trots ökad försäljning ändå enbart utgör en bråkdel av alla nya fordon som säljs i Sverige.

    Problemet är att stödet endast kan sökas av privatpersoner. Dessutom ställs krav på att den sökande ska äga eller ha nyttjanderätt till den fastighet där laddboxen ska installeras. Juridiska personer som bostadsrättsföreningar eller företag (exempelvis bostadsföretag med hyresgäster) kan inte söka stödet. Det utesluter i princip alla elbilsägare som bor i lägenhet och har bilen i ett gemensamt garage vilket naturligtvis är mycket vanligt. Många elbilar är idag förmånsbilar vilket uppmuntras av staten genom särskilt låga förmånsvärden. Om företag fick ta del av ladda-hemma stödet och erbjuda sina anställda detta som en löneförmån skulle det sannolikt få en avsevärd påverkan på antalet installerade laddboxar i Sverige. Så är nu tyvärr inte fallet. Det är i princip bara villaägare som kommer att få nytta av bidraget och utan att ha ett statistiskt underlag tillhands bedömer jag att de hitintills tyvärr utgör en mycket liten del av de som idag äger ett elfordon i Sverige.

    Om viss teknik ska subventioneras i klimat-och miljösyfte är det viktigt att det riktas mot de grupper i samhället som i första hand står i begrepp att satsa på området. Bortsett från enskilda entusiaster är min bedömning att den gruppen i detta fall främst är företag och organisationer med ett professionellt miljö-och klimatintresse. Såsom kraven för ladda-hemma stödet är utformat bidrar det inte till att bli den faktor som gör att dessa aktörer väljer att satsa på elfordon. 

  • Så kan svensk energiförsörjning bli säkrare under kris och krig

    Per Everhill 15 jan 2018

    Denna vecka går Folk- och Försvars årliga rikskonferens av stapeln i Sälen. Trygg energiförsörjning är ett allt mer aktuellt ämne som kommer att avhandlas på flera seminarier under veckan. När det gäller tillgång till energi i krissituationer är Sverige betydligt bättre rustat än många andra länder i Europa. Vi är i princip självförsörjande på el och värme genom god tillgång på vattenkraft, kärnkraft och kraftvärme. Vi har ett robust elnät som på lokal nivå i huvudsak är nedgrävt och därmed vädersäkrat. Efter stormarna Gudrun och Per har vi också en välövad krisorganisation med färdiga rutiner för resursdelning mellan företagen. Under Per flögs exempelvis montörer från Tekniska verken upp till Sundsvall och under Gudrun förstärktes de småländska elnätsföretagen med några hundra tyska medarbetare från E.ON. 

    Utgångsläget är således gott. Det vi emellertid saknar erfarenhet av, liksom adekvata resurser för att hantera, är hot mot våra anläggningar från en antagonist som vill oss illa. Även om våra storstörningsresurser givetvis skulle kunna göra god nytta även i händelse av krig ställer en sådan situation krav på särskilda förmågor som branschen till stor del avvecklade efter kalla krigets slut på 1990-talet. Ett anekdotiskt exempel är att i samma veva som jag själv började i branschen i början av 2000-talet så avskaffade många elnätsföretag sina skyddsklassade driftcentraler (i folkmun kallat ”Krigs-DC”. Två driftcentraler varav den ena var utrustad med särskilt skydd ansågs inte behövas när den ”eviga freden” inträtt.  I ljuset av det försämrade säkerhetsläget i vår omvärld kommer här några konkreta förslag på hur den svenska energibranschen samt de myndigheter som reglerar den kan öka redundansen för svensk energiförsörjning om det värsta skulle hända: 

    • Lämplig myndighet bör kartlägga och verka för att främja möjligheten att köra Ö-drift i lokalnäten, det vill säga möjligheten att med egen produktion och nätstruktur kunna starta det lokala elnätet vid bortfall av stamnätet. Det torde vara tekniskt möjligt i många av de lokala nät där det finns tillräckligt stor produktion med exempelvis vattenkraft och kraftvärme. Det krävs dock en del mindre investeringar i exempelvis styrutrustning samt inte minst framtagning av planer och rutiner. Om vi kan köra flera städer i Ö-drift minskar avsevärt vår nationella sårbarhet vid störningar på stamnätet. Har vi ström på en ort ökar också möjligheterna att hjälpa kringliggande kommuner avsevärt (vattenleveranser, fjärrvärme etc.). Åtgärder för att få till Ö-drift i fler lokalnät borde vara en prioriterad fråga som skulle kunna finansieras med elberedskapsavgiften.
    • Möjliggör bränslesubstitution i krislägen utan att företagen riskerar viten för miljöbrott. Kan vi upprätthålla produktionen genom att köra olja, kol, trä och då kanske i fel pannor eller i reservanläggningar med begränsad gångtid så får inte böteskostnader vara en fråga. Det borde finnas en slags ”Force majeure”-paragraf i miljöbalken för detta. Det skulle också förbättra våra möjligheter att byta bränsle mellan företagen.
    • Utveckla system för att under kris omfördela bränslen mellan marknadens aktörer. Idag löser marknaden delvis detta, men i ett krisläge kanske det inte är lämpligt att den som kan betala bäst ska ha bränslet utan den med mest kritisk verksamhet. Vissa aktörer har stora lager av vissa bränslen, andra kanske har små lager, men med högenergibränslen som olja, några har små lager för eget bruk och så vidare. Det vore intressant att utreda och ta fram en metod för omfördelning i händelse av kris & krig.
    • Uppmuntra investeringar i kraftvärmen som ökar möjligheten till bränslesubstitution. Ofta handlar det om att konvertera pannor som klarar olika fukthalter i olika bränslen (exempelvis avfall vs biobränsle). Det ökar resiliensen, särskilt om vi kan få många pannor som kan köra på skogsavfall som vi som bekant har en del av i riket.
    • Ett område som är mycket känsligt är reservdelar. Det finns idag inga större lager vare sig på el-eller värmesidan. Här skulle ett förfarande modell K-företag kunna fungera, det vill säga att företagen mot en viss ersättning från staten förbinder sig hålla ett visst lager som används i den dagliga driften, men som alltid måste hålla viss nivå. Detta skulle sannolikt vara attraktivt för många företag som på grund av marknadssituationen måste lita till ”just-in-time”-leveranser.
    • Ta fram nya rutiner för Styrel för krig. Styrel kan sammanfattas som den planeringsprocess under vilken statliga myndigheter, länsstyrelser, kommuner, privata aktörer och elnätsföretag samarbetar för att ta fram underlag för att kunna prioritera samhällsviktiga elanvändare. Dessa rutiner är bra, men tyvärr utformade för att hantera kriser orsakade av andra orsaker än krig. Idag prioriteras exempelvis ålderdomshem och liknande funktioner. I krig kommer prioriteringarna sannolikt att vara annorlunda. Det behöver denna annars väl genomtänkta rutin ta hänsyn till.
    • Biogasens vikt för lokala transporter borde främjas i styrmedel och regelverk ur ett försörjningsperspektiv. Biogasen är alltid lokalproducerad vilket minskar vårt behov av importerade fossila bränslen. Fungerande kollektivtrafik i krissituationer är mycket värdefullt.

    Just nu pågår en intensiv verksamhet vid många myndigheter syftandes till att förbättra vår energiförsörjning vid kris och krig. Att frågan är prioriterad märktes inte minst i den nya totalförsvarsutredningen som släpptes i december. Förhoppningsvis kan dessa förslag bli verklighet i en snar framtid och då gärna i form av ett givande och tagande mellan branschen och de som reglerar den.

  • Direktivförslag riskerar slå undan fötterna för lätta biogasfordon i offentlig verksamhet

    Per Everhill 22 dec 2017

    I november lanserade EU-kommissionen ett antal förslag under benämningen ”Clean Mobility Package”. Som en del i paketet ingår ett förslag till ändring av direktivet om främjande av rena och energieffektiva vägtransportfordon.

    Förslaget ställer bland annat krav på medlemsstaterna att en viss andel av de fordon som köps in, leasas eller hyrköps av offentliga aktörer ska uppfylla definitionerna på rena och energieffektiva fordon. I Sverige föreslås exempelvis minst 35 procent av de lätta fordonen uppfylla kraven år 2025.

    Problemet med förslaget är att den definition av ”rena fordon” som föreslås utgår ifrån en alldeles för snäv systemgräns, nämligen fordonets avgasrör.  Med krav på högsta tillåtna koldioxidutsläpp på 25 g/km år 2025 och 0 g/km år 2030 innebär det exempelvis att lokalproducerad svensk biogas utesluts som bränslealternativ för lätta fordon i kommunal verksamhet. Skulle förslaget bli verklighet skulle det få oerhört stor påverkan på många kommuners verksamhet. Det gäller särskilt i våra biogaskommuner där man sedan 90-talet byggt upp en lokal ”biogasekonomi” med produktion från eget avfall för i första hand drift av lokaltrafik och lokala fordonsflottor för kommunal verksamhet. Restprodukten biogödsel har sedan kunnat avsättas i det lokala jordbruket. Den lokala biogasproduktionen är inte minst viktig ur försörjningssäkerhetssynpunkt då det bland annat möjliggör fungerande lokaltrafik i händelse av kris och krig.

    Biogasbil laddas. Foto.

    Valet av systemgräns är djupt olyckligt då ett bredare systemperspektiv hade gett helt andra styrsignaler med avsevärda klimatvinster som följd. När det gäller biogasen så skapas dess klimatnytta främst i tillverkningsprocessen genom att exempelvis matavfall och industriavfall kan nyttiggöras och ersätta fossila bränslen, men också genom restprodukten biogödsel som ersätter fossilt gödsel. Beaktas dessa parametrar blir biogasens nettoklimatpåverkan negativ trots en mindre del lokala utsläpp från fordonens avgasrör. När de gäller användningen av el så sker utsläppen i produktionen istället för vid användningen. I Nordeuropa med vårt väl sammanbyggda elnät använder vi tyvärr fortfarande fossila bränslen på marginalen i vår elproduktion. Det gör att ökad elanvändning har en direkt påverkan på de globala utsläppen av koldioxid, även om de lokalt råkar vara noll från själva elfordonet. Visst är en ökad elektrifiering av fordonsflottan positivt då det ersätter fossila bränslen, men om vi räknar elanvändning som nollutsläpp är risken stor att det ger felaktiga styrsignaler, exempelvis när det gäller jämförelse med andra fordonsbränslen som till exempel biogas.

    Om inte EU-kommissionen vill bidra till att öka nettoutsläppen av koldioxid i Europa måste förslaget revideras för att istället utgå ifrån ett brett systemperspektiv på energi ”från ax till limpa”. Först då kan vi få relevanta regelverk som styr mot en fordonsflotta som bidrar till totalt lägre utsläpp på samhällsnivå istället för tvärtom!