Hur skapas incitament för effektiv elnätsverksamhet?

Lovisa Fricot Norén 7 sep 2018

Den senaste tiden har det skrivits mycket i media om nivån på elnätsföretagens intäktsramar. En minst lika viktig fråga är elnätsregleringens förmåga att skapa incitament för effektivitet.

Elnätsverksamhet är ett reglerat naturligt monopol vilket innebär att det saknar många av de drivkrafter som finns på en fri marknad. Nu har Energimarknadsinspektionen presenterat ett antal förslag för att öka incitamenten för branschen att arbeta med kvalitets-och effektivitetsfrågor. Redan idag finns en incitamentsstruktur i elnätsregleringen, men den är något gammaldags och främst inriktad mot effektiv fysisk förvaltning av elnätet. I ljuset av utvecklingen mot allt smartare elnät går det att skönja en utveckling där andra, mer immateriella aspekter på elnätsförvaltningen blir allt viktigare. Det kan exempelvis handla om effektiv anslutning av mikroproducenter, datahantering, skräddarsydd strömavbrottsinformation eller andra aspekter på elnätsverksamheten som nödvändigtvis inte förutsätter kablar, nätstationer eller andra traditionella investeringar.

Det är således ett alldeles utmärkt initiativ från Energimarknadsinspektionen. Incitamenten för effektivitet måste bli starkare och dessutom spegla verkligheten bättre. De flesta av förslagen går också i den riktningen, men skulle kunna kompletteras och justeras för att än mer gynna duktiga företag samt styra mot åtgärder som ger större nytta i ett bredare energisystemperspektiv.

Ett av förslagen är att incitamenten för leveranssäkerhet till del föreslås utgå ifrån kundernas storlek och inte enbart ifrån antalet kunder utan ström. Idag gäller det senare vilket kan leda till att elnätsföretagen gör felaktiga prioriteringar. Är det exempelvis lika allvarligt med ett strömavbrott i ett stort sommarstugeområde i september än i ett industriområde med ett fåtal kunder? Med dagens modell kan elnätsföretagen i en sådan situation mycket väl välja att förstärka elnätet till sommarstugeområdet i syftet att komma bättre ut i regleringsmodellen. Det är rimligt att effektvägda mätetal tillämpas så att avbrott hos större (och ur ett samhällsperspektiv säkert viktigare) kunder blev mer påverkande. Vidare förslås att strömavbrott över 12 timmar ska inkluderas i intäktsregleringen. Det skulle emellertid leda till en ”dubbelbestraffning” då dessa avbrott redan idag omfattas av lagkrav på ersättning till kunderna. Regleringen bör undvika styrsignaler på områden som är reglerade i annan lagstiftning. En alternativ åtgärd kan istället vara att revidera nivån på avbrottsersättningen.

Nätförluster är en annan parameter för att effektivitetsmätning. Dessa beror dock till stor del på befintlig kund- och nätstruktur vilket innebär att de kan vara svåra att påverka för elnätsföretagen. För elnätsföretag som redan idag har låga förluster ger intäktsregleringen små vinster i förhållande till de kostnader och investeringar som kan göras i form av exempelvis högre dimensionering i nätet. Samtidigt skulle en allt för hög värdering av elnätsförlusterna kunna driva en utveckling mot en samhällsekonomiskt ineffektiv överdimensionering av elnätanläggningen. Värdering av nätförluster är således en svår balansgång som Energimyndigheten måste hantera.

Lastfaktor är en annan aspekt som föreslås fungera som ett mått på effektivt nätutnyttjande. Även denna faktor beror till stor del på variabler utanför elnätbolagens kontroll, som exempelvis förekommande uppvärmningsformer och kundstruktur. Elnätbolagen har anslutningsplikt och har inte nämnvärd påverkan på kundens verksamhet och uttagsmönster. Därför är lastfaktor inte ett särskilt lämpligt enskilt mått på hur elnätsföretagen arbetar med smarta elnät, kapacitetseffektiva tariffer och efterfrågeflexibilitet. Istället för att fokusera på lastfaktorn i sig vore det bättre att mäta dess förändring över tid och utifrån förutsättningarna i varje enskilt nätområden. Det skulle tydligare premiera långsiktiga insatser utifrån elnätsföretagens lokala premisser.

Vad saknas då i Energimarknadsinspektionens förslag? Exempelvis incitament som ger ekonomiska motiv för elnätsföretagen att arbeta med efterfrågeflexibilitet. Med dagens regelverk kan elnätsföretagen direkt missgynnas ekonomiskt om de eller deras kunder är duktiga på efterfrågeflexibilitet. I regleringen finns inga incitament att aktivt arbeta med intäktssidan. Intäktsramen bygger enbart på genomföra investeringar och kostnader. Lyckas elnätbolaget undvika en lokal förstärkning i elnätanläggningen hålls kapitalbas och därmed intäktsramen nere. Om elnätbolagen lyckas med att sänka nätets toppeffekt minskar kostnaden till överliggande nät och därmed också intäktsramen. Dessutom, då elnätbolagen enligt regelverket ska ha allt mer påverkbara elnätpriser, minskar på kort sikt intäkterna mer än kostnaderna.

Om elnätsföretagen ska stimuleras att driva en utveckling mot ökad efterfrågeflexibilitet måste detta kompenseras med någon form av ersättning för det värde som skapas i hela energisystemet genom att effekttoppar kapas. Detta är en viktig förutsättning för att kunna integrera mer förnybar effekt i energisystemet.

Vidare saknar svenska elnätsföretag tydliga incitament för att satsa på forskning och utveckling. Intäktsregleringen ger visserligen möjlighet att ta betalt för olika slags effektiviseringar kopplade till den direkta elnätsverksamheten, exempelvis förlustminskningar. Däremot saknas incitament för att utveckla funktioner som skapar andra nyttor. Det kan exempelvis handla om nya smarta mätarfunktioner, digitaliserad störningsinformation till kund eller metoder för att sprida information om var nedgrävda kablar är belägna. I många andra länder, exempelvis Storbritannien, tillåts elnätsföretagen höja sina avgifter inom vissa ramar om de kan hänföra höjningen till forskning och utveckling. Det är också fallet i Norge, där elnätsföretagen tillåts höja sina intäktsramar med 1 % årligen om höjningen finansierar innovationsprojekt. Det faktum att svenska elnätsföretag inte kan få täckning för sina forskningskostnader medan andra utländska bolag får det, kommer på sikt leda till att den svenska elnätsbranschen kommer stagnera i förhållande till utvecklingen i andra länder. Det är rimligt att den svenska intäktsregleringen tillåter en viss nivå av finansiering av forskning och utveckling via elnätsavgifterna utöver befintlig intäktsram.

I ljuset av regeringens beslut om kraftigt sänkta intäktsramar för de svenska elnätsföretagen blir regleringens incitamentsstruktur en allt viktigare fråga. Energimarknadsinspektionens förslag är ett steg i rätt riktning, men det räcker inte för att få till verklig förändringskraft i branschen. Det kräver såväl nya som förstärkta incitament som tydligt visar att det är lönsamt att bedriva effektiv elnätsverksamhet.