Diskbänksrealism – hur skapar vi cirkulär ekonomi i praktiken?
Inom Tekniska verken har vi arbetat med cirkulär ekonomi innan vi ens kände till att begreppet fanns. Med ena foten i avfallsbranschen och den andra i energisektorn har resurseffektivitet varit en naturlig del i vår verksamhet sedan vi på 1980-talet bytte från fossila bränslen till återvunna i vår kraftvärmeproduktion. På senare år har vi tagit oss allt högre upp i avfallstrappan. Vår senaste satsning på flytande biogas av insamlat matavfall är ett exempel på hur cirkulära affärsmodeller ständigt kan utvecklas.
Vi har alla ett ansvar för att göra vårt samhälle mer cirkulärt. Här ser vi stora utmaningar då det avfall som våra kunder skickar till oss många gånger kunde varar betydligt bättre sorterat. Våra egna plockanalyser visar exempelvis att upp emot 40 % av hushållsavfallet, det vill säga det som ska bli över efter att förpackningar, tidningspapper, batterier med mera sorterats ut, fortfarande utgörs av just sådant material. De kommande avfallsreformerna om mer fastighetsnära insamling och obligatorisk insamling av matavfall kommer att förbättra situationen. Inte minst kommer det att bli enklare för lägenhetsinnehavare att göra större miljö- och klimatnytta genom sortering. Frågan är dock om det är tillräckligt bra för Sveriges ambitiösa klimat- och miljömål?
En lösning är fler lokala samarbeten. Vi har länge samarbetat med Förpacknings-och tidningsinsamlingen (FTI) vars insamlingssystem finns på våra återvinningscentraler liksom Returpacks pantmaskiner. I flera matvarubutiker i Linköping har vi sedan några år tillbaka särskilda insamlingssystem för småelektronik, lampor och batterier. Allt detta är bra, men jag tror vi behöver mer övergripande styrmedel som skickar signaler högre upp i avfallshierarkin till de som faktiskt sätter produkter på marknaden.
En tanke som vi på Tekniska verken knådat under en längre tid såväl internt som externt är att skapa ett slags "Bonus-malus system" för avfall. Tänk dig att en avgift betalas för allt avfall när det uppstår. Använd sedan avgiften som bonus till den som kan ta hand om avfallet på bästa sätt. Genom att belöna återvinning och bestraffa tillförsel av avfall skapas tydliga ekonomiska incitament till förändring högt upp i avfallshierarkin. Genom ett sådant förfarande kan vi förvänta oss avfallsförebyggande åtgärder redan i produktions- och konsumtionsledet, vilket också är där som insatserna verkligen gör skillnad.
Genom att också inkludera material insamlat genom producentansvaret skapas även en styrning som inte bara fokuserar på insamlingen utan även ger ytterligare drivkraft mot faktiskt ökad återvinningsprestanda. På samma sätt gynnas biologisk återvinning genom att den premieras med en bonus till skillnad mot om det biologiska avfallet (matavfall, slaktavfall etc.) energiåtervinns genom förbränning. Fokus sätts i därmed på den cirkulära prestanda som uppnås på riktigt istället att som tidigare utgå från organisation och administrativa gränser.
Hanteringen av transaktionerna i ett ”Bonus-Malus-system” kräver en djupgående analys och för att kunna ge så bra signaler som möjligt till producenter och/eller avfallslämnare. Det är också troligt att detta kan komma att skilja sig åt beroende på vilken typ av avfall som hanteras.
Med Bonus-malus-systemet för nya fordon som förebild tror jag det finns stor potential för motsvarande system inom avfallssektorn. Det vill jag gärna diskutera med dig i Almedalen!
Skriv en kommentar