Tekniska verken tycker

I bloggen berättar vi vad vi tycker i olika samhällsfrågor som påverkar vår verksamhet
  • Svensk elnätsreglering måste främja nya smarta affärsmodeller

    Lovisa Fricot Norén 22 nov 2017

    De svenska elnäten står inför omfattande förändringar. Från att ha varit en förhållandevis statisk verksamhet där el transporterades från stora kraftproducenter till en mängd passiva konsumenter går vi mot en helt annorlunda framtid. Den kraftiga tillväxten av distribuerad förnybar el från vind- och solkraft ställer helt nya krav på att hantera produktion på många platser i näten. Prosumertrenden innebär också att våra kunder regelbundet byter roll från producent till konsument och tvärtom vilket avsevärt förändrar deras behov av kapacitet i elnätet över tiden. Därtill kommer introduktionen av ny teknik som allt smartare elmätare och en generell digitalisering av hela verksamheten.

    Det går inte att sticka under stol med att utvecklingen kostar och kommer att kosta pengar för elnätets kundkollektiv. Den svenska intäktsregleringen för elnätsverksamhet har inte hängt med i utvecklingen och framför allt gynnas företag som bedriver traditionell elnätsverksamhet, där svaret på ett ökat effektbehov i princip alltid är nätförstärkningar. Energimarknadsinspektionens aktuella förslag om förändrad reglering 2020-2023 tar främst fasta på att sänka elnätsföretagens intäkter samtidigt som incitamenten för smarta lösningar adresseras mycket sparsamt.

    Det svenska elnätet är av gammal hävd byggt för att klara bedöma maxbelastningar i alla delar av nätet. Detta trots att sådana kanske endast inträffar ett fåtal tillfällen per år, exempelvis när elproduktionen är som högst i kombination med hög efterfrågan hos närliggande konsumenter. Elnätskunderna har fått betala för möjligheten att nyttja elnätet fullt ut, trots att man i praktiken nästan aldrig gjort det. I avsaknad av teknik för smart styrning, nätplanering och detaljerad kunskap om kundernas effektuttag har det historiskt varit den bästa lösningen för att garantera en hög leveranssäkerhet. De senaste åren har emellertid teknikutveckling gått framåt i ett rasande tempo vilket gör det möjligt att ompröva gamla sanningar kring elnätsbyggnation.

    I andra länder har det börjat dyka upp nya innovativa lösningar inom elnätsbranschen för att hantera omställningen av elsystemet. I Norge och Storbritannien finns exempel på hur tidigare investeringstunga nyanslutningar hanterats med smarta affärsmodeller istället för nätförstärkningar. Genom att sluta avtal med en ny elproducent, till exempel ett vindkraftverk, om frivillig bortkoppling eller nedreglering av produktion de få tillfällen per år då nätet maxbelastas kan anslutningen byggas betydligt billigare. Besparingen har sedan delats mellan elnätsföretaget och kunden till den senares stora glädje eftersom intäkten vida överstigit förlusten av några timmars produktionsbortfall per år. En annan fördel är kortare anslutningstider vilket gynnar utbyggnaden av förnybar elproduktion. Affärsmodellen kräver naturligtvis ny smart teknik för styrning och datahantering, men sådan finns tillgänglig redan idag. I Norge finns till och med exempel på hur en marknad uppstått då flera kunder erbjudit sig att sluta avtal om effektminskning vilket pressat priset för överenskommelsen med elnätsföretagen med samhällsekonomisk nytta som följd.

    Idag är denna typ av lösningar inte speciellt vanliga i svenska lokalnät. Skälet till det är främst att den svenska modellen för elnätsföretagens intäktsreglering tydligt premierar byggnation av nya anläggningar som lösning för att klara kundernas maximala effektbehov. Visserligen innebär ett effektivare nyttjande ett bättre utfall i modellen, men i de allra flesta fall är det ekonomiskt mer gynnsamt och enklare för elnätsföretaget att bygga rejäla nyanslutningar och låta kundkollektivet ta kostnaden för detta. För att kunna ställa om det svenska eldistributionssystemet för att klara framtidens krav måste vi ha  en elnätsreglering som främjar och tillåter nya typer av affärsmodeller som ger elnätsföretagen och elnätskunderna incitament att samarbeta kring dessa frågor på kommersiell grund.

    På sikt ger det en helt ny roll för elnätsföretagen som en flexibel marknadsfacilitator på elmarknaden. Smarta elnät är idag en högt prioriterad fråga inom svensk energipolitik, vilket inte minst märks genom initiativet Forum för Smarta elnät med energiminister Ibrahim Baylan som ordförande. Det är hög tid att låta svensk elnätsreglering främja utvecklingen på detta område.

  • Vattenmiljö och vattenkraft

    Per Everhill 16 nov 2017

    En viktig del av energiöverenskommelsen från 2016 var att skapa långsiktigt hållbara förutsättningar för svensk vattenkraft. Bland annat betonas vattenkraftens roll i det svenska elsystemet, inte minst när det gäller att med bibehållen leveranssäkerhet kunna integrera stora mängder framtida oplanerbar kraftproduktion. Mot behovet av reglerbar utsläppsfri kraftproduktion står EU:s krav på miljöanpassning av vattenverksamhet. I somras presenterade Miljö-och energidepartementet ett antal förslag på hur dessa intressen ska vägas mot varandra i en framtida utvecklad svenska vattenkraftsförvaltning. Bland annat föreslås en nationell avvägningsplan där lokala miljöåtgärder ska genomföras i en prioriteringsordning kopplade till respektive anläggnings betydelse för svensk effektförsörjning. Detta ska i sin tur kopplas till energiöverenskommelsens mål om ett maximalt produktionsbortfall på 1,5 TWh vattenkraftsel.

    Huvuddelen av Miljö-och energidepartementets förslag är vid en första anblick såväl rimliga som nödvändiga. För att kunna ge svensk vattenkraft långsiktigt hållbara marknadsvillkor inom ramen för energiöverenskommelsen behöver den förses med moderna miljövillkor. Det finns emellertid en rad detaljer som riskerar att sätta käppar i hjulen för energiöverenskommelsens ambition på området.

    Ett område som behöver reformeras för att kunna verka i linje med energiöverenskommelsens intentioner är svensk vattenförvaltning. Den är idag sällsynt dåligt rustad för att arbeta med vattenkraftsfrågor i ett nationellt perspektiv.  En anledning till detta är att svensk vattenförvaltning idag i huvudsak är regional vilket innebär en avsevärd risk för suboptimerade beslut på området. En annan utmaning är att ändra svensk vattenförvaltnings syn på tillämpningen av EU:s vattendirektiv där det idag finns en tydlig tendens till överimplementering till vattenkraftens nackdel.

    Flemminge vattenkraftstation. Foto.

    Flemminge vattenkraftstation.

    När det gäller vattenförvaltningens organisation så krävs att det övergripande ansvaret läggs på en nationell myndighet. Med dagens fem fristående regionala vattenmyndigheter är risken för suboptimerade beslut uppenbar. Vidare behöver svensk vattenförvaltning utvecklas mot att anta ett bredare anslag på vattenfrågor än enbart miljöperspektiv. Vattenverksamhet berör en rad områden kopplat till samhällsbyggnad, exempelvis jordbruk, turism, kulturhistoria. Detta kräver ett brett anslag i förvaltningsverksamheten. Det är mycket viktigt att nationella avvägningar får genomslag ner till enskilda prövningar av svensk vattenkraftsverksamhet. Oförmåga i detta avseende kan leda till irreversibla beslut om exempelvis utrivningar som riskerar att få stor påverkan på tillgången av svensk förnybar elproduktion och reglerkraft. Ett sätt att säkerställa att miljöanpassningen av svensk vattenkraft genomförs väl avvägd mot behovet av förnybar vattenkraftsproduktion är att införa återkommande formaliserade kontrollstationer där regeringen fortlöpande följer utvecklingen samt vid behov ger styrning. Med avseende på dessa utmaningar är det tillfredsställande att regeringen den 15 september 2017 presenterade ett kommittédirektiv avseende översyn av vattenförvaltningens organisation.

    En av förutsättningarna för att kunna klara av att miljöanpassa den svenska vattenkraften inom ramen för energiöverenskommelsens maximala bortfall av vattenkraftsproduktion är att utnyttja ramdirektivet för vattens möjligheter till undantag fullt ut avseende utpekandet av vattenförekomster som är kraftigt modifierade/konstgjorda samt nyttjande av övriga undantag.

    Forsande vatten. Foto.

    I dag används möjligheten att klassificera vattenförekomster som kraftigt modifierade mycket sparsamt i Sverige. I Södra Östersjöns vattendistrikt har Vattenmyndigheten hittills endast pekat ut 11 vattenförekomster som konstgjorda eller kraftigt modifierade, av totalt 1695 vattenförekomster i distriktet. Distriktet omfattar Östergötland, Jönköpings län, Kalmar län, Kronoberg, Blekinge, Gotland, Skåne, Västra Götaland, Örebro län och Södermanland. I distriktet finns en rad vattenförekomster som påverkats av människan under mycket lång tid, exempelvis Göta-och Kinda kanal, ett flertal större hamnar samt flera hundra vattenkraftverk. Detta förfarande kommer inte vara möjligt i framtiden utifrån 1,5 TWh planeringsmålet! I sammanhanget är det viktigt att poängtera att ramdirektivet ställer miljökrav även på vattendrag som klassats som kraftigt modifierade som ska nå god ekologisk potential när alla rimliga åtgärder för att mildra effekten av vattenverksamheten vidtagits. Det är dock en bedömning som måste göras i varje enskilt fall utifrån aktuella förhållanden på plats.

    Under hösten har Miljö-och energidepartementens förslag gått ut på remiss och en rad intressenter har lyft just utmaningarna med att säkerställa det nationella perspektivet på vattenförvaltningen. Vi får hoppas att våra beslutsfattare tar till sig denna feedback så att kan skapa långsiktigt hållbara förutsättningar för att döma av två viktiga intressen – tillgång till utsläppsfri planerbar energiproduktion och lokala miljöintressen.

  • Ny skatt ger inte ökad materialåtervinning

    Per Everhill 3 nov 2017

    Igår presenterade Finansdepartementet utredningen ”Brännheta skatter! Bör avfallsförbränning och utsläpp av kväveoxider från energiproduktion beskattas?”. I sammanfattningen konstaterar utredaren att ”…skatt på avfall som förbränns skulle med andra ord bli rent fiskal, dvs. inte på ett verkningsfullt och kostnadseffektivt sätt styra mot en mer resurseffektiv och giftfri avfallshantering.” Detta är helt riktigt och något som sannolikt kunde slås fast tidigt i utredningen utifrån våra tidigare erfarenheter av skatt på avfallsförbränning 2006-2010.

    Varför är det då så? En viktig förklaring till att ökade avfallslämningskostnader för företag och hushåll inte påverkar återvinningen är att det idag helt enkelt saknas system för att effektivt materialåtervinna en mängd avfallsfraktioner. Vissa fraktioner som exempelvis använda hygienprodukter saknar särskilda insamlingsystem och är dessutom kontaminerade med potentiella smittoämnen som vi vill få bort från samhället. Även om det blir dyrare att slänga blöjorna i hushållsavfallet så finns det idag inga alternativa behandlingsmetoder än att energiåtervinna som el och värme. Det samma gäller för en rad andra typer av avfall som borde kunna materialåtervinnas, exempelvis textilier. Att införa en tänkt styrande skatt utan att avfallslämnaren har några andra alternativ än att göra som vanligt kommer naturligtvis inte att fungera.

    Ett annat problem är att många fraktioner som trots allt samlas in, exempelvis förpackningar, ändå inte kan materialåtervinnas effektivt av tekniska och/eller ekonomiska skäl. En förklaring till detta är att består av flera olika material som dessutom kanske har olika färg, hållbarhetsegenskaper och har slitits i olika grad. Kostnaderna i såväl pengar, tid och energi för att separera dem skulle avsevärt överstiga nyttan med materialåtervinning. Ett annat skäl till att material inte kan återvinnas är att det slits över tiden och inte minst varje gång det materialåtervinns. Det gör att materialet efterhand används till allt mindre kvalificerade produkter för att till slut bli helt oanvändbart. Då är energiåtervinning det miljömässigt bästa alternativet.

    Vidare motverkas materialåtervinningen av att vi tyvärr har en mycket låg efterfrågan på återvunnet material. Återvunnet material är förhållandevis dyrt och dessutom av sämre kvalité än jungfruliga råvaror. Återvunnet material har endast slagit igenom i några få nischsegment och då i förhållandevis exklusiva produkter som säljer på miljövärde. Det är bra, men inte tillräckligt för att skapa en massmarknad för återvunnet material på stor bredd. Konsekvensen blir tyvärr att en stor del av det material som lämnas in till materialåtervinning istället går vidare till energiåtervinning. 2015 resulterade den svenska återvinningsindustrins verksamhet i något mer avfall än de samlade svenska hushållen. Här finns förbättringspotential, men en skatt på avfallsförbränning kommer tyvärr inte göra materialåtervinning mer efterfrågat på marknaden. För det material som inte efterfrågas är energiåtervinning idag det mest miljövänliga alternativet.

    Vad krävs då för att öka resurseffektiviteten i det svenska avfallshanteringssystemet? Framför allt är det viktigt att satsa på åtgärder högt upp i avfallshierarkin. Den viktigaste åtgärden är att minska tillförseln av nytt avfall. Därefter måste vi skapa särskilda insamlingsystem så att det rent praktiskt går att materialåtervinna mer. Slutligen måste vi skapa en efterfrågan på återvunnet material. Här är exempel på några åtgärder som verkar i den riktningen:

    • Ökade ecodesignkrav på nya produkter, exempelvis krav på att olika material ska kunna separeras för återvinning
    • Producentansvar för flera produkter, exempelvis textilier
    • Stöd till produktion av varor gjorda av återvunnet material
    • Märkningssystem som klassar produktens återvinningsbarhet och gör det möjligt för konsumenten att göra aktiva val.

    En satsning på ovanstående åtgärder skulle konkret kunna utveckla det svenska avfallshanteringssystemet till skillnad från en skatt som slår mot avfallslämnarna med små möjligheter att göra annorlunda val än idag. Att beskatta enskilda återvinningsmetoder istället för att angripa orsaken till problemen är som att motarbeta vård av lungcancersjuka istället för att få folk att sluta röka. Detta har den kloka utredaren också förstått och konstaterar att det finns en rad mer effektiva styrmedel än just skatt på avfallsförbränning. Börja med dessa och låt oss främja energiåtervinning av avfall så länge vi av olika skäl inte kan hantera det högre upp i avfallshierarkin!  

  • Skatteförslag riskerar sänka svensk konkurrenskraft på avfallsbehandlingsmarknaden

    Per Everhill 2 nov 2017

    Igår, presenterade Finansdepartementet utredningen ”Brännheta skatter! Bör avfallsförbränning och utsläpp av kväveoxider från energiproduktion beskattas?”.

    Arbetet har följts av energiåtervinningsbranschen med stort intresse. Utredningen har varit speciell av flera skäl. Bland annat gav regeringen i maj 2017 ett tilläggsdirektiv som innebar att utredningen fick i uppdrag att föreslå utformning av en skatt på avfallsförbränning som ett tillägg till uppgiften att föreslå om en sådan överhuvudtaget är lämplig. Detta förfarande resulterade i att utredningen i sina slutsatser på ett i det närmaste övertydligt sätt avråder från att införa en skatt på avfallsförbränning samtidigt som man för att klara utredningsdirektiven ändå föreslår en rak skatt på 100 kr/ton på allt avfall förutom farligt avfall oavsett ursprung.

    I Sverige handlar avfallsförbränning i praktiken om energiåtervinning av avfall eftersom det är olagligt att elda avfall i kvittblivningssyfte.  Om utredningens förslag blir verklighet kommer det få en rad konsekvenser för såväl energiproduktion och avfallshantering i Sverige. Jag kommer att analysera dessa konsekvenser i ett antal kommande blogginlägg. Jag kommer att inleda med en internationell utblick och vad en skatt på avfallsförbränning i Sverige skulle innebära för den europeiska marknaden för avfallsbehandlingstjänster.

    Överkapacitet i Sverige, men rejäl underkapacitet i Europa

    Sverige är ett kallt land och vi har ett stort värmebehov vintertid. Vi använder också mycket el inom exempelvis vår tunga industri. Detta är mycket gynnsamma förutsättningar för energiåtervinning av avfall i kraftvärmeverk där el och värme produceras samtidigt när den behövs. Vårt stora värmebehov har lett till att det finns en överkapacitet avseende energiåtervinning i förhållanden till det avfall som genereras i Sverige. Kapaciteten nyttjas dock till fulla genom avfallsimport. På europeisk nivå är förhållandena nämligen omvända med ett stort underskott på energiåtervinningskapacitet och ett avfallsberg som bara växer.  Många länder har infört deponiförbud eller skatt på avfall som deponeras vilket medfört en ökad efterfrågan på den begränsade avfallsförbränningskapacitet som finns i Europa. En utbyggnad av avfallsförbränningskapaciteten pågår i många länder, men med låga värmebehov blir anläggningarna av naturliga skäl mindre effektiva än de i Norden där vi över tiden kan nyttiggöra mer än 90 % av energin i avfallet. I många länder kyler man tidvis bort stora mängder värme vilket är ett enormt slöseri med resurser. Även om man räknar med transporternas miljöpåverkan så är det betydligt bättre för klimatet att energiåtervinna avfall i Sverige än i exempelvis Storbritannien. 

    Marknaden för avfallsbehandlingstjänster

    I Europa finns mer eller mindre stänga krav på att ta hand om avfall. I många länder har deponiförbud införts alternativt höga avgifter för att deponera avfall vilket tvingar avfallslämnarna att köpa avfallsbehandlingstjänster med högre miljöprestanda, exempelvis energiåtervinning. Det har lett till en marknad för dessa tjänster där den aktör som kan ta hand om avfallet till lägst pris naturligtvis vinner. Genom våra högeffektiva kraftvärmeanläggningar med överlägsen miljöprestanda kan Sverige erbjuda dessa tjänster till ett mycket konkurrenskraftigt pris. Det är bra för klimatet, vår energiförsörjning och inte minst för svensk ekonomi. Idag ligger marknadspriset för behandlingsavgifterna på omkring 30-40 euro/ton i Sverige. Det är betydligt lägre än i många andra europeiska länder där man inte kan nyttiggöra avfallet lika effektivt som i Norden. En skatt på avfallsförbränning på 100 kr/ton riskerar att förskjuta dessa förhållanden till vår nackdel. Vår konkurrenskraft gentemot klimatmässigt lågpresterande energiåtervinningsanläggningar i andra länder kommer att försämras och göra det mer attraktivt att skicka avfallet dit istället för till Sverige. I värsta fall anser marknaden att avgifterna blir så höga att det blir ett alternativ att betala straffavgifter för deponi och helt enkelt slänga avfallet på den lokala soptippen med avsevärd negativ klimat-och miljöpåverkan som följd.

    Utredningen beaktar inte import av avfall

    Finansdepartementets utredning saknar tyvärr en analys av hur en tänkt skatt skulle påverkar den internationella avfallsbehandlingsmarknaden och de svenska importintäkterna från denna. Att införa en skatt på avfallsförbränning utan att beakta dess konsekvenser på avfallsbehandlingsmarknaden är direkt oansvarigt ur såväl näringslivssynpunkt som för klimatet. Vi får verkligen hoppas våra politiker följer utredarens råd att undvika skatt på avfallsförbränning. Annars måste de vara beredda på att förklara sig när avfallsströmmarna börjar flöda bort från Sverige för att deponeras eller eldas i energi-och miljömässigt undermåliga anläggningar på kontinenten.

     

  • Avsaknad av KN-nummer ger skattesmäll för svensk biogas

    Per Everhill 11 okt 2017

    Marknadssituationen för svensk biogasproduktion är sedan många år ansträngd. Priset på konkurrerande fossila bränslen är rekordlågt samtidigt som dubbelsubventionerad dansk biogas tränger ut den svenska från marknaden i södra Sverige.

    I detta läge är det oerhört positivt att regeringen lyfter fram biogasens nyttor, exempelvis i en debattartikel i Dagens Samhälle från i våras. Den politiska viljan att främja den svenska miljöbränslemarknaden är tydlig. Tyvärr är det inte alltid den får genomslag i svensk myndighetsutövning. I ett aktuellt fall drabbas tyvärr just svensk biogasproduktion av detta fenomen.

    Fram tills förra året var företag som framställer biogas (liksom producenter av en rad andra miljöbränslen) för användning som fordonsgas befriade från energiskatt för den el som åtgår i tillverkningsprocessen. Biogas som produceras genom rötning innehåller i huvudsak metan och koldioxid. Beroende på vilka råvaror som använts ligger metaninnehållet på mellan 60-70 %. Detta ger en för låg kvalité för att gasen ska kunna användas för många kvalificerade användningsområden vilket också försvåras av dess volym.  Genom att ta bort koldioxiden samt trycksätta gasen till 200 bar förbättras gasens egenskaper avsevärt. Denna process kallas uppgradering och gör det exempelvis möjligt att använda gasen som fordonsgas vilket är ett utmärkt miljöbränsle med mycket goda klimategenskaper. Idag är detta den främsta användningen för biogas i Sverige. Tryckhöjningen sker med hjälp av eldrivna högtryckskompressorer. Det går åt elenergi i denna process, men i förhållande till biogasens totala klimat-och miljönytta är processens miljöpåverkan försumbar. Däremot innebär elanvändningen naturligtvis kostnader för tillverkaren, vilket kan vara särskilt kännbart för mindre producenter.

    I en dom från Högsta förvaltningsdomstolen meddelas nu emellertid att den elektriska kraften som åtgår för trycksättningen inte kan anses förbrukad i själva tillverkningsprocessen vilket är en förutsättning för skattebefrielse. Domstolen anser istället att trycksättningen är ett led i distributionen av gasen varvid den el som åtgår därför är skattepliktig. Detta motiveras bland annat med att det inte finns något särskilt KN-nummer[1] för fordonsgas. KN-nummer är ett EU-system för varukoder. Utan särskilt KN-nummer för fordonsgas anses den biogas som uppgraderas vara samma produkt som före trycksättningen varvid ingen tillverkning skett. Denna tolkning har Skatteverket nu tagit fasta på och ser naturligtvis en möjlighet att öka skatteuttaget för svenska biogasproducenter som från och med i år betalar full elskatt för sin produktion av fordonsgas. I sammanhanget bör noteras att flytande biogas har ett särskilt KN-nummer varvid den el som används för trycksättning i tillverkningsprocessen är skattebefriad.

    Detta förfarande motverkar direkt flera av regeringens satsningar på biobränslen, exempelvis genom Klimatklivet. Den ena handen inom svensk myndighetsförvaltning vet således inte vad den andra gör vilket naturligtvis är mycket olyckligt. Lösningen är enkel. Återgå till den gamla tolkningen där trycksättning av biogas definieras som en integrerad del i produktionsprocessen av fordonsgas såsom fallet var innan högsta förvaltningsdomstolens dom.  Frågan är av stor vikt för den svenska biogasproduktionens framtid liksom möjligheterna att föra en konsekvent miljöpolitik för att klara våra ambitiösa miljömål. 



    [1] KN-nomenklaturen (Combined Nomenclature, CN) är Europeiska gemenskapens kombinerade nomenklatur, vars 8-siffriga varukoder används i exportdeklarationer och statistikdeklarationer för internhandeln.