Tekniska verken tycker

I bloggen berättar vi vad vi tycker i olika samhällsfrågor som påverkar vår verksamhet
  • Skatten som motverkar återvinning

    Per Everhill 17 sep 2019

    Tidigare i veckan meddelade regeringen i ett pressmeddelande att man avser införa en skatt på ”avfallsförbränning”[1] år 2020. Förslaget ingår också i januariavtalet, som är en sakpolitisk överenskommelse mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna. Förslaget har under de senaste åren sågats av i princip alla remissinstanser liksom regeringens egen utredare. I pressmeddelandet motiveras förslaget med att det kommer att ”gynna återvinning och gynna de företag som satsar på cirkulära affärsmodeller”. Det låter ju fint, men hur ligger det till egentligen med det om man analyserar påståendet i detalj.

    Energiåtervinning av avfall är ett sätt att nyttiggöra avfall som inte kan tas omhand högre upp i avfallshierarkin. Visst förbränns en del avfall som skulle kunna blivit nya material, men orsaken till detta handlar främst om bristande sortering. Ett typexempel på detta är plastavfall. Som kraftvärmeföretag vill vi helst inte elda plast eftersom det försämrar våra miljövärden och innebär ökade kostnader för utsläppsrätter. Det avfall våra kunder skickar till oss innehåller emellertid en hel del plast trots att det i princip alltid passerat olika former av utsortering. Därför diskuteras det idag mycket i branschen om mekaniska utsorteringsanläggningar för plast och just nu byggs flera sådana i landet, bland annat med stöd från Klimatklivet.

    Hur kommer då skatten på avfallsförbränning att påverka denna utveckling? Eftersom avfall där plasten sorterats bort beskattas lika hårt som avfall med plast gynnas inte de aktörer som satsat på utsortering. Plast innehåller mycket energi i förhållande till sin vikt vilket innebär att avfall utan plast har ett lägre energiinnehåll. Det innebär att en större mängd avfall måste eldas för att upprätthålla energileveransen i kraftvärmen, vilket i sin tur ger högre skattekostnader för kraftvärmebolaget eftersom skatten anges i kronor per ton. Det blir alltså lönsammare att inte sortera ut plasten innan den går till pannorna. Visserligen finnas andra aspekter på denna fråga, som till exempel priset på utsläppsrätter och företags miljöansvar som påverkar investeringsbeslut i sorteringsanläggningar. Men faktum kvarstår att det presenterade skatteförslaget kommer att göra utsortering av plastavfall mindre lönsamt vilket naturligtvis går stick i stäv med det påstådda syftet med skatten.

    En annan aspekt på skatteförslaget är dess konsekvenser för materialåtervinningsindustrin. Svensk materialåtervinning är i världsklass, bland annat när det gäller vissa plastfraktioner och kartong. Det uppstår emellertid alltid ett rejekt vid återvinningen. Ett typexempel är den plastlining som finns i mejeriförpackningar. Den är av mycket tunn plast och efter avskiljning från pappen i princip omöjlig att återvinna varvid 100 % idag går till energiåtervinning. Rejektet utgör volymmässigt lite mindre än 50 % av allt avfall som går till materialåtervinning, även om det varierar kraftigt mellan olika fraktioner. Det kommer nu att beläggas med skatt vilket kommer göra materialåtervinning avsevärt dyrare i Sverige än i många andra länder.  Vilket är precis tvärtom mot syftet med skatten.

    En tredje konsekvens av skatten som motverkar dess tilltänkta syfte är dess påverkan på svensk behandling av utländskt avfall. I Storbritannien saknas i princip möjligheten att effektivt energiåtervinna avfall på grund av en kort eldningssäsong, lågt värmebehov och avsaknad av utbyggda fjärrvärmesystem. Därför tar svenska kraftvärmeverk mot betalning idag hand om en hel del restavfall från Storbritannien. Det brittiska avfallet är väl sorterat för man vill ju inte betala mer än nödvändigt. Det avfall som kan materialåtervinnas i hemlandet är noga utsorterat. I Storbritannien är deponi, det vill säga att slänga avfall på soptipp, tillåtet mot en straffavgift. Hittills har det ofta varit lönsammare för många brittiska kommuner att skicka sitt avfall till Sverige, men nu ändras brytpunkten för detta vilket kan innebära att mer avfall går till den lokala soptippen där det läcker ut mängder av metangas vilket är en betydligt mer klimatpåverkande växthusgas än koldioxid. Detta är en direkt konsekvens av den nya skatten.

    Dessa tre negativa miljökonsekvenser borde i sig vara tillräckligt för att skatten aldrig skulle ha lämnat idéstadiet. Nu motiveras den istället med precis det som den inte kommer att leda till. När skatten införs kommer den att kunna utvärderas i praktiken. Inom energibranschen kommer vi noga följa upp dess konsekvenser och återrapportera till såväl politik som allmänhet. Då kommer vi få se om regeringens egen utredare får rätt i påståendet att ”En skatt på avfall som förbränns skulle med andra ord bli rent fiskal, dvs. inte på ett verkningsfullt och kostnadseffektivt sätt styra mot en mer resurseffektiv och giftfri avfallshantering”.


    [1] Begreppet avfallsförbränning förknippas ofta med ren destruktionsförbränning av avfall. Sådant är inte tillåtet i Sverige varvid det egentligen handlar om energiåtervinning av avfall vilket innebär att avfallet nyttiggörs som el och värme.

  • Vi behöver ett styrmedel som främjar planerbar elproduktion

    Per Everhill 6 sep 2019

    Den senaste tiden har en rad utredningar och projekt om Sveriges framtida energibehov presenterats. Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademins projekt ”Vägval för klimatet” och Fossilfritt Sveriges & energibranschens ”Färdplan el” är två exempel. En gemensam nämnare i flera av dessa utredningar är att de kommer till slutsatsen att behovet av el kommer att öka i flera samhällssektorer, men särskilt inom industrin.  Bara Vattenfall, SSAB och LKAB:s HYBRIT-projekt för fossilfri stålproduktion beräknas kräva omkring 15 TWh el vilket motsvarar ungefär tio procent av Sveriges elkonsumtion på årsbasis idag.

    Tillgången på el behöver alltså öka. När det gäller tillkommande svensk elproduktion kan vi konstatera att det för närvarande byggs ganska mycket väderberoende elproduktion i form av vindkraft tillsammans med en i sammanhanget symbolisk gnutta solel. När det gäller tillkommande planerbar elproduktion som exempelvis effekthöjningar i vattenkraften eller ny kraftvärme är utbyggnadstakten obefintlig. Det beror bland annat på att den förändrade elproduktionsmixen på årsbasis ger fler timmar med lägre elpris vilket i ett ekonomiskt perspektiv kan hanteras bättre av de väderberoende energislagen som dessutom fortfarande åtnjuter diverse subventioner. Genom att den väderberoende elproduktionen i princip saknar marginalproduktionskostnad tenderar den att tidvis helt enkelt tränga ut den dyrare planerbara kraftproduktionen från marknaden.

    Tillkommande elproduktion i form av vind och sol gör tveklöst stor klimatnytta. Det gäller inte minst genom möjligheten att exportera svensk fossilfri el till kontinenten där den på marginalen ersätter kolbaserad kraftproduktion med mycket dålig klimatprestanda. Den förändrade elproduktionsmixen innebär emellertid ökade utmaningar med att över tiden effektförsörja det svenska elsystemet. Detta har på nationell nivå uppmärksammats av Svenska Kraftnät. Även på lokal nivå har effektproblematiken fått stor uppmärksamhet det senaste året. Där spelar bristande kapacitet i elnätet en stor roll, men också nedstängningen av lokal planerbar kraftproduktion på grund av den senaste tidens omfattande skattehöjningar.  Effektutmaningarna kan i princip lösas på följande sätt:

    • Ökad tillgång på planerbar kraftkraftproduktion
    • Efterfrågeflexibilitet
    • Förbättrade överföringsmöjligheter (elnät)
    • Energilagring

    Såväl tekniskt som samhällsekonomiskt är det sannolikt en kombination av ovanstående som behövs. Tillgången på planerbar kraftproduktion är emellertid en viktig delkomponent och då inte minst på grund av att efterfrågeflexibilitet och energilagring åtminstone volymmässigt är tekniker som ännu befinner sig på utvecklingsstadiet.

    De ekonomiska förutsättningarna för att satsa på nya planerbar kraftproduktion påverkas mycket av vår nuvarande marknadsmodell för elhandel som är av typen ”energy-only”. Det innebär att endast energi har ett värde på elmarknaden. Övriga systemtjänster som exempelvis tillgång på effekt över tiden har inget värde utan levereras gratis med energileveransen. Planerbar kraftproduktion som exempelvis vattenkraft och kraftvärme får alltså inte något extra betalt för sin förmåga att leverera effekt på beställning trots att det är en mycket viktig egenskap för elsystemets funktion.

    Kraftvärmeverket, Gärstad.

    Kraftvärmeverket, Gärstad.

    Den uppenbara lösningen på problematiken är givetvis att på något sätt låta marknaden premiera planerbar kraftproduktion. Det måste bli mer värdefullt att kunna leverera effekt när sådan behövs än att låta naturens krafter styra produktionen. En sådan modell skulle exempelvis främja investeringar i ny kraftvärme framför rena värmepannor, effektökningar i befintlig vattenkraft och energilagring. Det skulle sannolikt också bidra till teknikutveckling för ökad styrbarhet av vindkraft och teknik som power-to-gas.   

    Exakt hur ett sådant styrmedel skulle se ut är svårt att säga. Fossilfrihet är givetvis en hygienfaktor. I vissa länder finns rena kapacitetsmarknader som garanterar viss tillgänglig effekt. Nackdelen är att det innebär stora och kostsamma reservanläggningar som sällan körs. Andra varianter skulle kunna vara att komplettera elcertifikatsystemet med en effektkomponent som ger förnybar planerbar kraft en större del av kvoterna än oplanerbar produktion. Även andra varianter på kvotpliktsystem skulle kunna vara aktuella. En förändring av elmarknaden får stora samhällsekonomiska konsekvenser vilket kräver att en sådan reform utreds mycket noga innan den implementeras. Säker tillgång till el är avgörande för hela samhällets funktion. Det är skäl nog för att ge lämplig myndigheten ett utredningsuppdrag att undersöka möjliga styrmedel för att främja planerbar kraftproduktion. 

  • Kan miljöskatter ge ökade utsläpp?

    Per Everhill 23 aug 2019

    När regeringen i våras presenterade vårändringsbudgeten ingick kraftiga skattehöjningar för användning av fossila bränslen i kraftvärmeproduktion. Med några få månaders förvarning åttadubblades koldioxidskatten samtidigt som energiskatten tredubblades. Vid en första anblick ter sig kanske detta som något enbart positivt ur miljöhänseende och en naturlig del av en modern miljö-och klimatpolitik. Fossila bränslen blir ju dyrare! Verkligheten är emellertid mer komplex än så och i just detta fall kommer skatten med stor sannolikhet till och med leda till utökade globala utsläpp av växthusgaser.

    Fram till ungefär 1980 var den svenska kraftvärmen i princip 100 % fossileldad och då vanligen med olja och kol. Det märktes bland annat på fönsterblecken i många svenska städer där det alltid fanns ett tunt finfördelat lager svarta dammpartiklar från det lokala kraftvärmeverket. I ljuset av 1970-talets oljekris skedde emellertid en omställning. Svensk kraftvärme bytte bränsle till restavfall, biobränslen och i mindre utsträckning naturgas. Numera återstår mindre än 5 % kol och olja i bränslemixen. Det handlar ofta om äldre anläggningar som ligger i reserv över tiden eller används för att hantera topplaster riktigt kalla vinterdagar. De kan ofta leverera hög effekt vilket är bra för elsystemet, samtidigt som driftstiderna vanligen är mycket korta på årsbasis. När vi skriver år 2019 börjar även de sista fossileldade kraftvärmeverken bli till åren. Faktum är att all svenska fossileldad kraftvärme idag har aktuella avvecklings-eller konverteringsbeslut. I de flesta fall ligger de nära i tiden, som för Tekniska verkens anläggningar i Linköping som kommer att byggas om till bioolja respektive fliseldning under 2020. 

    Det är i detta sammanhang som de kraftigt höjda skatterna kommer in. För de anläggningar som ska konverteras i närtid har skatterna inga som helst styrande effekter. De sänker enbart företagens lönsamhet, vilket bland annat innebär mindre pengar till andra miljösatsningar. Det har också framkommit exempel på att flera företag på grund av skatten nu väljer att avveckla anläggningar istället för att bygga om dem för eldning av förnybara bränslen. Situationen kan jämföras med att du äger en fossildriven bil och sedan beställer en elbil. Under väntetiden chockhöjs skatten på din gamla fossilbil så pass mycket att du måste avbeställa elbilen (och skrota din gamla fossilbil). Lokalt får nedlagd kraftvärme stora konsekvenser för effektsituationen i många av våra städer vilket fått stor uppmärksamhet i media på senare tid.

    Men att använda mindre fossila bränslen måste väl alltid vara bra? Det beror på. Om vi räknar med att samhällets effektbehov kalla vinterdagar kommer vara detsamma som innan en fossil kraftvärmpanna avvecklas måste elen den producerar ersättas. I detta fall är tidsaspekten viktig eftersom det är anläggningar som huvudsakligen levererat planerbar effekt kalla vinterdagar. Det är vid dessa tillfällen som Sverige några dagar per år brukar tvingas importera el från kontinenten. El som har betydligt sämre klimatprestanda än svenskproducerad el, även om den senare producerast med stenkol. Därför kan de globala utsläppen öka om svenska fossileldad kraftvärme avvecklas utan att ersättas med nya anläggningar med motsvarande produktionsförmåga.

    Vad ska man då göra för att få bort det sista kolet, oljan och naturgasen från svensk kraftvärme på ett så klimateffektivt sätt som möjligt? Avskaffa de införda skatterna och se istället till att de nya satsningar på förnybar kraftvärme som byggs blir lönsam. Det kan handla om stöd från Klimatklivet, gynnande av fjärrvärme i byggregler eller att reformera elmarknaden så att förmågan att levererar planerbar effekt får ett värde.  Det är sällan en bra lösning att straffa gamla syndare som redan bestämt sig för en förändring. Den principen borde gälla även inom energipolitiken.

  • Hur löser vi sopsorteringens gordiska knut?

    Charlotta Sund 1 jul 2019

    Tekniska verken är ett energibolag med ena foten i avfallsbranschen. Det gör oss unika i förhållande till många andra aktörer på marknaden. Vi är idag aktiva inom alla delar av avfallshierarkin, från avfallsförebyggande verksamhet till deponi. Navet i verksamheten är naturligtvis energiåtervinningen i våra kraftvärmeverk, men vi satsar också på andra för oss nya områden. Ett exempel på detta är vår senaste satsning på återbrukshallar som kommer att bidra till att prylar som slängts kan få göra nytta ytterligare en tid innan vi behöver göra el och fjärrvärme av dem.

    De senaste åren har avfallsfrågorna lyfts allt högre upp på den politiska dagordningen. Plast i haven, förpackningars klimatpåverkan och matsvinn är bara några exempel. Ett område som berör alla dessa utmaningar är avfallssortering. Därför arrangerar vi ett särskilt seminarium i Almedalen på detta tema!

    En anledning till att vi särskilt vill lyfta sorteringsfrågan är att vi i samband med våra återkommande plockanalyser av avfall konstaterat att en hel del av det restavfall från hushållen som går till energiåtervinning i själva verket är producentansvarsavfall som borde hanterats av återvinningsindustrin innan den så småningom kommer till våra kraftvärmeverk. Det är naturligtvis beklagligt och ett problem för oss vars vision är att bygga världens mest resurseffektiva region. Bland annat försämrar den höga andelen plastförpackningar avsevärt kraftvärmens klimatprestanda. 

    Tekniska verken arbetar sedan länge aktivt med att minska det fossila innehållet i det avfall som energiåtervinns. På sikt är vår ambition att bara energiåtervinna förnybart och återvunnet avfall. Vi vill alltså helt eliminera det fossila innehållet i restavfallet. Det är en stor utmaning, bland annat då vi som energi-och avfallsföretag saknar rådighet över avfallet högre upp i avfallshierarkin.

    Med en så stor del förpackningar i restavfallet är det inte orimligt att överväga någon slags eftersortering. Jag är dock övertygad om att vi inte kan släppa principen om källsortering hos hushållen. Vi får trots allt in stora mängder sorterat avfall till återvinningsindustrin. Det är också principiellt viktigt att konsumenten har möjlighet att minska sin klimat- och miljöpåverkan genom sortering. Det finns också ny teknik som kan bidra. I stadsdelen Vallastaden i Linköping har vi exempelvis genomfört ett projekt med individuella smarttaggs för lägenhetsinnehavare som skulle kunna ge ekonomiska incitament för ökad sortering.

    Rent praktiskt skulle en anläggning för eftersortering mycket väl kunna vara placerad på våra anläggningar, precis som vi idag har ett nära samarbete med såväl Pantamera som FTI. Vem ska då vara ansvarig för verksamheten? Jag tror det är viktigt att på något sätt engagera de aktörer som har rådighet över tillförseln av avfall och som verkligen gynnas av minskade avfallsmängder enligt producentansvarsprincipen. Framförallt måste vi dock skapa en ökad efterfrågan på återvunnet material. Idag är det lönsamt att återvinna vissa fraktioner, exempelvis metall, men när det gäller användning av återvunnen plast är intresset tyvärr svagt trots många intressanta pilotprojekt. I den bästa av världar skulle marknadens aktörer kämpa med näbbar och klor för möjligheten att få tillgång till avfall för återvinning, men där är vi tyvärr inte idag. Kring detta och många andra aspekter på avfallssortering hoppas vi kunna ha en givande diskussion i Almedalen! Mycket välkomna!

    Charlotta Sund
    Vd och koncernchef, Tekniska verken i Linköping AB

  • Energispektrum: Hur kan vi öka investeringarna i elnäten?

    Idag arrangerar energibranschen sin årliga energipolitiska debatt ”Energispektrum” i Almedalen. En frågeställning som kommer att lyftas är hur vi kan öka investeringarna i elnäten. Bakgrunden är naturligtvis den senaste tidens uppmärksammade kapacitetsbrist i elnäten som nu tydligt visar sig i storstadsområdena där planerade företagsetableringar riskerar att utebli på grund av att det är för trångt i näten.

    Orsaken till problematiken står framför allt att finna i samhällets snabbt ökade behov av elenergi. Från 80-talet och fram tills för några år sedan var den totala elanvändningen i Sverige i princip konstant. De senaste åren har vi emellertid haft en snabb samhällsutveckling mot ett ökat eleffektbehov. Det handlar exempelvis om laddstationer till elfordon, etablering av datacenter och andra typer av elintensiva företag. Vi har samtidigt haft en kraftig befolkningsökning med tillhörande byggboom vilket ytterligare belastar elnäten. Det är viktigt att poängtera att detta inte enbart är någon storstadsproblematik. Det råder redan idag kapacitetsbrist i flera mindre elnät då begränsningar i stam- och regionnät får spridningseffekter, exempelvis i Mälardalen.

    Utvecklingen har gått fort och av olika skäl har elnätsutbyggnaden inte kunnat hänga med. Det finns flera orsaker till detta. Under ganska lång tid kunde vi leva på ett historiskt arv med överkapacitet i vårt energisystem. Sedan några år tillbaka har vi emellertid en elnätsreglering som tydligt främjar effektivitet. Den straffar också företag som bygger anläggningar och ledningar med överkapacitet. Det är en nödvändig princip för att säkerställa samhällsekonomisk effektivitet, men det är också en anledning till att bristsituationer uppstår när kapacitetsbehoven snabbt ökar i expansiva områden. Elnätet behöver inte bara kunna hantera större och fler nyanslutningar. Det finns också ett behov av att förstärka befintliga nät för att klara ett förändrat kapacitetsbehov hos befintliga kunder som exempelvis kan bero på ökad lokal elproduktion.

    Ett annat skäl till dagens situation är de långa tillståndsprocesserna för att bygga nya ledningar. Tyvärr har flera stora nätutvecklingsprojekt försenats de senaste åren på grund av omständliga koncessionsprocesser. I vissa fall kan det handla om ledtider på över 10 år från projektstart till färdig ledning. Det är alldeles för långsamt för att möta dagens snabba samhällsutveckling.

    Hur kan vi då lösa dessa utmaningar? En viktig åtgärd är att tydligare integrera elnätsplanering i den övergripande samhällsplaneringen. Idag tar många aktörer tillgång till el för given vid nyetableringar och arbetar med betydligt kortare planeringshorisont än elnätsföretagen. Här behöver vi få in elnätsperspektivet betydligt tidigare än idag i exempelvis plan- och byggprocesser. Det skulle underlätta den långsiktiga elnätsplaneringen och göra det möjligt att ligga på förhand när det gäller exempelvis uppkommande förändringar av lokala kapacitetsbehov.

    Vi måste också få till betydligt effektivare tillståndsprocesser. Det handlar främst om de stora linjeprojekten, men dessa påverkar indirekt våra många lokalnät. Processerna kan bli mindre formella och mer ansvar kan läggas på elnätsföretagen i samråd med berörda markägare. Den nyligen framlagda elnäts­koncessions­utredningen presenterar här flera intressanta förslag.

    Vi behöver också justera intäktsregleringen för elnätföretag så att framsynt proaktiva investeringar främjas, snarare än enbart satsningar för att lösa dagens kapacitetsbehov. Generellt behöver satsningar på olika slags kapacitetsfrämjande teknik gynnas tydligare i regleringen, exempelvis energilagring. Dagens regleringsmodell straffar tyvärr satsningar på exempelvis pilotprojekt och FoU. 

    Sist, men inte minst finns det faktiskt en rad åtgärder som kan minska behov av elnätsförstärkningar. Smarta elnät har länge varit ett ”buzzword” i energi­branschen med tekniker som energilagring, efterfrågeflexibilitet och smart styrning. Tyvärr har vi inte sett så mycket av detta i praktiken i de svenska elnäten.

    En förklaring till detta är att alla komponenter av elpriset (elhandel, elnät, skatter och avgifter) huvudsakligen baseras på uttagen kilowattimme. Detta gynnar inte alls sparsamhet på effekt och därmed elnätskapacitet. Nu går många elnätsföretag, bland annat Tekniska verken, mot allt mer effektbaserade avgiftsstrukturer, men elnätskostnaden utgör endast en mindre del av kundens totala elkostnad. För att få till en effektiv prissignal borde flera komponenter av elpriset främja ett effektivt kapacitetsutnyttjande. Det skulle också främja utvecklingen av ny smart kapacitetsbevarande teknik som idag tyvärr ofta är olönsam.

    Med de reformer som beskrivs ovan skulle vi efterhand ha goda möjligheter att möta samhällets kapacitetsbehov. Frågan är hur lång tid vi har på oss innan problemen får allt för omfattande samhällskonsekvenser. Vilket tålamod har till exempel stora globala företag med etableringsplaner i Sverige? Om elnäten inte ges förutsättningar att bidra till svensk samhällsutveckling riskerar vi vår ställning som en av världens mest utvecklade välfärds- och industrinationer. Det har ibland talats om behovet av en ”effektkommission” syftande till att skapa politiska enighet kring framtidens svenska effektbehov inklusive elnätskapacitet. I ljuset av den senaste tidens larmrapporter på detta tema känns det nu som hög tid för en sådan.

    Lovisa Fricot Norén
    Vd Tekniska verken Linköping Nät AB