Tekniska verken tycker

I bloggen berättar vi vad vi tycker i olika samhällsfrågor som påverkar vår verksamhet
  • Kapacitetslösningen i storstäderna visar på behovet av en ny elmarknadsdesign

    Per Everhill 4 nov 2019

    Även om detaljerna kring den nyligen presenterade kapacitetslösningen för Stockholm och Malmö delvis är höjda i dunkel är det ändå intressant att reflektera över vad den på sikt skulle kunna innebära för den svenska elmarknaden och aktörerna på den. Först kan det vara på sin plats att konstatera att det akuta kapacitetsproblemet i våra storstäder främst beror på vårens kraftiga höjningar av energi-och koldioxidskatten för den marginella toppeffekten i kraftvärmen. Det handlar om anläggningar som eldas med fossila bränslen, men med mycket kort driftstid på årsbasis under några dagar när det är som kallast. Och visst ska vi avveckla olja, kol och naturgas i kraftvärmen (några enstaka procent återstår idag), men när det är rör sig om en reservfunktion som denna kan agerandet liknas vid att straffbeskatta flytvästar för att de är av fel material.

    Hur som helst har ett, vad jag förstår, intensivt förhandlande mellan såväl enskilda företag som politik och myndigheter nu resulterat i en lösning som gör att Stockholmare och Skåningar med stor sannolikhet kommer slippa frysa just denna vinter. Lösningens huvudnummer är att vidmakthålla befintlig kraftvärmekapacitet som emellertid konverteras för att kunna elda förnybara bränslen. Det intressanta i sammanhanget är att detta finansieras av de regionala/lokala elnätsföretagen. Rent juridiskt har dessa faktiskt inga formella krav på sig att tillhandahålla effekt till sina kunder, men som den reglerade aktör som faktiskt har den mest permanenta relationen med kunderna är det naturligt att de i denna akuta situation ändå tar på sig det ansvaret. I slutändan kommer elnätskundkollektivet att stå för kostnaderna via sina elnätfakturor vilket också är rimligt då det är de som får tjänsten effekt levererad till sig den där kalla vinterdagen då den framtida biogaseldade pannan tänds upp på Helenholmsverket i Malmö. Det intressanta i sammanhanget är att lösningen kräver samverkan mellan produktion och distribution på ett sätt som traditionellt sätt inte faller sig naturligt på den svenska elmarknaden med såväl juridiskt som marknadsmässigt vattentäta skott mellan dessa verksamheter.

    En annan del av lösningen innebär en tidigarelagd start av lokala marknadsplatser för kapacitet. Detta är något helt nytt på den nordiska elmarknaden som drivs enligt principen Energy-Only. Det innebär att endast energi har ett monetärt värde och övriga tjänster såsom att tillhandahålla effekt levereras gratis ”på köpet”. Den akuta situationen i Malmöområdet har alltså drivit fram ett frånsteg från denna regim. En annan del av lösningen i Malmöfallet verkar handla om att stamnätsoperatören Svenska Kraftnät genom ”förändrade driftsförhållanden” bidrar till att öka tillgången på effekt i regionen. Exakt vad det innebär låter sig inte sägas, men det är inte orimligt att det handlar om olika former av marknadsbegränsningar, exempelvis avseende export. Även här har vi alltså en eldistributör som genom olika former av ingripanden på elmarknaden bidrar till situationens lösning.

    Det vi ser är alltså ekonomiska flöden i helt nya riktningar och mellan aktörer som agerar i helt andra roller än vad de formellt brukar göra. Kan det vara så att detta är en utveckling vi kommer att ser mer av på en framtida energimarknad med en högre andel oplanerbar kraftproduktion, ett ökat behov av användarflexibilitet och en mer föränderlig samhällsutveckling när det gäller tillkommande effektbehov? Är nuvarande rollfördelning på elmarknaden med producenter, distributörer och handlare obsolet i ljuset av denna utveckling? Behöver vi kanske tillåta nya eller gamla aktörer att ta ett lokalt eller regionalt helhetsgrepp på energiförsörjningen? Och behöver vi skapa ett värde på effekt på marknaden? Jag vet inte exakt hur, men jag tror att den presenterade kapacitetslösningen i storstäderna kan ge oss några viktiga ledtrådar kring hur framtidens elmarknad kommer att kunna se ut...

  • Skatten som främjar plasteldning

    Per Everhill 29 okt 2019

    Förra veckan röstade riksdagen för införandet av en skatt på avfallsförbränning trots att en sådan förkastats av såväl regeringens egen utredare, som i princip samtliga remissinstanser. Politikernas förhoppning är att skatten ska skicka styrsignaler till marknaden, som gör att mer avfall återvinns högre upp i avfallshierarkin vilket ger såväl miljö- som klimatnytta. 

    Så är emellertid inte fallet av flera skäl. För det första så är det inte de som tillför samhället avfall som ska betala skatten. Istället slår skatten mot kraftvärmeföretagen som är de som tar hand om det restavfall, som i de allra flesta fall inte kan nyttiggöras på annat sätt.

    För det andra så är skatten utformad på ett sätt som gör det mer attraktivt för kraftvärmeföretagen att energiåtervinna avfall med högt energiinnehåll, som exempelvis fossil plast, än förnybart avfall med lågt energiinnehåll som träprodukter och papper. Det beror på att skatten betalas per ton energiåtervunnet avfall,  oavsett vilken slags avfall det handlar om. Ett kraftvärmeverks produkt är emellertid energi, det vill säga MWh som man av naturliga skäl vill producera till så låg kostnad som möjligt. Om avfallet som ska energiåtervinnas har ett högt plastinnehåll behöver kraftvärmeverket elda en mindre mängd avfall för samma energiproduktion vilket då också ger en lägre avfallsförbränningsskatt. Skattens utformning främjar alltså användning av bränslen som ger ökade utsläpp av växthusgaser. Det är precis tvärtemot regeringens syfte med skatten som sägs vara att: ”uppfylla målet att Sverige ska gå före på klimat- och miljöområdet och bli världens första fossilfria välfärdsland”.

    En annan konsekvens med avfallsförbränningsskatten är att den direkt motverkar styrsignalerna från det europeiska utsläppshandelssystemet EU ETS. Sverige har på eget bevåg valt att inkludera den avfallseldade kraftvärmen i EU ETS, vilket innebär att svenska kraftvärmeföretag måste köpa utsläppsrätter för att få energiåtervinna avfall med fossilt innehåll. Det blir helt enkelt dyrare. Samtidigt skickar alltså regeringen genom avfallförbränningsskatten en helt motsatt signal genom att främja eldning av avfall med högt plastinnehåll! I princip innebär detta att avfallsförbränningsskatten blir en slags omvänd koldioxidskatt vilket sannolikt inte är den politiska målsättningen.

    Blir kraftvärmeföretagen då nöjda och glada när det blir lönsamt att elda mer plast? Knappast! Branschen har sedan länge varit tydlig med att vi inte vill elda plast då det försämrar vår klimatprestanda, samtidigt som våra fjärrvärmekunder i allt högre grad efterfrågar helt förnybar energi. Utmaningen är att minska tillflödet av plast som inte kan återvinnas på andra sätt högre upp i avfallshierarkin. Det är en uppgift för hela samhället och i skrivande stund sker flera satsningar på branschen på detta område, exempelvis Stockholm Exergis satsning på avancerade sorteringsanläggningar eller Tekniska verkens återbrukshallar. I detta sammanhang känns det väldigt olustigt med en skatt som istället främjar ökad eldning av plast.

    Mot bakgrund av ovanstående bör skatten på avfallsförbränning snarast avvecklas till förmån för andra styrmedel högre upp i avfallshierarkin. En viktig lärdom är att det sällan är rätt att sparka på olika återvinningsmetoder, utan att istället fokusera på att minska tillförseln av avfall från första början. Då skulle vi på sikt kunna få en samhällsutveckling, där vi successivt minskar den mängd avfall som slutligen behöver tas omhand i våra kraftvärmeverk.

  • Låt industrin slippa köpa utsläppsrätter för biogas!

    Per Everhill 3 okt 2019

    Det råder idag en bred politisk enighet om biogasens nyttor i det svenska energisystemet. Biogasen gör det möjligt att nyttiggöra avfall vilket gör vår ekonomi mer cirkulär. Biogasen tränger ut fossila bränslen inom transportsektorn, industrin och sjöfarten samtidigt som dess restprodukt i form av biogödsel återför viktiga näringsämnen till jordbruket. Då biogasproduktionen i princip alltid är lokal minskar den också vårt beroende av energi från en ibland orolig omvärld. Det finns alltså många skäl att stödja en ökad produktion och användning av biogas i Sverige. Idag produceras runt 2 TWh biogas i Sverige och genom import från främst Danmark ligger konsumtionen på cirka 3,5 TWh. Biogasanvändningen skulle kunna öka avsevärt då den ofta direkt kan ersätta fossila bränslen. Utvecklingen mot flytande biogas öppnar dessutom upp nya marknader när gasen kan transporteras effektivare längre sträckor.

    På senare tid har vi sett flera exempel på hur svensk industri intresserar sig för biogasen. Toyota Material Handling i Mjölby byter ut fossil gasol mot flytande biogas och många andra tyngre industrier undersöker nu på allvar möjligheterna att öka användningen av biogas i sina processer. Idag använder många svenska industrier, exempelvis på västkusten och i Dalarna, naturgas som köps via gasnätet. Naturgasanvändning innebär avsevärt minskade utsläpp av växthusgaser jämfört med kol och olja, men det handlar fortfarande om ändlig fossil energi. För dessa industrier är inblandning av biogas i energimixen ett enkelt sätt att höja sin klimatprestanda. Då det ofta handlar om stora volymer jämfört med exempelvis försäljningen till privatbilister betyder denna trend mycket för våra svenska biogasföretag.

    Här finns emellertid ett problem. Om förnybar biogas och fossil naturgas samdistribueras i samma gasnät räknas nämligen all gas som fossil enligt den svenska tillämpningen av EU-förordningen om utsläppsrätter. En industri som ingår i den handlande sektorn inom EU:s utsläppshandelssystem måste alltså idag köpa utsläppsrätter även för den gasmängd som utgörs av biogas, bara för att den blandats med naturgas i distributionsnätet. Detta minskar naturligtvis incitamenten för svenska industriföretag att köpa och blanda in biogas i sina processer. Rent fysiskt går det inte att skilja på förnybar metangas och fossil sådan ty det är samma slags molekyler det handlar om. Det får emellertid praktiska konsekvenser som direkt motverkar den svenska industrins omställning från fossil till förnybar energi.

    Den enkla lösningen på detta problem är att tillämpa emissionsfaktor noll för biogas som samdistribueras i Sverige. Rent praktiskt skulle detta kunna hanteras genom att tillämpa den så kallade gröngasprincipen för berörda aktörer. Gröngasprincipen innebär att kunden fysiskt kan erhålla en blandning av såväl fossil som förnybar gas via gasnätet. Samtidigt garanterar dock leverantören att utlovad mängd biogas tillförs marknaden någon annanstans. Detta garanterar köpets klimatnytta på precis samma sätt som att den exakta mängden biogas hade levererats fysiskt till kunden. Detta förfarande ligger idag till grund för hur biogas ska hanteras skattemässigt i Lagen om skatt på energi. Det vore en enkel sak att låta samma regelverk styra den svenska tillämpningen av EU ETS på detta område.

    Svensk industri står inför en omfattande omställningsperiod där stora mängder fossil energi måste ersättas. Det är rimligt att den förnybara biogasen kan få vara en del av denna omställning utan att den inom utsläppshandelsystemet blandas ihop med sin fossila kusin.

  • Egenproducerad energi är ingen ursäkt för tunna väggar

    Per Everhill 30 sep 2019

    Revideringen av energikraven i Boverkets byggregler har varit en långdragen följetong under många år. Bakgrunden är nya energikrav från EU på framtidens så kallade ”Nära-noll-energihus” som måste implementeras i svensk lag. Den stora tvistefrågan har varit huruvida energikraven ska utgå ifrån använd eller köpt energi. Här har Boverket med referens till EU-direktivet hävdat köpt energi, medan övriga intressenter önskat att kraven ska utgå ifrån använd energi. Det senare skulle främja konkurrensneutralitet mellan olika uppvärmningsformer genom att innebära samma krav på husets klimatskal oavsett om energin som används produceras med bergvärmepump på tomten eller i ett kraftvärmeverk några kilometer bort. Nu finns emellertid äntligen ett förslag på ute på remiss. Det är fortfarande köpt energi som gäller, men Boverket har åtminstone delvis hanterat problematiken genom att införa viktningsfaktorer som ska säkerställa konkurrensneutralitet mellan olika uppvärmningsformer.

    Utformningen av viktningsfaktorerna är i sig ett ämne värt att diskutera. I detta blogginlägg tänkte jag dock fördjupa mig i en annan del av förslaget som kan få stor påverkan på valet av uppvärmningsform för framtidens byggnader. Boverket föreslår nämligen att energi från sol, vind, mark, luft och vatten som alstras och används i byggnaden eller på dess tomt ska få räknas bort från energikraven. Det innebär i praktiken att det är ok att bygga ett hus med sämre klimatskal (väggtjocklek, isolering med mera) om du installerar solceller eller en bergvärmepump, än om du köper energin utifrån, exempelvis från fjärrvärmenätet. Syftet med förslaget är sannolikt att främja lokal energiproduktion vilket i sig är ett prioriterat politiskt mål. Som förslaget är utformat idag kommer det emellertid ske på bekostnad av kvalitén på framtidens svenska byggnader.

    En del av denna problematik beror på att en byggnad vanligtvis har en betydligt längre livslängd än en värmepump. Den senare kanske fungerar i 20 års tid medan huset den värmer mycket väl kan stå kvar långt efter sin hundraårsdag. Med Boverkets förslag om avdrag för egen energiproduktion dimensioneras dess energikrav efter värmepumpen trots att huset efter 20 år med stor sannolikhet värms på något annat sätt. Kvar finns lite tunnar väggar och en högre energiförbrukning än vad som skulle varit fallet med ett mer långsiktigt regelverk. Vi behöver naturligtvis byggregler som främjar att det byggs bra klimateffektiva hus redan från början.

    Lokal energiproduktion såsom värmepumpar är vanligtvis eldrivna (även om de nyttiggör energi från exempelvis marken). De behöver dessutom ofta kompletteras med en eldriven reservlösning (exempelvis en elpatron) för att klara värmebehovet när det blir riktigt kallt. Det innebär att Boverkets förslag kommer att styra mot en ökad belastning på det svenska elsystemet under de perioder då det är som mest ansträngt. Det går helt emot inriktningen från energiöverenskommelsen som tydligt anger att mängden el som används för uppvärmning bör minska av just detta skäl. Detta är också en fråga som kommer bli allt viktigare i en framtid där vi behöver vår el till mer prioriterade ändamål som fordonsflottan-och industrins klimatomställning.

    Den enkla lösningen för att undvika dessa problem är naturligtvis att Boverket stryker förslaget om att räkna av egenproducerad energi från byggnaders energikrav. Då skulle alla svenska hus byggas med samma höga energikrav oavsett var dess energi kommer ifrån, vilket på sikt gynnar såväl boende som det svenska energisystemet. Ty den bästa kilowattimmen är den som aldrig används. 

  • Skatten som motverkar återvinning

    Per Everhill 17 sep 2019

    Tidigare i veckan meddelade regeringen i ett pressmeddelande att man avser införa en skatt på ”avfallsförbränning”[1] år 2020. Förslaget ingår också i januariavtalet, som är en sakpolitisk överenskommelse mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna. Förslaget har under de senaste åren sågats av i princip alla remissinstanser liksom regeringens egen utredare. I pressmeddelandet motiveras förslaget med att det kommer att ”gynna återvinning och gynna de företag som satsar på cirkulära affärsmodeller”. Det låter ju fint, men hur ligger det till egentligen med det om man analyserar påståendet i detalj.

    Energiåtervinning av avfall är ett sätt att nyttiggöra avfall som inte kan tas omhand högre upp i avfallshierarkin. Visst förbränns en del avfall som skulle kunna blivit nya material, men orsaken till detta handlar främst om bristande sortering. Ett typexempel på detta är plastavfall. Som kraftvärmeföretag vill vi helst inte elda plast eftersom det försämrar våra miljövärden och innebär ökade kostnader för utsläppsrätter. Det avfall våra kunder skickar till oss innehåller emellertid en hel del plast trots att det i princip alltid passerat olika former av utsortering. Därför diskuteras det idag mycket i branschen om mekaniska utsorteringsanläggningar för plast och just nu byggs flera sådana i landet, bland annat med stöd från Klimatklivet.

    Hur kommer då skatten på avfallsförbränning att påverka denna utveckling? Eftersom avfall där plasten sorterats bort beskattas lika hårt som avfall med plast gynnas inte de aktörer som satsat på utsortering. Plast innehåller mycket energi i förhållande till sin vikt vilket innebär att avfall utan plast har ett lägre energiinnehåll. Det innebär att en större mängd avfall måste eldas för att upprätthålla energileveransen i kraftvärmen, vilket i sin tur ger högre skattekostnader för kraftvärmebolaget eftersom skatten anges i kronor per ton. Det blir alltså lönsammare att inte sortera ut plasten innan den går till pannorna. Visserligen finnas andra aspekter på denna fråga, som till exempel priset på utsläppsrätter och företags miljöansvar som påverkar investeringsbeslut i sorteringsanläggningar. Men faktum kvarstår att det presenterade skatteförslaget kommer att göra utsortering av plastavfall mindre lönsamt vilket naturligtvis går stick i stäv med det påstådda syftet med skatten.

    En annan aspekt på skatteförslaget är dess konsekvenser för materialåtervinningsindustrin. Svensk materialåtervinning är i världsklass, bland annat när det gäller vissa plastfraktioner och kartong. Det uppstår emellertid alltid ett rejekt vid återvinningen. Ett typexempel är den plastlining som finns i mejeriförpackningar. Den är av mycket tunn plast och efter avskiljning från pappen i princip omöjlig att återvinna varvid 100 % idag går till energiåtervinning. Rejektet utgör volymmässigt lite mindre än 50 % av allt avfall som går till materialåtervinning, även om det varierar kraftigt mellan olika fraktioner. Det kommer nu att beläggas med skatt vilket kommer göra materialåtervinning avsevärt dyrare i Sverige än i många andra länder.  Vilket är precis tvärtom mot syftet med skatten.

    En tredje konsekvens av skatten som motverkar dess tilltänkta syfte är dess påverkan på svensk behandling av utländskt avfall. I Storbritannien saknas i princip möjligheten att effektivt energiåtervinna avfall på grund av en kort eldningssäsong, lågt värmebehov och avsaknad av utbyggda fjärrvärmesystem. Därför tar svenska kraftvärmeverk mot betalning idag hand om en hel del restavfall från Storbritannien. Det brittiska avfallet är väl sorterat för man vill ju inte betala mer än nödvändigt. Det avfall som kan materialåtervinnas i hemlandet är noga utsorterat. I Storbritannien är deponi, det vill säga att slänga avfall på soptipp, tillåtet mot en straffavgift. Hittills har det ofta varit lönsammare för många brittiska kommuner att skicka sitt avfall till Sverige, men nu ändras brytpunkten för detta vilket kan innebära att mer avfall går till den lokala soptippen där det läcker ut mängder av metangas vilket är en betydligt mer klimatpåverkande växthusgas än koldioxid. Detta är en direkt konsekvens av den nya skatten.

    Dessa tre negativa miljökonsekvenser borde i sig vara tillräckligt för att skatten aldrig skulle ha lämnat idéstadiet. Nu motiveras den istället med precis det som den inte kommer att leda till. När skatten införs kommer den att kunna utvärderas i praktiken. Inom energibranschen kommer vi noga följa upp dess konsekvenser och återrapportera till såväl politik som allmänhet. Då kommer vi få se om regeringens egen utredare får rätt i påståendet att ”En skatt på avfall som förbränns skulle med andra ord bli rent fiskal, dvs. inte på ett verkningsfullt och kostnadseffektivt sätt styra mot en mer resurseffektiv och giftfri avfallshantering”.


    [1] Begreppet avfallsförbränning förknippas ofta med ren destruktionsförbränning av avfall. Sådant är inte tillåtet i Sverige varvid det egentligen handlar om energiåtervinning av avfall vilket innebär att avfallet nyttiggörs som el och värme.