Rötkammaren 75 gånger effektivare än soptippen
Det senaste året har vissa miljödebattörer försökt lyfta fram fördelarna med avfallsdeponier. Dessa utspel har också fått stor uppmärksamhet i media. Istället för att sortera ut avfall som sedan energiåtervinns i form av värme, el och biogas föreslår man att avfallet borde läggas på en modern variant av deponier, så kallade bioceller, för att långsamt omvandlas till bland annat biogas och lakvatten.
Utifrån våra erfarenheter av kraftvärme- och biogasproduktion delar vi inte bedömningen
av deponiernas potential. Tekniska verken i Linköping har Sveriges största biogasanläggning baserat på organiskt restavfall (till exempel mat- och slakteriavfall) – där sker rötningen under kontrollerade förhållanden i en rötkammare där organiskt avfall beskickas i ett kontinuerligt flöde till rötkammaren varvid biogas och biogödsel produceras med ett jämt flöde. Det organiska avfallet separerats först från brännbara fraktioner genom att hushållen sorterar ut matavfall separat. I den forskning som deponiförespråkarna hänvisar till ges exempel på hur rötning under kontrollerade förhållande i en rötkammare på cirka tre veckor ger ett utbyte på 100-150 m3 biogas per ton material dvs. 5-7 m3biogas/ton material och dag i ett jämt flöde. Motsvarande mängd material i en biocellsreaktor på deponi ger 200-250 m3 biogas, men det tar då hela 5-10 år att röta ut materialet vilket motsvarar ett utbyte på 0,06-0,10 m3 biogas/ton material och dag. Rötning under kontrollerade former i en rötkammare ger således cirka 75 gånger mer biogas per tidsenhet!
Detta är av stor vikt för biogasproduktionens ekonomiska förutsättningar. Det har också stor påverkan på producenternas förmåga att leverera gas till kunderna över tiden när de behöver den. Till skillnad från traditionell rötning sker inte biogasproduktionen i en biocellsreaktor på deponi jämt fördelat över tiden, utan varierar, vilket gör det svårt och dyrt att dimensionera utrustning för att uppgradera denna biogas till fordonsgaskvalitet. Dessutom är biogas från traditionell rötning betydligt enklare att uppgradera till fordonsgas än deponigas då den från början håller högre kvalité. Från rötkammaren erhålls vidare en högkvalitativ rötrest som med fördel används som biogödsel och därmed ersätter fossilt konstgödsel. Vissa biogasanläggningar (till exempel Linköpings biogasanläggningar) har dessutom biogödsel som är certifierad för ekologiskt lantbruk (KRAV-godkänt); vilket möjliggör för ett hållbart kretslopp och återföring av kväve och fosfor till lantbruket. Det är ett bättre och bredare användningsområde än den ammoniumåterföring till skogsbruket från lakvatten som skulle kunna vara restprodukten från deponier. En omfattade utbyggnad av platskrävande soptippar skulle dessutom öka vårt ekologiska fotavtryck genom att den yta som krävs för att ta hand om vårt avfall skulle ökas. Denna yta bör istället kunna användas för mer produktiva ändamål.
När det gäller återvinningen av brännbart avfall så är svenska kraftvärmeanläggningar bland de effektivaste i världen. Flera studier visar att det, trots transporter, är betydligt klimateffektivare att energiåtervinna avfall i Sverige än i mindre effektiva anläggningar inom Europa. Här är det viktigt att poängtera att det handlar om utsorterat avfall där de fraktioner som kan materialåtervinnas effektivt redan är bortplockade.
Ett utbyggt deponisystem har varken kommersiella eller miljömässiga förutsättningar på den svenska energimarknaden. Särskilt om det skulle innebära en omfattande omställning av dagens avfallssystem som bygger på utsortering av avfallet för återvinning där detta kan ske med störst miljönytta enligt den så kallade avfallstrappan. Dagens svenska modell ligger också i linje med EU:s uppfattning och det deponiförbud som nu succesivt implementeras i Europa.
Skriv en kommentar