Tekniska verken tycker

I bloggen berättar vi vad vi tycker i olika samhällsfrågor som påverkar vår verksamhet
  • Sällsynt dålig tajming för skatt på bioolja

    Per Everhill 24 jun 2020

    Regeringen föreslår att skattebefrielsen för grödobaserade biooljor som används för uppvärmning ska avskaffas. Nuvarande skattebefrielse bygger på ett statsstödsgodkännande från EU-kommissionen som snart går ut.

    Om förslaget blir verklighet blir det ytterligare en käftsmäll mot den svenska kraft- och fjärrvärmen, som de senaste åren har drabbats av flera andra skattehöjningar. Detta trots god klimatprestanda och en hög omställningstakt när det gäller att avskaffa den sista återstående andelen fossila bränslen i energiproduktionen.

    Fossil olja används idag endast som spetsbränsle i den svenska kraftvärmen. Det handlar ofta om reservanläggningar som endast körs korta tider när det är riktigt kallt. Alla större svenska fossileldade kraftvärmeverk har idag avvecklings-eller konverteringsbeslut. Även när det gäller mindre anläggningar, exempelvis fossileldade hetvattenpannor, så konverteras de i snabb takt till förnybara bränslen. En orsak till detta är de kraftiga skattehöjningar på fossila bränslen i kraftvärmen som infördes av regeringen våren 2018.

    Tekniska verkens arbete med att få bort den sista fossila oljan ur kraftvärmen inleddes för flera år sedan. En av våra största pannor är den oljeeldade panna 2 på kraftvärmeverket i Linköping. Pannan togs i drift 1963 och är på hela 154 MW. De senaste decennierna har den enbart fungerat som spetsanläggning. Under våren 2020 har pannan konverterats för eldning av lätta biooljor, typ RME. RME är ett förnybart bränsle av raps. Raps är förövrigt i princip en nationalgröda i Östergötland där de gula fälten sommartid breder ut sig i alla riktningar. Potentialen för lokal råvarutillgång är således god.  Åtgärden kommer att leda till avsevärt minskade utsläpp av koldioxid från anläggningen. Vintern 2020/2021 var tänkt att bli första eldningssäsong.

    Därför kommer ett avskaffande av skattebefrielsen på biooljor nu synnerligen olämpligt. Biooljor är redan idag betydligt dyrare än fossil olja. Med föreslagen skatteökning bedöms Tekniska verkens kostnader för åtgärden ökad med omkring 10 miljoner kronor per år. En lösning skulle vara att istället använda biooljor som fortsatt är skattebefriade, exempelvis MFA-oljor från återvunna råvaror. Det skulle emellertid innebära tilläggsinvesteringar på uppskattningsvis 60 miljoner kronor. Det handlar bland annat om investeringar i filter för att klara villkor för stoftutsläpp. Dessutom har Tekniska verken redan investerat totalt 5,5 miljoner kronor för att möjliggöra eldning av olja med RME-kvalitet vilket då skulle riskera att bli en ”sunk cost”. Med anledning av regeringens förslag är det nu höst osäkert hur den fortsatta vägen bort från fossil olja i kraftvärmen kommer att se ut. Vi har redan konverterat ytterligare en mindre anläggning för eldning av RME och flera andra stod på tur. Vilket bränsle vågar vi välja för dessa?

    Kostnadsökningarna på bränslesidan kommer med stor sannolikhet att försena eller till och med hindra ersättandet av fossila bränslen i den svenska kraftvärmen. Det framkommer emellertid inte alls i regeringens promemoria om den planerade skattebefrielsen. Där konstaterar man istället att värmesektorns beroende av RME är lågt och att konsekvenserna med skattehöjningen därmed blir låga. Det må vara historiskt sant, men det stämmer inte alls idag när hela branschen letar alternativ till fossil olja till sina spetsanläggningar! 

    Med anledning av dessa konsekvenser vore det önskvärt att regeringen gjorde sitt yttersta för att pröva möjligheterna att få till ett förlängt statsstödsgodkännande från EU-kommissionen även för grödobaserade biooljor. Att först lägga en skatt på en typ av bränsle (fossil olja, kol och gas) för att sedan året efter börja beskatta de förnybara bränslen som den första skatten skulle främja är inte god energipolitik!

  • Kraft-och fjärrvärmen = 10 GW = > kärnkraften

    Per Everhill 12 jun 2020

    Nyligen publicerades Svenska Kraftnäts kortsiktiga marknadsanalys. Där konstateras bland annat att antalet timmar med risk för effektbrist kommer att öka under de närmaste åren. Antalet timmar då vi behöver importera el likaså. Vindkraftutbyggnaden fortsätter visserligen vilket ger stor klimatnytta, men samtidigt kommer tidvisa elöverskott att öka antalet timmar med negativa elpriser. Detta slår främst mot den planerbara kraftproduktionen, exempelvis kraftvärmen. Svenska kraftnät konstaterar att den svenska kraftvärmeproduktionen sannolikt kommer minska de närmaste åren när äldre anläggningar avvecklas utan att ersättas med nya.

    Det är bra att Svenska Kraftnät särskilt lyfter kraftvärmens villkor. Kraftvärmen har länge varit det svenska energisystemets ”doldis” som sällan tagit plats i den politiska energidebatten där kärnkraft- och vindkraftsfrågor dominerar. Det är egentligen mycket märkligt med tanke på kraftvärmens storlek. Färska beräkningar från konsultföretaget Profu visar att den svenska kraft-och fjärrvärmens el- och värmeproduktion ger ett bidrag till det svenska elsystemet som motsvarar 10 GW eleffekt. Det är mer än dagens samlade svenska kärnkraft. Produktionen av fjärrvärme motsvarar 7 GW eleffekt. Vi skulle alltså behöva eleffekt motsvarande ytterligare sju kärnreaktorer om vi inte hade haft kraftvärmeverkens fjärrvärmeproduktion. Till detta kommer 3 GW eleffekt. I sammanhanget är det viktigt att understryka att värmeunderlaget är en förutsättning för kraftvärmens elproduktion. Utan fjärrvärme blir det ingen elproduktion.

    Kraftvärmen är dessutom den enda storskaliga energiproduktion som finns där vi främst använder energi, nämligen i våra städer. För att nyttiggöra kraftvärmen krävs inte alls samma elnätsinfrastruktur som för att transportera vind-och vattenkraftsel från Norrland till elanvändare i söder. Det är en viktig skillnad ur ett nationalekonomiskt perspektiv. På lokal nivå får avvecklad kraftvärmeproduktion betydligt mer påtagliga konsekvenser än till exempel nedstängningen av våra äldsta kärnkraftsreaktorer. Vi fick en försmak av detta förra vintern i samband med de akuta kapacitetskriserna i Stockholm och Malmö. Om Svenska Kraftnäts analyser stämmer lär vi tyvärr se mer av sådant i framtiden.

    Mot bakgrund av detta är det hög tid för politiken att engagera sig för den svenska kraftvärmens marknadsvillkor. Vad som bland annat behövs är en nationell effektstrategi som tar ett helhetsgrepp på frågan om hur olika samhällssektorer (industrin, transportsektorn, boende osv) ska få tillgång till den eleffekt som behövs. En sådan strategi behöver sedan brytas ner i regionala och lokala strategier. Ett viktigt inriktningsbeslut i en sådan strategi skulle kunna vara att minska användningen av el för uppvärmning vilket innebär en avsevärd belastning på elsystemet under kalla vinterdagar. En sådan inriktning fastslogs av Energikommissionen redan 2016, men har tyvärr inte resulterat i konkret politik.

    På sikt är det nödvändigt med en elmarknadsreform som på något sätt premierar planerbar effekt. Det går sannolikt att införa som ett komplement till dagens elmarknad för energi. Tyvärr har begreppet kapacitetsmarknader en dålig klang i många energikretsar då det förknippas med reglering, statlig styrning och ineffektivitet. Det är viktigt att komma ihåg att kapacitetsmarknader finns i olika varianter. Från den franska där det är väldigt lönsamt för alla aktörer att ha stillastående produktion redo till den mer marknadsanpassade brittiska varianten där kapacitet upphandlas med ett auktionsförfarande med olika tidsperspektiv. Jag är övertygad om att det går att hitta en lösning som passar svenska förhållanden.   

    Fortsätter utvecklingen i linje med Svenska Kraftnäts prognoser är det bråttom. Om vi drabbas av återkommande nationell, regional och/eller lokal effektbrist de närmaste åren kommer konsekvenserna för samhället att bli omfattande. Detta är en ödesfråga för det svenska energisystemet.

  • Biogasmarknadsutredningen ger kloka förslag för biogasens överlevnad

    Per Everhill 27 maj 2020

    Strax innan årsskiftet presenterade Biogasmarknadsutredningen sitt betänkande ”Mer Biogas! För ett Hållbart Sverige”. Den enkla titeln sammanfattar väl vad det handlar om. Ökad svensk biogasproduktion bidrar till ökad hållbarhet i en rad samhällssektorer. Problemet är och har varit att marknaden inte betalar fullt ut för alla dessa nyttor. För att säkerställa dessa nyttor är det motiverat att undersöka behovet av olika former av stöd.

    Vad är det då för nyttor som biogasen levererar? Till exempel produceras biogas huvudsakligen av restprodukter. Biogasproduktionen blir därmed ett sätt att nyttiggöra avfall som annars hade varit ett kvittblivningsproblem. I början av 2000-talet infördes ett förbud mot att deponera organiskt avfall i Sverige. Här klev biogasproduktionen fram som en lösning för att hantera de restprodukter från livsmedelsindustrin som tidigare lagts på soptippen. Nu blev de istället förnybara drivmedel! De senaste åren har hushållens matavfall blivit en viktig råvara för biogasproduktion. Denna trend lär öka de närmaste åren då det införs krav på kommunerna att erbjuda sina medborgare möjligheten att sortera ut matavfall från övrigt hushållsavfall. Utmaningen här är att prissättningen enbart utgår ifrån avfallslämnarnas vilja att betala för kvittblivningen och inte den totala nytta som hanteringen tillför samhället.

    Den mest uppenbara nyttan med biogas är att den ersätter fossila bränslen. Biogasanvändning ger stor klimatnytta genom minskade utsläpp av växthusgaser. Idag kan vi ganska enkelt fastställa det ekonomiska värdet av minskade utsläpp. Problemet för biogasen är att den prissätts på marknaden utifrån priset på sina fossila konkurrenter snarare än den klimatnytta den bidrar med. Tyvärr är fossila bränslen, exempelvis naturgas betydligt billigare än biogas. Det beror bland annat på att biogasens produktionskostnad är större än kostnaden att utvinna naturgas. De senaste åren har priset på fossila bränslen varit förhållandevis konstant vilket haft en direkt styrning på biogaspriset. Det har påverkar lönsamheten i biogasproduktionen vilket tyvärr gjort att många producenter fått kämpa hårt för sin överlevnad.

    På samma sätt fungerar det för biogasens restprodukt biogödsel. Den bidrar med en rad klimat-och miljönyttor, bland annat återföring av näringsämnen till jordbruket som annars skulle gå förlorade. Priset på biogödsel är emellertid starkt beroende av priset på fossil gödsel som är det alternativ som står till buds. Det levererar i princip samma grundnytta för bonden, men utan det cirkulära kretsloppet. Prissättningen utgår ifrån det vilket biogödselproducenterna måste förhålla sig till.

    Om biogasproduktionen minskar så minskar således också de nyttor som den tillför samhället. Av den anledningen kan det vara motiverat med olika former av stöd för att säkerställa fortsatt produktion. Detta blir i sin tur en bra affär för både staten och samhället.

    Utredningen föreslår en genomtänkt palett av premier som riktar sig mot olika nyttor kopplat till biogasproduktionen. En särskild gödselgaspremie föreslås för att främja den extra klimatnytta som skapas genom att använda gödsel som insatsvara i produktionen istället för att låta den läcka metangas till atmosfären. En uppgraderingspremie träffar branschen brett och en särskild förvätskningspremie kommer bidra till att öppna upp nya marknaden för biogasen där energi i flytande form efterfrågas, exempelvis sjöfarten. De produktionsinriktade premierna kompletteras med en fortsatt förlängning av biogasens skattebefrielse, det vill säga ett styrmedel riktat mot att öka efterfrågan. Förslagen inramas av ett nationellt mål för biogasanvändning på 10 terawattimmar år 2030. Vid införande av nya styrmedel är det viktigt att över tiden följa marknadsutveckling för att på så vis kunna justera politiken utifrån dessa mål. För att hantera detta föreslår utredningen ett antal kontrollstationer. Bra!

    Sammanfattningsvis ger förslagen i biogasmarknadsutredningen branschen goda förutsättningar att under de kommande åren hantera utmaningarna med konkurrens från fossila bränslen och att fortsätta leverera nyttor till samhället som marknaden ännu inte riktigt är beredd att betala för. Nu hoppas vi att utredningen resulterar i konkret politik!

  • Snart får du betala för återvinningen av direktreklam, skrivarpapper och tidningar

    Per Everhill 28 apr 2020

    Snart får du betala för återvinningen av direktreklam, skrivarpapper och tidningar. Är polluters pay-principen på väg bort från svensk avfallspolitik?

    Förra veckan presenterade regeringen ett förslag om avskaffat producentansvar för returpapper. Syftet är att stödja tidningsbranschen utifrån förevändningen att ”journalistikens ekonomiska villkor varit ansträngda under lång tid och har försämrat ytterligare till följd av coronakrisen”.

    Förslaget innebär i korthet att kommunerna övertar ansvaret för insamling och behandling av returpapper vilket tidigare hanterades av pappersproducenterna via det gemensamägda bolaget Förpacknings-och Tidningsinsamlingen AB. Förslaget hyllas nu av många som en viktig stödåtgärd för det fria ordet. Så må vara, men ur ett miljö-och klimatperspektiv är ett steg minst 40 år tillbaka i tiden för svenska avfallspolitik

    För det första:

    Returpapperfraktionen omfattar en hel del annat än bara tidningspapper. Närmare bestämt handlar det om ”dagstidningar, veckotidningar, tidskrifter, kataloger, reklamblad, broschyrer, skrivarpapper, ritpapper och pocketböcker”. Det är således inte bara tidningsbranschen som kommer gynnas av minskade kostnader på grund av avvecklat miljöansvar. Även direktreklambranschen och producenter av papper överlag utan någon som helst koppling till journalistisk verksamhet slipper nu ta ansvara för de produkter de sätter på marknaden. Idag hanteras alla varianter av returpapper i samma flöde i ett väl utbyggt nationellt logistiksystem. Visst skulle man kunna tänka sig att bryta ut just tidningar, men då skulle man behöva skapa två parallella flöden vilket vore oerhört kostsamt i förhållande till den ekonomiska besparingen för tidningsbranschen. Två flöden skulle också innebära en del utmaningar för hushållen avseende vilka pappersprodukter som ska slängas i vilken container. Vad är en tidning och vad är ett reklamblad? I regeringens förslag framgår denna problematik inte alls. Är tanken verkligen att direktreklam ska gynnas?

    För det andra:

    Förslaget innebär ett direkt avsteg mot principen om att förorenaren betalar (polluters pay). Principen har varit vägledande för såväl svensk som europeisk avfallspolitik under lång tid. Genom att alla som sätter returpapper på marknaden måste betala för insamling och återvinning skapas incitament för en miljövänligare hantering. Det kan handla om att hålla nere volymerna genom effektivare produktdesign eller att välja papper som går att återvinna effektivt. Nu ska istället kommunerna ansvar för denna hantering, det vill säga en aktör som inte har några som helst möjligheter att påverka dessa variabler. Det är ungefär som att bestämma att du ska städa efter grannens fest på lördag utan att själv vara inbjuden och kunna påverka hur stökig den blir. 

    För det tredje:

    Så handlar det om en direkt kostnadsöverföring från pappersbranschen till hushållen som kommer behöva betala för detta via den kommunala avfallstaxan. Hushållen är naturligtvis ansvariga för inköpet av en del tidningar, men en stor del av det returpapper som idag går till återvinning är reklam av olika slag där det är svårt som mottagare att påverka sin konsumtion av (förutom att avsäga sig reklam helt, men då händer det att en hel del oönskad ”samhällsinformation” landar i brevlådan). Med förslaget får hushållen alltså betala för insamling och återvinning av något man inte själv aktivt valt att konsumera! 

    Producentansvar har varit ett framgångsrikt koncept för avfallshantering i Sverige sedan 1980-talet och omfattar idag en mängd fraktioner, från bildäck till elektronik. Förra året föreslog regeringen utökade producentansvar, bland annat för textilier. Det vore mycket olyckligt om detta skulle innebära en vändpunkt för principen om producentansvar inom svensk avfallspolitik. Vi i avfallsbranschen kommer naturligtvis att följa upp konsekvenserna av beslutet noga avseende kostnader, avfallsvolymer och återvinningsbarhet för insamlade fraktioner så att klimat-och miljökostnaden blir tydlig för berörda beslutsfattare.

  • Möjligheter och utmaningar med ny elnätsreglering

    Per Everhill 27 apr 2020

    I mitten av februari lämnade Energimarknadsinspektionen ett förslag till regeringen om nya regler för elnätsverksamhet. Syftet med förslaget är att skapa incitament för elnätsföretagen att välja de mest kostnadseffektiva lösningarna för att säkra elförsörjningen till sina kunder.

    Dagens regelverk främjar nämligen genom sin konstruktion främst investeringar i nya elnät framför så kallade påverkbara kostnader (dit exempelvis underhållskostnader, hyror och andra köp av tjänster räknas). Detta eftersom det finns ett effektiviseringskrav på de påverkbara kostnaderna som ständigt ska minska, medan en genomförd investering tillåts ge intäkter inklusive ersättning för kapitalkostnader och vinst över tiden.

    Genom att ställa effektiviseringskrav på elnätsföretagets samtliga kostnader skapas incitament för att välja mellan investeringar och kostnader för att lösa en specifik uppgift. Istället för att förstärka elnätet i ett visst område kanske behovet kan lösas genom att köpa efterfrågeflexibilitet direkt från kunderna eller via en särskild marknadsplats. Istället för att byta ut en anläggning som nått sin ekonomiska livslängd kanske det blir lönsamt att fortsätta underhålla den ett tag till. Det kanske kan vara aktuellt att hyra ett energilager i en del av elnätet som annars skulle behöva byggas ut. Eller så kommer man fram till att en traditionell elnätsinvestering är den mest kostnadseffektiva lösningen.

    Förslaget har definitivt möjlighet att gynna innovativa elnätsföretag som tänker lite utanför boxen i sitt uppdrag gentemot kunderna. Djävulen sitter som vanligt i detaljerna och det finns en rad aspekter som energimarknadsinspektionen måste beakta om förslaget ska kunna få önskat resultat.

    En aspekt är att nya tekniker och affärslösningar för att ersätta traditionella elnätsinvesteringar idag befinner sig i sin linda. Det handlar ofta om pilotprojekt och tekniktester som genomförs i samverkan med utvecklingsföretag snarare än färdiga produkter som kan köpas direkt från hyllan. De kommer under lång tid framöver att vara svårt att konkurrera med beprövad teknik vilket kommer återspegla sig i elnätsföretagens lösningsval.

    Effektiviseringskraven måste också sättas rätt. Om de är för höga kommer det att vara svårt att klara dem för vissa bolag, även om de kan ha tillräckligt god förmåga att driva sin verksamhet. Eftersom det inte finns en marknad för eldistribution kommer det att leda till konsolidering i branschen där olönsamma företag köps upp av andra aktörer. Det är sannolikt inte ett önskat syfte med regleringen. Samtidigt måste effektiviseringskraven vara tillräckligt höga så att de alternativa kostnaderna blir en reell konkurrent till nätinvesteringar. Det måste vara lönsamt att vara innovativ. Att balansera morot och piska blir här en utmaning för energimarknadsinspektionen.

    Ytterligare en faktor att beakta är att den svenska bygg-och anläggningsbranschen, som står för en stor del av de kapitalkostnader som nu föreslås bli föremål för effektiviseringskrav, tyvärr har en tendens att bli mindre effektiva år efter år snarare än tvärtom. Det blir hela tiden dyrare att bygga. Då det handlar om aktörer som är aktiva i flera kundsegment och inte bara i energibranschen är det frågan om ett effektiviseringstryck från elnätsföretagen ger tillräckligt tryck för förändring.

    Sammanfattningsvis är det ändå ett intressant förslag från Energimarknadsinspektionen som mycket väl kan ha potential att ge en välbehövlig skjuts för de smarta elnät som det nu pratats om allt för länge i elnätsbranschen. Vi ser fram mot att följa det fortsatta arbetet!