Tekniska verken tycker

I bloggen berättar vi vad vi tycker i olika samhällsfrågor som påverkar vår verksamhet
  • Är svensk vattenkraft nästa Cementa?

    Klas Gustafsson 23 jun 2021

    Den senaste tiden har flera miljötillståndsprocesser fått stor uppmärksamhet i media. På Gotland handlar det om cementproduktionens vara eller icke vara och i Kiruna om utvidgad gruvverksamhet. Gemensamt för båda dessa fall är att myndighetsbeslut som huvudsakligen baseras på lokala miljöintressen riskerar att få stora nationalekonomiska konsekvenser för Sverige. 

    I början av nästa år är tyvärr risken stor att ytterligare en svensk industri får läggas till listan av verksamheter som får vika sig för myndigheternas krav. Då börjar nämligen omprövningarna av den svenska vattenkraftens miljötillstånd. Under en 20-årsperiod ska mer än 2000 anläggningar förses med moderna miljövillkor i linje med EU:s vattendirektiv. Förutsättningen för prövningarna sätts redan nu i december 2021, då Vattenmyndigheterna beslutar om vilka miljökvalitetsnormer som ska gälla för alla svenska vatten.

    Redan nu finns tydliga tecken på att det kommer bli en svår process för vattenkraftverken. Trots att det finns goda möjligheter att tillämpa mindre stränga krav genom olika typer av undantag, till exempel att klassa vatten som ”kraftigt modifierade” (KMV) fokuserar istället Vattenmyndigheterna ensidigt fokusera på den lokala vattenmiljön utan hänsyn till vare sig klimatnytta, kulturvärden, dammsäkerhet eller påverkan på lokalsamhällen. Exempelvis föreslår Vattenmyndigheterna att antalet vattendrag som klassas som KMV i princip ska vara oförändrat jämfört med tidigare förvaltningscykel samtidigt som man kraftigt underskattar förlusten av förnybar elproduktion på grund av miljöåtgärder, till exempel anläggande av fiskvägar. Risken är överhängande för att Vattenmyndigheterna prövningsprocess kommer leda till ett stålbad för svenska vattenkraft med omfattande utrivningar som följd. Det skulle avsevärt försvåra framtida svensk elektrifiering samt bromsa utbyggnaden av annan förnybar elproduktion, till exempel vindkraft som är beroende av vattenkraften för att balansera sin volatilitet.

    För några veckor sedan uppmärksammades problematiken i Sveriges riksdag som riktade ett tillkännagivande till regeringen om att bland annat säkerställa att vattenmyndigheterna tar hänsyn till alla nyttor som ramdirektivet för vatten listar vid normsättningen samt utnyttjar alla tillgängliga undantag för att klassificera vatten. Vidare uppmanas regeringen att säkerställa att de miljöanpassningar som sker inte går ut över möjligheten att öka effekten i befintlig vattenkraft. Några formella åtgärder från regeringens sida har emellertid tyvärr ännu inte presenterats.

    Såväl Cementa-, Kiruna-, och vattenkraftskonflikten grundar sig i en och samma problematik. Nämligen att den svenska miljöbalken inte beaktar klimataspekter utan ensidigt fokuserar på lokala miljöutmaningar. Med dagens miljöbalk som ledstjärna kommer svenska myndigheter ständigt fatta beslut som ensidigt främjar lokal miljönytta på bekostnad av ökade globala klimatutsläpp. Lösningen är naturligtvis att inkludera klimataspekten i Miljöbalken vilket skulle göra det möjligt att göra rimliga avvägningar mot andra samhällsintressen, till exempel biologisk mångfald. Just detta föreslås nu av Klimaträttsutredningen i ett delbetänkande. I ljuset av den tilltagande klimatkrisen är en sådan förändring brådskande!

  • Om glass och elektricitet

    Per Everhill 23 jun 2021

    Den svenska elmarknaden ser inte längre ut som den gjorde vid avregleringen i mitten av 1990-talet. Från att svensk elkonsumtion varit förhållandevis stabil under närmare 25 års tid verkar nu efterfrågan på el öka kraftigt. Kundernas förbrukningsmönster förändras, exempelvis genom ökad elbilsladdning. Dessutom är de inte längre bara konsumenter utan producerar och säljer tidvis sin egen el. Produktionen har blivit mer väderberoende samtidigt som ny teknik för lagring utvecklas.

    Fram tills för några år sedan var det ganska enkelt att vara elproducent i Sverige. Ett stabilt utbud med stabil efterfrågan gav en marknad med få överraskningar. Så är emellertid inte fallet längre. Jag tror att den som vill bli framgångsrik på framtidens elmarknad kan ta lärdom av hur en framgångsrik glassförsäljare arbetar. Vad finns det då för paralleller mellan glass- och elmarknaden?

    Låt oss börja med plats. Det går att ta mer betalt för en glass som säljs på stranden än från en frysbox i matvaruaffären. Detsamma gäller numera även på elmarknaden där prisvariationerna mellan våra olika elområden ökar kraftigt. Att allokera produktionen till rätt elområden och sälja den till ett högre pris kommer vara en framgångsfaktor, tex för vindkraftsinvesterare. För internationella investerare handlar det om att välja rätt land för sina energisatsningar, exempelvis genom att maximera nyttan av olika styrmedel.

    En annan aspekt är tidpunkten för leverans. En framgångsrik glassförsäljare vet att man tjänar mer pengar på att sälja glass på sommaren än på vintern. Glass är inte heller särskilt efterfrågat som frukostalternativ tidigt på morgonen, men fungerar som efterrätt senare på kvällen. Det samma gäller för el. Förmågan att leverera el i rätt tid när den är som mest efterfrågad kommer bli en framgångsfaktor i ett allt mer instabilt elsystem. Det innebär bland annat fördelar för aktörer som har tillgång till planerbar kraftproduktion eller förmåga att lagra el för att sedan sälja den när efterfrågan är som högst.

    Vidare får väderaspekten inte missas. Att det säljs mer glass när solen skiner är en gammal sanning. I ett elsystem med en hög andel väderberoende elproduktion kommer aktörer med planerbar elproduktion ha en konkurrensfördel. Det kommer också vara viktigt att optimera sin väderberoende elproduktion. Det kan handla om allt från att placera vindkraftverk i smarta vindlägen till förmåga för kraftvärmen att skruva på balansen mellan el- och värmeproduktion beroende på hur kallt det är ute.

    Inom glassbranschen har det alltid funnits premiumsegment. En kula kvalitetsglass som säljs som efterrätt på en restaurang kostar betydligt mer än en kula storpacksglass. Jag tror vi kommer se fler premiumsegment även när det gäller elanvändning. Ett typexempel är elbilsladdning som nu allt mer paketeras som en tjänst med ett betydligt högre pris än värdet av den el som levereras. Till detta segment kan också räknas olika specialavtal om elleverans från enskild anläggning som är attraktiv på grund av sitt miljövärde (PPA-avtal).

    Sist, men inte minst så är naturligtvis sort viktigt. I vissa sammanhang passar glasstårta och andra gånger är det milkshake som gäller. Samma sak gäller på energimarknaden. Förmågan om att omvandla energi och att flytta den mellan olika samhällssektorer kommer vara en framgångsfaktor. För vissa uppgifter kommer energi av lägre kvalitet, exempelvis fjärrvärme för uppvärmning, räcka alldeles utmärkt varvid värdefull el kan sparas till annat. Vid överskottssituationer kan vindkraftsel lagras som vätgas och sedan åter till el när efterfrågan ökar. Sorten kan också variera genom att elen säljs på frekvensmarknaden där den får betalt för sina egenskaper på ett helt nytt område.

    Det kommer naturligtvis gå att tjäna pengar på elmarknaden utan att ha glass i tankarna, men jag tror det kommer bli allt svårare med tiden om marknaden utvecklas i den riktning som vi ser idag. Inte minst handlar det om hur energibolagen vill positionera sig på marknaden. Ska man leverera mjukglass på stranden en varm sommardag eller isglas på pinne från frysdisken i oktober?

  • Optimering, ransonering eller mitt emellan

    Per Everhill 23 jun 2021

    Det senaste året har elkriserna i Kalifornien och Texas fått stor uppmärksamhet i energivärlden. De exakta orsakerna kan diskuteras, men det handlar bland annat om en kombination av bristande transmissionskapacitet, avveckling av planerbar elproduktion och ett kundkollektiv som inte vill eller kan anpassa sin elanvändning utifrån marknadens prissignaler.

    Händelseutvecklingen är intressant att studera i ett svenskt perspektiv eftersom den skulle kunna ge ledtrådar om de utmaningar vårt eget elsystem står inför.

    En aspekt som återvinns i såväl Kalifornien som Texas är ett kraftigt ökat fokus på så kallad efterfrågeflexibilitet. Det vill säga att kunderna anpassar sin elanvändning utifrån tillgänglig kapacitet och aktuell belastning på elsystemet. I den svenska energidebatten används begreppet ofta med en positiv underton och framställs som något vi ha mer av.

    I praktiken är efterfrågeflex emellertid inte ett entydigt begrepp. Kunderna anpassning utifrån elsystemets behov och metoderna för detta hamnar snarare på en glidande skala mellan ytterligheter som frivillig optimering och tvingande ransonering. Där det förstnämnda är en önskvärd utveckling med enbart positiva aspekter medan det senare får avsevärda negativa konsekvenser för hela samhället. Gränsen för när åtgärdernas samhällspåverkan går från positiv till negativ går inte att fastställa exakt. 

    Om vi börjar med optimering så finns det redan idag goda möjligheter att effektivisera sin elanvändning utan att det har någon negativ påverkan på komfort, verksamhet och livsstil för kunden. Det klassiska exemplet är att komma ihåg att släcka en lampa när man lämnar ett rum. Idag kan detta dessutom automatiseras med smart styrning. Det kan till exempel handla om att minska effekten för gatubelysningen på vägar när de inte trafikeras.  Det kan handla om smarta värmepumpar som laddar huset med värme på natten när elpriset är lågt för att över tiden hålla önskad temperatur. Ofta finns ekonomiska och miljömässiga argument som gör åtgärden attraktiv för såväl kunden som samhället i stort. Elpriset ger viktiga styrsignaler om läget i elsystemet i stort samtidigt som de lokala elnätsavgifterna är utformade för att främja ett effektivt utnyttjande av elnätet. Att frivilligt optimera elanvändningen i samhället är odelat positivt och något behöver främjas, tex med styrmedel och andra regelverk.

    Att optimera elanvändningen verkar emellertid inte räcka till för att hantera de utmaningar elsystemet står inför i Sverige och i många andra delar av världen. I takt med att åtgärderna allt mer påverkar kundens tillvaro övergår vi gradvis från optimering till vad som idag brukar kallas just efterfrågeflexibilitet. Det kan handla om att flytta elanvändning över dygnet genom att avstå från att utföra viss verksamhet en viss tid. Till exempel kan ett företag välja att stänga ner eller minska sin produktion en viss tid och genomföra den vid annat tillfälle. För en privatperson kan det handla om att inte ladda sin elbil när man önskar. Går vi ett steg längre kan det handla om att avstå helt från att använda el. På de lokala flexmarknader som nu utvecklas i Sverige kan kunderna sälja sin förmåga att flytta eller avstå från elanvändning. Eftersom det sker mot ekonomisk ersättning kan man anta att kunden värderar denna högre än de negativa konsekvenserna för sin verksamhet av att avstå från att använda el vid det önskade tillfället.

    Om vi skruvar åt tumskruvarna lite till så kommer vi in på varianter som visserligen är frivilliga, men som innebär att olika former av påtryckningsmedel används mot kunden för att få denna att förändra sitt beteende. I både Kalifornien och Texas har chockhöjningar av elnätsavgifterna tillämpats för att få kunden att minimera sin elanvändning vissa tider. Det kan också handla om lokaliseringsprinciper i elnätsavgifterna som gör det väldigt dyrt att använda el i ett visst geografiskt område. Villkorade anslutning är en annan metod som ni börjar diskuteras i Sverige, dvs att en nyanslutning till elsystemet enbart görs om kunden går med på att begränsa sin elanvändning under vissa förutsättningar. Detta är åtgärder som påverkar samhället i stort, tex då det påverkar möjligheterna att etablera elkrävande verksamhet. Det gäller särskilt de kunder som av olika skäl inte kan anpassa sin verksamhet utifrån fluktuerande elsystemets behov.   

    Nu börjar vi närma oss ytterligheten ransonering. Det är faktiskt en mycket vanlig metod för att begränsa elanvändningen i stora delar av världen. I sin renaste form handlar det om roterande bortkoppling, dvs att elkunden har tillgång till elsystemet vissa tider för att sedan bli bortkopplad till förmån för andra elanvändare. I Europa förekommer detta fortfarande på delar av Balkan och är i princip mer regel än undantag i de flesta afrikanska länder utanför större städer. Eftersom elransonering inte är frivillig får det stora konsekvenser för samhället då elanvändarna tvinga anpassa sin verksamhet utifrån en begränsad tillgång på el. I Texas tvingades elnätsföretagen tillämpa ransonering i form av bortkoppling som ett sista steg för att förhindra en överbelastning på elsystemet.

    Var på skalan kommer vi landa i Sverige framöver? Jag tror det är viktigt för politiker och andra beslutfattare i energisverige att fundera på vad som är önskvärt för våra elkunder och vilka åtgärder man kan tänka sig att frivilligt acceptera för att möjliggöra den önskade omställningen av elsystemet. Inte minst måste frågan ställas till våra kunder!

  • Stödtjänster på elmarknaden – sjukvård eller friskvård?

    Per Everhill 8 jun 2021

    Det kan knappast ha undgått något att det svenska elsystemet befinner sig i en kraftig förändringsfas. Vi har en kraftig utbyggnad av vindkraft i hela landet samtidigt som den planerbara elproduktionen i södra Sverige minskar.

    Mycket tyder också på att vi kommer få en ökad elanvändning i norra Sverige framöver där vi idag har ett elöverskott som exporteras söderut. Till det kommer bristande överföringskapacitet såväl nationellt som regionalt och lokalt.

    På det hela taget skapas obalanser i elsystemet vilket leder till ett ökat behov av olika stödtjänster på elmarknaden. Behovet märktes tydligt förra sommaren då Svensk Kraftnät behövde sluta ett särskilt tillgänglighetsavtal med en kärnkraftsproducent för att säkra spänningsstabilitet och kortslutningseffekt i transmissionsnätet för södra Sverige.

    En konsekvens av utvecklingen är att Svenska Kraftnät har utvecklat marknaden för olika typer av stödtjänster. Förutom de mer kända såsom störningsreserv och effektreserven finns nu ett antal marknader för olika frekvenstjänster. Dessa går i princip ut på att producenter med kort varsel går in med reglerbar elproduktion för att säkerställa frekvensen i elnätet. Tjänsterna kan snabbt aktiveras och ofta under förhållandevis kort tid. Det pratas till och med om produkter för nedreglering, det vill säga att till exempel vindkraftsproducenter skulle kunna få betalt för att minska sin produktion i händelse av att elnätet blir överbelastat. Fram tills idag har marknaden för denna typ av tjänster varit en doldis på energimarknaden och främst en affär mellan Svenska Kraftnät och de större vattenkraftsproducenterna. Det finns ett behov av att utveckla dessa marknader och i höstas tillsatte regeringen en välkommen utredning i frågan. Bland annat behöver transparensen på marknaden öka, marknadsplatser utvecklas och kraven på deltagande ses över så att fler aktörer kan delta i budgivningen.

    Räcker det då bara att utveckla stödtjänstmarknaden för att lösa det svenska elsystemet utmaningar? Nej. De stödtjänstmarknaderna är naturligtvis nödvändiga, men kan liknas vid att medicinera en redan sjuk patient. Stödtjänsterna, tex ett vattenkraftverk, ett batterilager eller en industri som snabbt reglerar sin produktion eller konsumtion gör det först när det är elsystemet börjar svaja. Det som det svenska elsystemet behöver är egentligen friskvård snarare än sjukvård, dvs åtgärder och investeringar som gör att behovet av stödtjänster minskar över tiden. Som till exempel ökad tillgång på stabil och planerbar kraftproduktion samt förbättrad transmissions-och distributionsförmåga. Och varför inte också ökad energieffektivitet?

    För att få till en sådan utveckling behövs en elmarknadsreform som tydlig premierar investeringar på dessa områden, exempelvis sätta värde på annat än enbart levererade kilowattimmar. Med en kombination av friskvård (elmarknadsreform) och sjukvård (stödtjänster) har vi goda förutsättningar att både bota och hålla patienten (det svenska elsystemet) frisk och kry framöver!

  • När priset på utsläppsrätter inte spelar någon roll

    Per Everhill 21 maj 2021

    Det senaste året har priset på utsläppsrätter inom det europeiska utsläppshandelssystemet EU ETS stigit kraftigt. Från att för några år sedan kostat omkring 50 kr/ton är priserna nu uppe i närmare 500 kr/ton. Det har direkt påverkat den europeiska elmarknaden där den fossila elproduktionen fått se sin lönsamhet sjunka betydligt. Det kommer utan tvekan påskynda utfasningen av kol från marknaden med stora klimatvinster som följd.

    Ett högt pris på koldioxid är utan tvekan positivt för klimatet, men det finns ett inhemskt svenskt exempel där det tyvärr inte spelar särskilt stor roll. Det handlar om energiåtervinning av avfall. Ungefär 1/3-del av det avfall som energiåtervinns till el & värme har fossilt ursprung (i form av plast i olika former) vilket innebär att svenska energibolag som eldar restavfall i kraftvärmeverk behöver täcka utsläppen med utsläppsrätter. Hur påverkar då det stigande priset på utsläppsrätter dessa utsläpp? Tyvärr inte alls. Varför?

    Det saknas nämligen alternativ för huvuddelen av den plast som förbränns idag. Dels saknas särskiljande insamlings- och återvinningsssytem i Sverige för en mängd fraktioner, tex hygienprodukter, textilier, engångsartiklar, leksaker, trädgårdsmöbler med flera. Som avfallslämnare kan du inte på ett lagligt sätt bli av med dessa grejer på annat sätt än att lämna dem till energiåtervinning (oftast via hushållsavfallet där 100 % går till energiåtervinning).

    När det gäller den plast som sorteras ut och går till materialåtervinning (till exempel på återvinningsstationer) så går ändå mer än 50 procent ändå till kraftvärmen efter att ha ratats av återvinningsindustrin. Det handlar bland annat om förpackningar som inte går att materialåtervinna av designskäl. Har du till exempel någon gång köpt, förbrukat och sedan slängt en svart plastförpackning i containern för plastavfall på återvinningscentralen? Kanske köpt en deodorant, en chipspåse eller kött i ett plasttråg? Trots att det alltså finns insamlingssystem för dessa förpackningar kan de av designskäl i de allra flesta fall inte materialåtervinnas utan går direkt från materialåtervinningsföretagen till energiåtervinning.  Designproblematiken gör det också svårt att få lönsamhet i anläggningar för automatisk efterutsortering av hushållsavfall. Minst hälften kommer ju tillbaka! 

    I Sverige energiåtervinns också en hel del restavfall från länder som saknar egen förmåga att göra det effektivt, till exempel för att man saknar fjärrvärme. Det utländska avfallet som förbränns i Sverige är extremt välsorterat. Avfallslämnarna vill ju inte betala för att energiåtervinna något skulle kunna materialåtervinnas i deras hemländer till en lägre kostnad. För det avfall som trots all skickas till Sverige är alltså energiåtervinning ofta det bästa alternativet.  

    Det som nu händer på marknaden när priset på utsläppsrätter stiger samtidigt som avfallsflöden är opåverkade är endast att avfallsbehandlingsavgifterna kommer stiga (till exempel den kommunala avfallstaxan). Svenska hushåll och företag får alltså ta hela den ökade kostnaden för utsläppen eftersom de saknar alternativ. Bara svenska hushåll? Gäller inte samma sak i hela Europa? Nej. Sverige (och Danmark) har nämligen ensidigt valt att tolka regelverket så att avfallsförbränning inkluderas i handelssystemet trots att det uttryckligen säger att ”municipal and hazardous waste” ska exkluderas. I Tyskland med flera länder som också energiåtervinner avfall påverkas alltså inte alls verksamheten av priset på utsläppsrätter. Risken är därför stor att såväl svenskt som utländskt avfall nu kommer leta sig till andra anläggningar utanför Sverige för att energiåtervinnas.

    Vad borde vi då göra för att slippa ökade avfallsbehandlingskostnader till ingen nytta och samtidigt minska den fossila andelen avfall vi förbränner?

    Först och främst måste vi minska tillflödet av fossilt avfall till energiåtervinning. En förutsättning för detta är att det finns producentansvar och effektiva insamlingssystem för de fraktioner som berörs, tex textilier och engångsplast. Utökade producentansvar bör kompletteras med ökade designkrav på tex förpackningar som måste gå att materialåtervinna i större utsträckning.

    Återvinningstekniken måste också utvecklas, tex när det gäller plaståtervinning och användningen av återvunnen plast. Först då kan priset på utsläppsrätter få en verklig styreffekt på våra avfallsmängder. Samtidigt måste vi verka för att energiåtervinning av avfall inkluderas i EU ETS i hela EU och inte bara i Sverige och Danmark för att undvika att svenskt restavfall förbränns utomlands där verksamheten inte berörs av de ökade koldioxidkostnaderna.

    Så länge alternativ till energiåtervinning av avfall saknas för huvuddelen av det avfall vi slänger blir de stigande priserna på utsläpp enbart en opåverkbar kostnad för det svenska folket. Det är inte effektiv klimatpolitik på avfallsområdet!