Tekniska verken tycker

I bloggen berättar vi vad vi tycker i olika samhällsfrågor som påverkar vår verksamhet
  • Nej, elsystemet begränsas inte av gränser på kartan

    Per Everhill 20 sep 2017

    Tänk dig att du befinner dig i Varberg på västkusten. Det är sommar och du är på väg till stranden i din elbil. Du parkerar och pluggar in laddmunstycket i laddstationen samtidigt som du tänker: ”Vad bra att det finns så mycket vind-och solkraft inom kommungränsen i Varberg! Då laddas ju min elbil med el som i princip inte har någon klimatpåverkan på marginalen. Här kan jag använda el med gott samvete, för det spelar ju ingen roll för klimatet. Tänk om jag laddat min elbil i Karlshamns kommun där man har ett stort oljekraftverk. Vad hemskt det skulle vara!”.

    Så fungerar det naturligtvis inte och de flesta elbilsägare förstår antagligen att elnätet i Varberg är en del av ett större elnät som den vindkraftsel som produceras i kommunen matas ut på. Kommungränsen har ingenting gemensamt med elnätet och stänger varken inne eller ute el som produceras i eller utanför kommunen. Det verkar emellertid som att många tror att så inte är fallet när det gäller nationsgränser. Ofta åberopas den ”svenska elmixen” som ett argument för att vi i Sverige kan använda el utan att påverka klimatet.

    Det är rätt att den elproduktion som råkar finnas i Sverige till största delen är utsläppsfri. Därför gör den stor klimatnytta genom att tränga ut dyrare fossil elproduktion från marknaden. Elmarknaden baseras nämligen på principen ”merit of order” vilket innebär att tillgänglig produktion startas efterhand baserat på hur dyr den är för att möta efterfrågan av den sista kilowattimman på marginalen. Billigast är alltid förnybar väderberoende elproduktion som i princip inte har någon marginalproduktionskostnad alls. Dyrast är fossil elproduktion som kräver ett högt elpris för att vara lönsam.

    I samma stund som elen produceras, matas den ut på elnätet. Elnätet sträcker sig i sin tur över såväl kommun- som nationsgränser. Det innebär att i samma stund som elen matas ut på nätet så upphör den att vara svensk eller från Varberg. Den el vi tar ut från elnätet är istället en mix från olika produktionsslag där vi i Europa tyvärr fortfarande i princip alltid använder fossila bränslen på marginalen. Visserligen kan överföringsbegränsningar i elnätet, så kallade flaskhalsar, tidvis stänga in elproduktion i vissa geografiska områden, men vanligtvis kan den svenskproducerande i huvudsak fossilfria elen alltid röra sig över nationsgränsen någonstans. På så vis gör svensk fossilfri elproduktion i princip alltid klimatnytta genom att den tränger ut ”ful-el” från marknaden i andra länder. Så länge vi har överföringskapacitet innebär all minskad svenska elanvändning att vi kan exportera mer svenskproducerad fossilfri el utomlands med klimatnytta som följd. Om vi istället har underskott på el i Sverige innebär minskad elanvändning också minskad import av dyr utländsk ”ful-el”.

    Det byggs ständigt nya utlandsförbindelser mot kontinenten. Det senaste exemplet är kabeln till Litauen som gör att svensk klimatsmart el kan tränga ut såväl fossila bränslen som rysk kärnkraft från marknaden. En ny förbindelse till Tyskland är också på gång liksom förbättrade förbindelser med Norge och Storbritannien. Elnätets utbredning innebär också att olika länders elmarknader är sammankopplade prismässigt. Det innebär att marknadssituationer ”spiller över” på varandra. Ett överskott i Norden påverkar den tyska elmarknaden som i sin tur får spridningseffekter ända ner till brunkolsbaserade kraftproducenter på Balkan. Vår el- produktion och användning här i Sverige påverkar detta system då det är en integrerad del av det.

    Mot bakgrund av ovanstående är viktigt att poängtera att det finns många tillfällen när ökad elanvändning gör klimatnytta. Det handlar om situationer när elen ersätter mer klimatpåverkande energi, exempelvis bensin och diesel i bilar eller olja och gas inom industrin. Det kan definitivt ge minskad klimatpåverkan, men den blir inte automatiskt noll bara för att verksamheten råkar ligga på rätt sida av riksgränsen. Den sparade kilowattimmen gör alltid klimatnytta!

  • Vattenkraftens miljöfond blir en av Sveriges största finansiärer av miljönytta

    Klas Gustafsson, vice vd 5 jul 2017

    Svensk vattenkraft har ur ett lokalt miljöperspektiv tidvis varit föremål för en intensiv debatt inom politiken, i miljörörelsen, mellan verksamhetsutövare och andra lokala intressen. I ljuset av den allt mer påtagliga klimatutmaningen har målkonflikten mellan biologisk mångfald och klimatsmart elproduktion blivit allt tydligare.

    EU:s ramdirektiv för vatten ställer ökade krav på miljöanpassning av vattenverksamheter i Europa. Samtidigt ökar vårt behov av förnybar reglerbar energiproduktion om vi ska kunna bibehålla leveranssäkerheten i ett framtida energisystem med en hög andel oreglerbar kraftproduktion (exempelvis vind- och solkraft). Vattenkraften är en förutsättning för att vi ska klara denna omställning.

    För att kunna hantera denna målkonflikt presenterade generaldirektörerna för Energimyndigheten och Havs- och Vattenmyndigheten sommaren 2015 ett gemensamt förslag till en nationell vattenkraftstrategi. I strategin föreslås att ett årligt produktionsbortfall på max 1,5 TWh vattenkraftsel ska tillåtas till förmån för lokala miljöåtgärder för att klara vattendirektivets krav. Strategin befästes senare i Energikommissionens slutbetänkande från januari 2017 och kommer att ligga till grund för framtida svensk vattenkraftsförvaltning. Exakt vilka anläggningar som kommer att bli föremål för åtgärder kommer att fastställas utifrån en nationell avvägningsplan, som bland annat tar hänsyn till vattenkraftverkens betydelse för svensk effektförsörjning, möjliga miljövinster och andra lokala konsekvenser.

    Vattenkraftens miljöanpassning kommer naturligtvis att kosta pengar. Det är förklaringen till att miljöärenden kopplade till vattenkraften historiskt ofta har blivit föremål för segdragna rättstvister. Kostnaderna för att uppfylla beslutade miljökrav kan till och med innebära att många verksamhetsutövare riskerar att gå i konkurs. I värsta fall skulle en sådan utveckling kunna innebära att staten får ta kostnaderna för beslutade miljöinsatser.

    I syfte att skydda verksamhetsutövaren ekonomiskt vid denna typ av myndighetsbeslut lanserade vattenkraftsbranschen tidigt en idé om en fond för solidarisk finansiering av miljöåtgärder inom ramen för den nationella avvägningsplanen. Genom att dela på kostnaderna drabbas ingen enskild oproportionerligt hårt, samtidigt som efterfrågade miljöinsatser kan genomföras snabbare. I skrivande stund är verksamheten under uppstart och kommer framöver att drivas som ett aktiebolag med Sveriges 9 största vattenkraftsföretag som delägare. Tillsammans representerar dessa 97 procent av den svenska vattenkraften. Alla verksamhetsutövare inom vattenkraft kommer att kunna söka medel från fonden som betalas ut efter särskild prövning.

    Vattenkraftens Miljöfond är dimensionerad för att betala ut max 10 miljarder kronor under max 20 år. Det bedöms räcka för att täcka kostnaderna för att miljöanpassa den svenska vattenkraften enligt den nationella vattenkraftstrategin. Fonden kommer därmed att bli en av de största finansiärerna av miljöinvesteringar i Sverige. Insatserna kommer att bidra till flera av våra nationella miljömål kopplade till vatten och kommer dessutom att gynna fiske, turism och annan lokal utveckling. Dessutom är fonden ett gott exempel på kreativ samverkan mellan näringsliv, staten och våra myndigheter som borde fungera som en förebild i andra samhällssektorer!  

    Vill du veta  mer?

  • Hur säkerställer vi tillgången på energi 24/7/365 i framtiden?

    Per Everhill 4 jul 2017

    För många år sedan arbetade jag i ett land i en annan del av Europa med ett elsystem som skiljde sig avsevärt från vad vi är vana vid från Norden. På grund av krig var elförbindelserna med grannländerna i princip obefintliga och hela landet strömförsörjdes med två stora brunkolskraftverk. De var emellertid kraftigt underdimensionerade i förhållande till effektbehovet och landets växande befolkning vilket tvingade det lokala energibolaget att tillämpa roterande bortkoppling vilket när situationen var som värst innebar att kunderna hade tillgång till el ungefär fyra timmar per dygn.

    En sådan situation är naturligtvis ingenting att sträva efter. I Sverige har vi under lång tid tagit tillgång på effekt för givet genom vår goda tillgång på vattenkraft och kärnkraft (oavsett vad man i övrigt tycker om den senare som energiform). Nu står det svenska elsystemet emellertid inför omfattande strukturella förändringar.  Fyra kärnkraftsreaktorer kommer avvecklas i närtid samtidigt som vi via elcertifikatsystemet tillförs stora mängder förnybar elkraftproduktion i form av vindkraft. Vi kommer också avveckla delar av vår vattenkraftsproduktion till förmån för lokala miljöåtgärder. Mer förnybar elproduktion gör otvivelaktigt miljönytta, men samtidigt så minskar våra möjligheter att garantera tillgång på effekt 24/7/365. Just denna fråga är temat för årets upplaga av Energispektrum vilket som vanligt är den hetaste energipolitiska debatten i Almedalen. Frågan har i allra högsta grad en politisk dimension eftersom leveranssäkerheten i elsystemet berör oss alla. Det skulle räcka med ett rykte om risk för effektbrist för att världens datacenteraktörer skulle frysa sina eventuella investeringar i Sverige för lång tid framöver för att inte tala om konsekvenserna av ett verkligt effektbortfall en riktigt kall vinterdag.

    Som tur är finns det en mängd lösningar på våra effektutmaningar. Energimyndigheten släppte i våras en omfattande utredning om efterfrågeflexibilitet som visar på viss potential på detta område, det vill säga att kunderna ska anpassa sin elanvändning efter rådande marknadssituation. Vi har också en omfattande teknikutveckling inom smarta hem, elbilar och batterier som kan bidra till att reducerar effekttoppar över tiden. Utbyggnaden av våra utlandsförbindelser förbättrar också våra förutsättningar att importera el i kritiska situationer liksom att bistå våra grannländer när deras elsystem är ansträngda. Det finns emellertid nackdelar med del flesta av dessa lösningar. Vårt låga elpris minskar värdet av efterfrågeflexibilitet vilket i sin tur påverkar viljan att utveckla och investera i ny teknik. Även om utvecklingen inom batteriteknik går snabbt så är potentialen för storskalig batterilagring låg i norden när vi främst behöver tillgång till säsongslagring. Den svenska vattenkraftens lagringsförmåga motsvarar omkring 5 miljarder Tesla Powerwalls vilket ger perspektiv på utmaningen. Utbyggda förbindelser mellan länder är inte heller någon enskild ”silver bullet” avseende leveranssäkerhet vilket exempelvis problematiken med instängningseffekter i förbindelserna mellan Tyskland och Danmark visar.

    Även om många olika tekniker kan bidra till att minska problematiken kvarstår en elefant i rummet, nämligen att vår nuvarande elmarknadsdesign inte värderar effekt. Det missgynnar direkt svensk planerbar elproduktion som vattenkraft och kraftvärme i förhållande till vind-och solkraft trots att de senare inte alls levererar samma systemnytta. Med förväntat låga elpriser under hela 2020-talet kommer det vara svårt att hitta lönsamma investeringar i förnybar planerbar elproduktion om inte dessa anläggningars bidrag till vår effektförsörjning värderas. Förutom att göra planerbar kraft mer lönsam skulle ett pris på effekt främjar efterfrågeflexibilitet både beteendemässigt, men också när det gäller att utveckla ny teknik som kapar effekttoppar. Det skulle främja affärsmodeller där leverantör och användare delar på nyttan av minskade effektuttag samtidigt som det skulle bidra till att minska vår användning av fossila bränslen som fortfarande är det som används på marginalen kalla och vindstilla vinterdagar. Exakt hur framtidens elmarknadsdesign ska se ut kan diskuteras, men utan att sätta ett värde på effekt kommer övriga insatser på området tyvärr endast bli verkningslösa slag i luften. Så, vilka svenska energipolitiker vill sätta ett värde på effekt?

    Per Everhill, ansvarig Public Affairs

  • Dags att betala för biogasens samhällsnytta!

    Klas Gustafsson, vice vd 4 jul 2017

    Den svenska biogasbranschen uppvisar idag mycket svag lönsamhet och få aktörer kan presentera annat än röda siffor i sina resultaträkningar. I år fattades beslut om att avveckla biogasproduktionen i Jönköping och flera andra orter i Sverige står inför en liknande utveckling. Få aktörer vågar idag investera i biogasen på grund av de många osäkerheterna kring marknadsutvecklingen.

    Samtidigt som den svenska biogasen kämpar för sin överlevnad har den aldrig varit så efterfrågad av politiken. Biogasen levererar nämligen avsevärd nytta när det gäller att möte flera av vår tids stora utmaningar. Den är klimatneutral i en tid då världens länder kämpar för att minska våra utsläpp av växthusgaser. Den är förnybar, samtidigt som hela samhällets strävar efter att bli mer resurseffektivt och minska vårt uttag av jungfruliga råvaror från naturen. Biogas tillverkad av avfall hjälper oss också att hantera våra avfallsproblem, samtidigt som restprodukten biogödsel är en förutsättning för ekologisk matproduktion vars efterfrågan stadigt ökar.

    Hur kan det då komma sig att marknaden inte efterfrågar biogasen i tillräckligt stor utsträckning? Förklaringen är att biogasens konkurrenter kan erbjuda sina produkter, som naturligtvis inte alls har samma miljö- och klimatprestanda, till ett mycket attraktivt pris. Priset på olja och därmed fossila bränslen som bensin och diesel, har i princip varit konstant de senaste fem åren och dessutom mycket lågt. År 2007-2008 var olja mer än dubbelt så dyrt som idag, samtidigt som biogasens produktionskostnad inte ändras särskilt mycket. Ungefär samma utveckling gäller för importerad konstgödsel vars kväve produceras med hjälp av fossil energi. Det låga priset på konstgödsel är svårt att konkurrera med för biogödseln. När det gäller alternativet till avfallsbehandlingstjänster finns alltid alternativet att inte sortera ut organiskt avfall. Mer än 100 svenska kommuner gör inte det idag vilket de naturligtvis sparar en slant på. För att kunna vara lönsamma och utveckla verksamheten borde de svenska biogasproducenterna ta ut ett betydligt högre pris för sina produkter än vad man gör idag.  Med dagens låga priser bjuder biogasbranschen istället på sin produkts klimat-, miljö-, och samhällsnytta och det sker genom sänkt lönsamhet. En sådan marknadssituation är inte hållbar i längden och fortsätter utvecklingen kommer vi se fler och fler biogasproducenter som avvecklar sin verksamhet framöver.

    Hur ska då den svenska biogasproduktionen överleva? Eftersom marknaden inte vill betala fullt ut för biogasens alla samhällsnyttor måste någon annat göra det. Då är det rimligt att staten ställer upp med ett rimligt stöd. Hur är det då med skattebefrielsen kanske många frågor sig. Biogasens skattebefrielse är bra, men den existerar på dispens från EU vilket skapar en osäkerhet på marknaden, vilket inte gynnar investeringsklimatet i branschen. Skattebefrielsen levererar dessutom bara konkurrenskraft på biogasmarknaden och gynnar inte producenternas avfalls- och biogödselaffärer. Med anledning av detta vore ett smart utformat och gärna teknikneutralt produktionsstöd lämpligare. Det skulle gynna biogasproducenterna generellt i alla deras tre marknader (biogas, avfallstjänster och biogödsel) där den levererar resurseffektivitet både upp-och nedströms. I våras gick miljöminister Karolina Skog och Energiminister Ibrahim Baylan ut med en debattartikel där de insiktsfullt lyfte biogasens marknadsutmaningar och lovade åtgärder på såväl kort som lång sikt. Vi får hoppas att ett produktionsstöd finns med när vi får ta del av de utlovande förslagen!

  • Så minskar vi tillflödet av plast i avfallssystemet

    Klas Gustafsson, vice vd Tekniska verken 3 jul 2017

    Av det avfall som produceras i dagens samhälle orsakar plastfraktioner särskilda problem:

    • Plast är mycket svårnedbrytbart, vilket innebär att det finns kvar i naturen under mycket lång tid där det kan orsaka stora skador för exempelvis djurlivet. Nya kunskaper kring problematiken med mikroplaster förstärker denna problematik.
    • Plastavfall är i många fall uppblandat med andra fraktioner (trä, textilier), vilket försvårar effektiv materialåtervinning. Även med bästa tillgängliga teknik orsakar dagens materialåtervinning av plast en stor del spill som i Sverige oftast går till energiåtervinning [1]. Efterfrågan på återvunnen plast är låg, bland annat på grund av dessa låga kvalitet som material.[2]
    • I Sverige saknas effektiva insamlingssystem för flera plastfraktioner, exempelvis plastbestick, leksaker, husgeråd och liknande, som särskiljer plasten från övriga fraktioner.
    • Ett lågt pris på fossil energi gör plastprodukter billiga. Vidare är plast ett mycket funktionellt och används i ett stort antal produkter. Tillverkningen av nya plastprodukter är svår att styra politiskt på grund av den internationella marknaden för denna typ av produkter. Producenterna har låga incitament att utveckla plastprodukter som är lätta att återvinna.
    • Plast kan inte materialåtervinnas hur många gånger som helst på grund av att materialet slits.

    I dag är energiåtervinning ofta den miljömässigt bästa lösningen för det plastavfall som inte kan materialåtervinnas effektivt. Då nyttiggörs den i form av el och värme, som i sin tur tränger ut fossila bränslen ur vårt energisystem. Genom energiåtervinning kan vi ta hand om blandade avfallsfraktioner som är svåra att separera. Vi hindrar tillflödet av mikroplaster till naturen och vi nyttiggör det plastavfall som blivit allt för slitet efter att förhoppningsvis ha återvunnits flera gånger om. 

    I Sverige finns idag ett 30-tal anläggningar för energiåtervinning av restavfall, bland annat plast. Med restavfall menas sådant avfall där de fraktioner som kan återvinnas högre upp i avfallshierarkin sorterats bort[3]. Utan energiåtervinning skulle den plast som inte kan materialåtervinnas idag behöva deponeras med avsevärda miljökonsekvenser. Energiåtervinningen kritiseras ofta för att plastavfall förbränns. Det handlar visserligen om återvunna resurser, men verksamheten resulterar ändå i utsläpp av koldioxid, vilket försämrar dess miljöprestanda. Den fossila andelen i avfallet är också en viktig orsak till att det finns starka politiska krafter som vill förbjuda energiåtervinning av avfall, alternativt skattebelägga verksamheten.

    Utmaningen med plast i avfallet löses inte genom att slå mot enskilda återvinningsmetoder genom skatter och regleringen. Lösningen är istället att satsa på åtgärder som minskar tillförseln av plast redan innan det blir avfall! Vår uppfattning grundar sig på mångårig erfarenhet av avfallshantering där Tekniska verken idag verkar i avfallshierarkins alla delar, från att förebygga avfall till att på ett säkert sätt deponera de fraktioner som inte kan tas om hand med andra metoder. Följande åtgärder skulle kunna bidra till att minska tillförseln av plast i avfallet:

    • Skapa särskilda insamlingssystem för flera plastfraktioner. Idag samlas endast plastförpackningar in separat av Förpacknings-och tidningsinsamlingen (FTI). Genom separat insamling ökar möjligheterna till materialåtervinning avsevärt.
    • Ställ högre krav på ecodesign för vissa produkter. Det kan bland annat handla om att utforma produkter så att olika fraktioner enkelt kan separeras för materialåtervinning, exempelvis plastdetaljer i textilier.
    • Inför ett system för att märka produkter beroende på hur effektivt de kan materialåtervinnas. En produkt gjord av en ren fraktion får högre betyg än en annan produkt som är gjorda av blandade fraktioner som dessutom är svåra att separera. På så viss kan kunden enklare bedöma produktens miljöprestanda, vilket skulle driva på utvecklingen mot mer återvinningsbara produkter. Systemet kan införas gradvis på enskilda produkter, exempelvis förpackningar.
    • Utveckla pantsystem för fler plastfraktioner. Hemköp[4] annonserade nyligen att de planerar att införa pant för plastpåsar och Axfood[5] har sedan något år tillbaka infört pant på flera förpackningar, bland annat saftflaskor.
    • Stöd forskning för ökad materialåtervinning av plast, samt utveckling av alternativa material. Idag finns flera tekniker för bioplast, men de är fortfarande betydligt dyrare än fossila alternativ.[6]
    • Plast kan endast materialåtervinnas ett fåtal gånger innan dess materialegenskaper försämras kraftigt. Då återstår idag inga andra återvinningsalternativ än energiåtervinning. Energiåtervinning av ”uttjänt” plastavfall bör främjas då det är ”best available technology”. Det säkerställer att avfallet inte hamnar i naturen och nyttiggör det som energi.

    Det är viktigt att poängtera att det inte finns någon motsättning mellan materialåtervinning och energiåtervinning. Båda dessa metoder behövs om vi ska kunna klara våra avfallsutmaningar. Som energiföretag ser vi gärna en framtid där vi efterhand energiåtervinner allt mindre plast. Helst vill vi inte elda någon plast alls, men så länge det behövs i brist på andra återvinningsalternativ är det dock viktigt att våra kraftvärmeverk tillåts göra klimatnytta på detta område, där Sverige idag är världsledande. 

    Välkommen till seminariet Får plasten plats i den cirkulära ekonomin?  den 4 juli, kl 9 i Almedalen.