Så kan svensk energiförsörjning bli säkrare under kris och krig

Per Everhill 15 jan 2018

Denna vecka går Folk- och Försvars årliga rikskonferens av stapeln i Sälen. Trygg energiförsörjning är ett allt mer aktuellt ämne som kommer att avhandlas på flera seminarier under veckan. När det gäller tillgång till energi i krissituationer är Sverige betydligt bättre rustat än många andra länder i Europa. Vi är i princip självförsörjande på el och värme genom god tillgång på vattenkraft, kärnkraft och kraftvärme. Vi har ett robust elnät som på lokal nivå i huvudsak är nedgrävt och därmed vädersäkrat. Efter stormarna Gudrun och Per har vi också en välövad krisorganisation med färdiga rutiner för resursdelning mellan företagen. Under Per flögs exempelvis montörer från Tekniska verken upp till Sundsvall och under Gudrun förstärktes de småländska elnätsföretagen med några hundra tyska medarbetare från E.ON. 

Utgångsläget är således gott. Det vi emellertid saknar erfarenhet av, liksom adekvata resurser för att hantera, är hot mot våra anläggningar från en antagonist som vill oss illa. Även om våra storstörningsresurser givetvis skulle kunna göra god nytta även i händelse av krig ställer en sådan situation krav på särskilda förmågor som branschen till stor del avvecklade efter kalla krigets slut på 1990-talet. Ett anekdotiskt exempel är att i samma veva som jag själv började i branschen i början av 2000-talet så avskaffade många elnätsföretag sina skyddsklassade driftcentraler (i folkmun kallat ”Krigs-DC”. Två driftcentraler varav den ena var utrustad med särskilt skydd ansågs inte behövas när den ”eviga freden” inträtt.  I ljuset av det försämrade säkerhetsläget i vår omvärld kommer här några konkreta förslag på hur den svenska energibranschen samt de myndigheter som reglerar den kan öka redundansen för svensk energiförsörjning om det värsta skulle hända: 

  • Lämplig myndighet bör kartlägga och verka för att främja möjligheten att köra Ö-drift i lokalnäten, det vill säga möjligheten att med egen produktion och nätstruktur kunna starta det lokala elnätet vid bortfall av stamnätet. Det torde vara tekniskt möjligt i många av de lokala nät där det finns tillräckligt stor produktion med exempelvis vattenkraft och kraftvärme. Det krävs dock en del mindre investeringar i exempelvis styrutrustning samt inte minst framtagning av planer och rutiner. Om vi kan köra flera städer i Ö-drift minskar avsevärt vår nationella sårbarhet vid störningar på stamnätet. Har vi ström på en ort ökar också möjligheterna att hjälpa kringliggande kommuner avsevärt (vattenleveranser, fjärrvärme etc.). Åtgärder för att få till Ö-drift i fler lokalnät borde vara en prioriterad fråga som skulle kunna finansieras med elberedskapsavgiften.
  • Möjliggör bränslesubstitution i krislägen utan att företagen riskerar viten för miljöbrott. Kan vi upprätthålla produktionen genom att köra olja, kol, trä och då kanske i fel pannor eller i reservanläggningar med begränsad gångtid så får inte böteskostnader vara en fråga. Det borde finnas en slags ”Force majeure”-paragraf i miljöbalken för detta. Det skulle också förbättra våra möjligheter att byta bränsle mellan företagen.
  • Utveckla system för att under kris omfördela bränslen mellan marknadens aktörer. Idag löser marknaden delvis detta, men i ett krisläge kanske det inte är lämpligt att den som kan betala bäst ska ha bränslet utan den med mest kritisk verksamhet. Vissa aktörer har stora lager av vissa bränslen, andra kanske har små lager, men med högenergibränslen som olja, några har små lager för eget bruk och så vidare. Det vore intressant att utreda och ta fram en metod för omfördelning i händelse av kris & krig.
  • Uppmuntra investeringar i kraftvärmen som ökar möjligheten till bränslesubstitution. Ofta handlar det om att konvertera pannor som klarar olika fukthalter i olika bränslen (exempelvis avfall vs biobränsle). Det ökar resiliensen, särskilt om vi kan få många pannor som kan köra på skogsavfall som vi som bekant har en del av i riket.
  • Ett område som är mycket känsligt är reservdelar. Det finns idag inga större lager vare sig på el-eller värmesidan. Här skulle ett förfarande modell K-företag kunna fungera, det vill säga att företagen mot en viss ersättning från staten förbinder sig hålla ett visst lager som används i den dagliga driften, men som alltid måste hålla viss nivå. Detta skulle sannolikt vara attraktivt för många företag som på grund av marknadssituationen måste lita till ”just-in-time”-leveranser.
  • Ta fram nya rutiner för Styrel för krig. Styrel kan sammanfattas som den planeringsprocess under vilken statliga myndigheter, länsstyrelser, kommuner, privata aktörer och elnätsföretag samarbetar för att ta fram underlag för att kunna prioritera samhällsviktiga elanvändare. Dessa rutiner är bra, men tyvärr utformade för att hantera kriser orsakade av andra orsaker än krig. Idag prioriteras exempelvis ålderdomshem och liknande funktioner. I krig kommer prioriteringarna sannolikt att vara annorlunda. Det behöver denna annars väl genomtänkta rutin ta hänsyn till.
  • Biogasens vikt för lokala transporter borde främjas i styrmedel och regelverk ur ett försörjningsperspektiv. Biogasen är alltid lokalproducerad vilket minskar vårt behov av importerade fossila bränslen. Fungerande kollektivtrafik i krissituationer är mycket värdefullt.

Just nu pågår en intensiv verksamhet vid många myndigheter syftandes till att förbättra vår energiförsörjning vid kris och krig. Att frågan är prioriterad märktes inte minst i den nya totalförsvarsutredningen som släpptes i december. Förhoppningsvis kan dessa förslag bli verklighet i en snar framtid och då gärna i form av ett givande och tagande mellan branschen och de som reglerar den.