Ny skatt ger inte ökad materialåtervinning

Per Everhill 3 nov 2017

Igår presenterade Finansdepartementet utredningen ”Brännheta skatter! Bör avfallsförbränning och utsläpp av kväveoxider från energiproduktion beskattas?”. I sammanfattningen konstaterar utredaren att ”…skatt på avfall som förbränns skulle med andra ord bli rent fiskal, dvs. inte på ett verkningsfullt och kostnadseffektivt sätt styra mot en mer resurseffektiv och giftfri avfallshantering.” Detta är helt riktigt och något som sannolikt kunde slås fast tidigt i utredningen utifrån våra tidigare erfarenheter av skatt på avfallsförbränning 2006-2010.

Varför är det då så? En viktig förklaring till att ökade avfallslämningskostnader för företag och hushåll inte påverkar återvinningen är att det idag helt enkelt saknas system för att effektivt materialåtervinna en mängd avfallsfraktioner. Vissa fraktioner som exempelvis använda hygienprodukter saknar särskilda insamlingsystem och är dessutom kontaminerade med potentiella smittoämnen som vi vill få bort från samhället. Även om det blir dyrare att slänga blöjorna i hushållsavfallet så finns det idag inga alternativa behandlingsmetoder än att energiåtervinna som el och värme. Det samma gäller för en rad andra typer av avfall som borde kunna materialåtervinnas, exempelvis textilier. Att införa en tänkt styrande skatt utan att avfallslämnaren har några andra alternativ än att göra som vanligt kommer naturligtvis inte att fungera.

Ett annat problem är att många fraktioner som trots allt samlas in, exempelvis förpackningar, ändå inte kan materialåtervinnas effektivt av tekniska och/eller ekonomiska skäl. En förklaring till detta är att består av flera olika material som dessutom kanske har olika färg, hållbarhetsegenskaper och har slitits i olika grad. Kostnaderna i såväl pengar, tid och energi för att separera dem skulle avsevärt överstiga nyttan med materialåtervinning. Ett annat skäl till att material inte kan återvinnas är att det slits över tiden och inte minst varje gång det materialåtervinns. Det gör att materialet efterhand används till allt mindre kvalificerade produkter för att till slut bli helt oanvändbart. Då är energiåtervinning det miljömässigt bästa alternativet.

Vidare motverkas materialåtervinningen av att vi tyvärr har en mycket låg efterfrågan på återvunnet material. Återvunnet material är förhållandevis dyrt och dessutom av sämre kvalité än jungfruliga råvaror. Återvunnet material har endast slagit igenom i några få nischsegment och då i förhållandevis exklusiva produkter som säljer på miljövärde. Det är bra, men inte tillräckligt för att skapa en massmarknad för återvunnet material på stor bredd. Konsekvensen blir tyvärr att en stor del av det material som lämnas in till materialåtervinning istället går vidare till energiåtervinning. 2015 resulterade den svenska återvinningsindustrins verksamhet i något mer avfall än de samlade svenska hushållen. Här finns förbättringspotential, men en skatt på avfallsförbränning kommer tyvärr inte göra materialåtervinning mer efterfrågat på marknaden. För det material som inte efterfrågas är energiåtervinning idag det mest miljövänliga alternativet.

Vad krävs då för att öka resurseffektiviteten i det svenska avfallshanteringssystemet? Framför allt är det viktigt att satsa på åtgärder högt upp i avfallshierarkin. Den viktigaste åtgärden är att minska tillförseln av nytt avfall. Därefter måste vi skapa särskilda insamlingsystem så att det rent praktiskt går att materialåtervinna mer. Slutligen måste vi skapa en efterfrågan på återvunnet material. Här är exempel på några åtgärder som verkar i den riktningen:

  • Ökade ecodesignkrav på nya produkter, exempelvis krav på att olika material ska kunna separeras för återvinning
  • Producentansvar för flera produkter, exempelvis textilier
  • Stöd till produktion av varor gjorda av återvunnet material
  • Märkningssystem som klassar produktens återvinningsbarhet och gör det möjligt för konsumenten att göra aktiva val.

En satsning på ovanstående åtgärder skulle konkret kunna utveckla det svenska avfallshanteringssystemet till skillnad från en skatt som slår mot avfallslämnarna med små möjligheter att göra annorlunda val än idag. Att beskatta enskilda återvinningsmetoder istället för att angripa orsaken till problemen är som att motarbeta vård av lungcancersjuka istället för att få folk att sluta röka. Detta har den kloka utredaren också förstått och konstaterar att det finns en rad mer effektiva styrmedel än just skatt på avfallsförbränning. Börja med dessa och låt oss främja energiåtervinning av avfall så länge vi av olika skäl inte kan hantera det högre upp i avfallshierarkin!