Det försvunna halsbandet

Inbjudan

Det var en alldeles vanlig morgon hemma hos familjen Fredriksson. Med vanlig morgon menas att pappa som vanligt sprang omkring och letade efter sin slipsnål samtidigt som han borstade tänderna, hällde upp flingor och försökte prata. Som vanligt skakade mamma på huvudet och frågade varför i himmelns namn Per Ove Valdemar Fredriksson envisades med att bära slips när ingen annan på jobbet gjorde det. Särskilt inte på sommaren. Precis som vanligt kunde man höra pappa svara mitt i tandborstningen och säga att han minsann fortfarande höll på det här med stil. Det slutade alltid med att mamma reste sig upp och trollade fram slipsnålen från någonstans.

Alldeles vanlig var morgonen också för tvillingarna Fredriksson, Bosse och Bettan, två nioåriga lintottar. Bettan var den äldsta. Hon var hela tre minuter äldre. Eller 180 sekunder som hon brukade säga eftersom det lät mer. Bosse satt och läste på baksidan av mjölkpaketet. Bettan läste på flingpaketet. Under tystnad mumsade de i sig sina flingor med mjölk.

Men var morgonen egentligen alldeles vanlig? Och läste Bosse verkligen på mjölkpaketet? Nej. Bosse satt och tänkte på kalaset de var bjudna till. De skulle hem till Ida. Och Ida var flickan som Bosse var hemligt kär i. Han satt och tänkte på presenten han skulle köpa. Hur han skulle ge den till henne utan att de andra såg det. Och hur han framförallt skulle kunna göra det utan att Bettan var med. Bettan var en av Idas bästa vänner och just det var ett stort problem. Bosse var så inne i sina tankar att han inte ens märkte att pappa tog mjölkpaketet han läste på. Bosse stirrade fånigt rakt ut i luften. Bettan tittade på Bosse utan att få ögonkontakt med honom. Hon förstod att något var fel men inte vad.

Pappa märkte inget. Han var så stressad att han inte ens satte sig. Han stod upp, ställde tillbaka mjölken på bordet och åt i all hast upp sina flingor med mjölk.

Han märkte inte ens att han spillde ut lite mjölk som Bosse torkade upp med en bit hushållspapper.

- Vad ska ni göra idag då, frågade han tvillingarna mellan tuggorna.
- De har fått en inbjudan, sa mamma.
- Vi ska till Ida. Hon fyller år, sa Bettan.
- Jaha, sa pappa, och fick något skrämt i blicken när han såg hur mycket klockan var. Han ställde ner tallriken på bordet.
- Det är bråttom nu... vi ses ikväll ungar, sa han och sprang ut i hallen.

De såg pappa hoppa in i bilen och köra iväg. De räknade högt.

- Ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju...

Plötsligt backade pappas bil tillbaka. Pappa rusade ut ur bilen och de hörde honom i hallen.

- Jag glömde bara min väska. Hej.

Ytterdörren slogs igen och pappa körde iväg med bilen.

- Idag var han snabb, sa Bettan.
- Vad ska ni ge Ida för present, sa mamma. Köper ni något gemensamt?
- Nej, sa Bettan, Bosse vill inte det. Eller hur?

Bettan knuffade till Bosse så han vaknade upp.

- Vadå, sa Bosse.
- Du hör ju inte på vad vi säger, sa Bettan. Är du kär?

Bosse kände hur det hettade i ansiktet. Att bli röd var det värsta han visste. Plötsligt kunde han bli alldeles röd och han hatade det. Han reste sig från matbordet.

- Stopp där min lille vän, sa mamma. Ska du inte duka av också? Bosse tog tallriken och hushållspapperet han torkat upp mjölken med och ställde på diskbänken.
Plötsligt kom han på vad han skulle köpa i present till Ida.

- När ska ni vara hos Ida, hörde han mamma fråga Bettan när han lämnade köket.
- Klockan tre, svarade Bettan.

Kalaset

Bosse kände sig faktiskt stolt när han cyklade till Idas kalas. I fickan låg paketet hon skulle få. Han hade också tänkt ut hur själva överlämnandet skulle gå till. Inte ens Bettans falska visslande där hon cyklade bredvid honom kunde störa hans glädje.
Men ju närmare Skäggetorp och Idas hus de kom, desto mer grumlades glädjen.

Han kände hur händerna som höll i cykelstyret blev svettiga. Knäna kändes darriga. Tänk om Ida skulle skratta ut honom? Tänk om hon inte skulle tycka om presenten? Och tänk om hon redan hade blivit ihop med någon annan som också fanns på kalaset? Han skulle just säga till Bettan att han glömt något när de svängde in framför Idas hus. Nu var det försent. Bosse svalde. Man kan ju inte mer än dö, tänkte han.

De parkerade cyklarna och ringde på. Idas mamma öppnade. Hon blev glad när hon såg tvillingarna. Hon ropade på Ida. Så söt hon var. Bettan räckte över sitt paket. Ida tittade på honom.

- Du får min present sen... om en stund alltså, sa Bosse och kände hur han blev så där röd igen. Ja, jag har alltså något till dig... strax, fortsatte han.
- Oj då, sa Idas mamma. Det verkar ju spännande.

Ånej, så fel det blev. Det var inte så här Bosse hade tänkt sig det hela. Han kände hur han fick ont i magen. Han vågade inte heller titta på Ida för då skulle alla förstå. Åtminstone var det så Bosse trodde. - Nej, ungar, nu ska ni väl ha lite tårta och sånt, sa Idas mamma. Klarar ni er nu, frågade hon Ida.

Det sa Ida att de gjorde. Mamman tog två stora kassar.

- Jag ska till miljöstationen. Vi har en del färgrester kvar sen vi gjorde om i vardagsrummet, sa hon. Det är förresten där ni ska vara.
- På miljöstationen, frågade Bettan.
- Nej, sa Idas mamma och log. I vardagsrummet. Jag åker och handlar sen. Ha det så kul.

Så skönt, tänkte Bosse. Där försvann åtminstone ett hinder på vägen. De gick in.

På väg till vardagsrummet stötte Bettan till Bosse med armbågen.

- Vad är det för påhitt med presenten? Vad menar du med strax, muttrade Bettan.
- Bry dig inte om det, viskade Bosse.

I det nymålade och nytapetserade vardagsrummet var det dukat till kalas.

Minst tio stycken fanns där. Det var bara välbekanta ansikten kunde Bosse snabbt konstatera. Ingen ny kille.

Skönt! Bettan satte sig bredvid Ida. Bosse hamnade en bit längre ner vid bordet. Snart gällde det. Alla pratade i mun på varandra. De åt prinsesstårta och drack läsk. Normalt skulle Bosse ätit minst tre tårtbitar, nu var det med nöd och näppe han kunde få ner en ynkans liten bit.

Plötsligt reste sig Ida. Hon var på väg ut i köket. Nu eller aldrig. Bosse följde efter. Han gick så obesvärat som möjligt. Ingen märkte heller något. Ingen mer än Bettan. Hennes ögon såg allt. Hon ville följa efter för att se vad som var på gång. Men när hennes bordsgranne la upp en tårtbit till åt henne satte hon sig ner igen. Prinsesstårta var det bästa hon visste.

Katastrofen

Bosse skyndade sig efter Ida. Hon hörde hans steg och vände sig om. När hon såg Bosse log hon.

Samtidigt inne i vardagsrummet tog Bettans deckarinstinkt över. Prinsesstårta eller inte prinsesstårta, hon måste ta reda på vad som var på gång.

- Jo, den där presenten... jag skulle vilja ge dig den nu, sa Bosse till Ida och stoppade handen i fickan.

Just då hörde han någon komma från vardagsrummet. Han öppnade första bästa dörr och drog in Ida. Det var toaletten. Han visade med fingret för munnen att hon skulle vara tyst. De hörde stegen utanför försvinna bort.

Bosse tog upp det lilla paketet han hade i fickan. - Jag vet inte om du tycker om det här, men jag har köpt det till dig.

Ida fick paketet. Hon öppnade det och såg en vacker liten sammetsask. Hon öppnade den.

I asken låg ett halsband med tre bärnstenar.

- Vad sött, sa Ida och log.
- Det är bärnsten, sa Bosse.
- Det är fint, sa Ida och försökte sätta på sig det.
- Jag kan hjälpa dig, sa Bosse.

Ida nickade. Bosse tog halsbandet. Han kände hur hjärtat slog lite extra. Han ställde sig bakom Ida. Just som han skulle sätta på henne halsbandet öppnades dörren och Bettan kom in. Bosse blev så nervös att han slog ut med handen. Halsbandet for i en vid båge i luften och föll rakt ner i toaletten.

Nej, nej, nej. En sån sak får inte bara ske. Bosse vände sig om och skyndade fram till toaletten. Han lutade sig fram och såg halsbandet där nere. Han tog stöd mot toaletten för att böja sig fram så han kunde sträcka ner handen och ta upp det. Men när han tog stöd föll det sig inte bättre än att hans hand hamnade precis över spolknappen som var en sån där som man trycker neråt. Bosse såg hjälplöst hur vattnet forsade i toaletten. Vilken mardröm!

Avloppsdeckarna

- Mitt halsband, ropade Ida. Hon hade tårar i ögonen.
- Halsband? frågade Bettan.
- Ja, jag fick ett jättesött halsband med bärnsten av Bosse. Men nu är det borta.
- Det löser vi, eller hur brorsan, sa Bettan.

Bosse som knappt kunde fatta hur det gått till tittade på sin syster.

- Jo, ja... det är väl klart att vi gör... men hur? sa han.
- Inga problem. Här är avloppsdeckarna. Vi ska ordna tillbaka halsbandet åt dig.

Vi följer bara vägen det har tagit, sa Bettan.

Ibland var syrran i varje fall bra att ha, tänkte Bosse. Just nu var han överlycklig att Bettan fanns.

- Var inte orolig Ida. Det här fixar vi, sa han. Men hur undrade han tyst för sig själv.

De sprang snabbt ut till cyklarna.

- Jaha, var börjar vi någonstans, frågade Bosse.
- Använd insidan, sa Bettan. Vart tar allt vägen som vi spolar?
- Du menar kiss och bajs och sånt? sa Bosse.
- Precis, sa Bettan.
- Det åker väl ner i avloppsröret, svarade Bosse
- Och sen då, sa Bettan och fick den där kluriga deckarminen. Den som hon alltid brukar få när det var ett klurigt problem som behövde lösas.
- Allt åker ut under huset och vidare i rör under marken, sa Bosse och pekade med fingret. Sedan måste det komma till reningsverket där det renas. För man kan väl inte bara skicka ut sånt i vattnet.
- Du är inte så dum brorsan, sa Bettan. Och var släpps vattnet ut?

Bosse såg förskräckt ut.

- I Stångån där vi brukar fiska med Metar-Bengt.
- Mot Stångån, sa Bettan

De satte på sig cykelhjälmarna och hoppade upp på cyklarna.

- Vilken väg tar vi, frågade Bosse.
- Vägtunneln och förbi ICA Maxi, det går snabbast. Cyklar vi fort är vi där på en kvart.

Metar-Bengt

Metar-Bengt stod på sin gamla vanliga plats när tvillingarna kom dit. I en hink låg några abborrar.

- Idag nappar det bra, sa Metar-Bengt. Var har ni era metspön?
- Vi är på uppdrag, sa Bettan och tänkte på vad abborrarna kunde ha ätit till middag.
- Jaha, sa Metar-Bengt. Jag trodde det var partaj på gång.
- Jo, det är det också, sa Bosse, men det har hänt något förfärligt. Och så förklarade han för Metar-Bengt vad som hade hänt. När han var klar tittade Metar-Bengt upp från sitt spö.
- Köp ett nytt halsband då. Finns i varje tuggummiautomat. Du kan få några kronor av mig.
- Det är inte ett sånt halsband. Det är ett riktigt halsband med bärnsten.
- Bärnsten? sa Metar-Bengt förvånat.
- Jag köpte det för mina sparade pengar, sa Bosse.

Bettan såg på sin bror. Hade han köpt en present för sina sparpengar måste Ida betyda något speciellt. Men det fick hon ta reda på mer om sedan.

- Vi tänkte att halsbandet kanske hamnade här där reningsverket släpper ut sitt vatten, sa Bettan och tittade på abborrarna igen.
- Något halsband har jag inte sett till. Här släpps bara renat vatten ut, sa Metar-Bengt. Det renas där borta, fortsatte han och pekade tvärs över Stångån på reningsverket.
- Då kanske det ligger där då, sa Bosse med avsmak. Mitt bland allt äckligt som spolas ner.

Metar-Bengt grävde i sina fickor och tog upp två klädnypor.

- Här, sa han.
- Vad ska vi göra med dem? undrade Bosse.
- Istället för gasmask, sa Metar-Bengt.
- Fy fasiken, sa Bosse som plötsligt förstod.
- Mmmm, sa Metar-Bengt som återgått till sitt fiske. Där renas allt.
- Det luktar ju pyton.
- Var inte så känslig, lite lukt dör man inte av, sa Bettan och drog med sig Bosse till cyklarna.
- Jag är inte känslig, sa Bosse.
- Joho, sa Bettan.
- Det är jag inte alls.
- Tänk på Ida och halsbandet, sa Bettan och hoppade upp på cykeln.

Metar-Bengt tittade upp från sitt metspö och såg leende efter tvillingarna som tjattrade med varandra när de cyklade iväg.

Livsfarligt

Strax var tvillingarna framme vid reningsverket. De hade knappt hunnit parkera sina cyklar när de hörde en barsk röst.

- Hallå där, vart är ni på väg?

De vände sig om. Framför dem stod en stor man. Han såg sträng ut.

- Vi skulle bara in här och leta efter en sak, sa Bettan.
- Leta efter en sak? Mannen skakade på huvudet. Ni tror väl ändå inte att det bara är att komma hit och leta efter saker. Det såg mörkt ut. Både Bosse och Bettan förstod att de inte skulle komma någon vart med mannen. Så nära gåtans lösning men ändå så långt borta. Fanns det verkligen ingenting att göra. Bosse tänkte att han skulle avstå från sin månadspeng om han bara fick komma in.
- Lasse, det är okej, hörde de någon säga. Jag tar hand om det.

De kände igen rösten. Tvillingarna vände sig om. Det var deras granne Kjell. Bosse ångrade genast att han lovat sig själv att avstå från månadspengen. Men lovat var lovat.

- Och vad kan jag göra för er, sa Kjell.
- Vi måste hitta ett halsband som av misstag spolats ner i toaletten, sa Bettan.
- Och det är viktigt, sa Bosse.
- Det blir som att leta efter en nål i en höstack, sa Kjell. Men det är väl lika bra att vi börjar på en gång.

Tvillingarna tittade på varandra och log. De tog av sig sina cykelhjälmar och skyndade efter Kjell som gick in i ett hus. Där fanns en stor container full med skräp.

- Kolla, sa Bettan. Det kanske finns några fynd här.
- Blää vad det luktar, sa Bosse. Han kände att han höll på att börja må illa av lukten. Han satte klädnypan på näsan.
- Man vänjer sig, sa Kjell och gick vidare genom rummet. Där ligger allt sånt som folk spolar ner i toaletten. Tänk om de ändå kunde förstå att de bara ska spola ner toalettpapper.
- Vad slänger de då, undrade Bettan. Hon tittade på Bosse och kunde knappt hålla sig för skratt när hon såg klädnypan på hans näsa.
- Allt möjligt. Strumpbyxor, blöjor, löständer, tops, skruvar, pengar, spikar, små leksaksbilar, tjocka bomullstussar och en massa annat.

Kjell stannade till.

- Kan ni tänka er, vi får in skräp som fyller tio badkar i veckan. Tio badkar! Han skakade på huvudet. Fast det är inte det värsta, fortsatte han. Folk spolar ner målarfärg, lacknafta och annat som vi inte kan rena.
- Det är ju giftigt, sa Bosse. Är de inte kloka?

Kjell skakade på huvudet.

- Och så spolas det ner tvättmedel, diskmedel, rengöringsmedel och sånt.

Förresten, ni vet väl att det ska vara miljömärkt.
Tvillingarna nickar.

- Klart vi vet, sa Bosse.
- Mamma köper alltid miljömärkt, sa Bettan. Men pappa har ingen koll på sånt.
- Vi har mjukt vatten här i Linköping, sa Kjell. Vet ni vad det betyder?

Tvillingarna tittade på varandra med frågande miner.

- Mjukt vatten, sa Bettan. Jag tycker allt vatten är mjukt. Eller menar du att det inte är hårt som is?

Kjell skrattade. När han skrattade lät det som om skrattet kom långt nerifrån magen och rullade uppåt. Om inte Kjell jobbat på reningsverket hade han nog blivit en bra tomte, tänkte Bosse. Lite rund så där. Med ett smittande skratt. Hade han bara haft vitt skägg och en röd tomtekostym så... Bosse väcktes upp ur sin fundering när Kjell svarade.

- Inte hårt på det sättet. Mjukt vatten är något helt annat. Det är lite krångligt att förklara. Det räcker att ni vet att man bör använda mindre tvättmedel när man tvättar i mjukt vatten.
- Hur mycket då? undrade Bettan.
- Det beror på hur mycket du ska tvätta. Men sånt står på tvättmedelspaketet, sa Kjell. Kom, vi går vidare.
- Men du, sa Bosse. Menar du att man inte får slänga något alls i toaletten? Mer än kiss och bajs?
- Jo visst får du det, sa Kjell. Toalettpapper. Utöver det hör inget annat hemma i toalettstolen, om ni vill ha bra vatten i Stångån vill säga. Förresten, ta av dig klädnypan. Du ser inte klok ut med den på näsan, sa Kjell till Bosse.

Bettan skrattade åt Bosse som fick bråttom att ta av sig klädnypan. Kjell gick tätt följd av tvillingarna. Han stannade vid ett stort galler med hål åt varje håll.

- Här skulle halsbandet kunna fastna, sa Kjell.

Halsbandet

Tvillingarna tittade ner på gallret. De såg smutsigt vatten, men inget halsband. Inte den minsta lilla bärnsten syntes. Det kändes hopplöst tyckte Bosse. Han undrade om det var någon mening att leta vidare. Bettan puffade honom i sidan med knytnäven.

- Det finns fler ställen, sa Kjell som om han läst Bosses tankar. Vi går vidare.

De kom till ett ställe där vattnet fördes uppåt med hjälp av en stor skruv.

- Wow, sa Bettan. Vilken häftig skruv.
- Vet ni vad den kallas? frågade Kjell.

Tvillingarna hade ingen aning.

- Det är Arkimedes skruv. Den för upp vattnet till bassängerna där det ska bli renare.
- Arki smeden, vem är det? undrade Bosse. Jobbar han här?

Kjell skrattade igen.

- Nej, jag sa A r k i m e d e s. Arkimedes bodde i Grekland för tusentals år sedan. Det var han som hittade på konsten att lyfta vattnet högre upp med en sådan där skruv. Så det är en uråldrig kunskap som används än idag.
- Jaha, sa Bosse. Den är stor i varje fall.

De fortsatte till några stora bassänger dit vattnet lyfts upp. När Tvillingarna såg de stora bassängerna suckade de. - Ska vi dyka efter halsbandet här, undrade Bosse.

Kjell skrattade igen.

- Vet ni vad det är?

Tvillingarna skakade på huvudet.

- Det är luftningsbassänger, sa Kjell. Vatten fylls på i bassängerna och så lägger vi i ett ämne som gör vattnet renare. Dessutom fyller vi vattnet med luft.
- Luft? sa Bettan. Vanlig luft som den vi andas?
- Javisst sa Kjell. Och vet du varför?

Bettan skakade på huvudet.

- När man gör så att vattnet fylls med luft trivs mikroorganismer i vattnet.
- Mikrovågsugn vet jag vad det är, sa Bosse. Men mikro... vad hette det nu igen?
- Mikro betyder att det är litet. Mikroorganismerna är pyttesmå djur som man bara kan se i mikroskop.

Och det konstiga med dem är att de älskar att äta smuts. Helst kiss och bajs.

- Äckligt, sa Bosse.
- Det här är ju som en NO-lektion, sa Bettan. NO-är mitt favoritämne.
- Mikroorganismerna gör att vattnet renas utan olika farliga kemiska tillsatser, sa Kjell.
- Du menar att det är miljövänligt, sa Bettan.
- Precis. Sen släpps det ut i Stångån igen. Där blandas det med det andra vattnet.
- Vad händer sen? frågade Bettan nyfiket.

Kjell berättade att dricksvattnet togs från ån, renades igen och sedan hamnade i vattenledningarna och vidare in i våra bostäder.

- Syrran, har du glömt att vi har ledigt från skolan. Förresten letar vi efter halsbandet, sa Bosse. Men det verkar ju hopplöst.
- Ja du, sa Kjell till Bosse. Jag kan inte göra mycket mer än så här. Ett halsband är så litet att det kan vara var som helst.
- Vi kollar där nere igen, sa Bettan.

Tvillingarna sprang ner i rummet där det luktade så illa. De tittade in i containern med strumpbyxor, blöjor, löständer, tops, skruvar, pengar, spikar, små leksaksbilar och en massa annat.

- Vi kommer aldrig att lyckas, sa Bosse
- Nej, du har nog rätt. Vi sticker, sa Bettan och började gå mot cyklarna.

Bosse ville ändå inte gå. Något höll honom tillbaka. Han ville inte ge upp. Inte ännu. Tänk om han ändå kunde hitta Idas halsband. Om ett litet mirakel kunde ske. Om han skulle blunda och bara gå så kanske halsbandet skulle ligga där han stannade. Det kunde åtminstone vara värt ett försök.

Bosse blundade och började gå. Bettan vände sig om och såg sin bror blunda och sakta gå framåt. Plötsligt stannade han.

- Vad gör du? ropade hon.

Bosse svarade inte. Han öppnade sina ögon och såg sig omkring. Inget halsband.

- Vad håller du på med, frågade Bettan.
- Ingenting, sa Bosse. Tänkte bara...

Bosse råkade slå ner blicken och såg ner på gallret. Men han tyckte att han såg något annat också. Något som blänkte. Han böjde sig ner. Jo, där glimrade det innanför gallret. En bärnsten. Det var halsbandet.

- Jag har det, ropade han.

Halsbandet. Kjell! Kom hit.

- Vi har hittat halsbandet, ropade Bettan.

Puss & kram

Tvillingarna tvärbromsade med cyklarna på uppfarten till Idas hus. De var alldeles andfådda efter språngmarschen uppför trapporna när de ringde på lägenhetsdörren. Ida öppnade.

- Klarade ni det? frågade Ida.
- Vi har det, sa Bosse glädjestrålande. Han log med hela ansiktet.
- Tvillingdeckarna fixar allt, sa Bettan.

Bosse höll upp halsbandet. Kjell hade hjälpt dem att plocka upp det. Han hade tvättat av det med sprit och torkat det så det blev skinande blankt igen.

Ida böjde sig framåt lite och sträckte fram huvudet så att Bosse kunde sätta på henne halsbandet. Han blev lite svettig om händerna. Det här var inte vad han hade tänkt sig. Han var livrädd att tappa halsbandet igen. Bosse böjde sig fram och hans huvud var tätt intill Idas. Han kunde känna doften av hårschampo från hennes hår. Fumligt lyckades han sätta fast halsbandet. När han var klar slog plötsligt Ida armarna om honom och kramade honom. Och så pussade hon honom mitt på munnen. Inifrån lägenheten hördes applåder och visslingar. Bosse tittade upp. Alla på kalaset stod längst ner i hallen och tittade ut mot trapphuset. Han kände att han rodnade. Men så höjde han armen och knöt näven i en segergest.

- Tvillingdeckarna fixar allt, sa Bettan.

Eller hur brorsan?

Bettan blinkade åt Bosse. Själv tänkte hon gå in. Hon hade fått en skymt av Benke. Han måste ha kommit under tiden de var borta.

Ida tog Bosse i handen.

- Kom! Du måste vara törstig. Det finns kall Cola i kylen. Och jag har sparat lite tårta till dig, sa hon.

Bosse tänkte att när han skulle skriva den där boken om sitt liv så skulle det här kapitlet inte bara handla om vilken förträfflig detektiv han var. Eller att ett litet mirakel hade inträffat när han hittade halsbandet. Det skulle också handla om hur han blev ihop med Ida. För de var väl ihop nu? Bosse blev lite osäker.

- Vad tänker du på, frågade Ida.
- På dig. Jag menar oss. Alltså. Jo jag undrar... Vad ska du göra i morgon?

Ida log mot honom. När han såg hennes ögon förstod han att han inte behövde vara orolig.

SLUT