På grund av den tryckande hettan har jag börjar förknippa Ullstämmas återvinningscentral med Saharaöknen trots att det inte finns mycket som de har gemensamt. Återvinningscentralen är definitivt inte öde. En ständig ström av bilar anländer till anläggningen och det slängs en hel del annat än sand! Jag har exempelvis sett skidor, skateboards, diskställ, skateboards, fullt dugliga dataskärmar, tv-apparater från stenåldern och järnklorid(?). 

Det är otroligt vad mycket dugliga prylar människor slänger på grund av lathet. En annons på Eniro och bingo! En annans skräp är någon annans skatt. Självfallet är mycket av det som slängs varken helt eller rent och hör absolut hemma på återvinningen, men då kommer det allra klurigaste: att faktiskt slänga i rätt container. Deponi är inte trävirke. Trävirke är inte metall. Brännbart är inte allt man kan sätta eld på och träolja är för sjutton inte oljebaserad färg! Nu vill jag inte enbart kasta ris omkring mig utan även lite rosor – att ta sig till återvinningscentralen är bara det ett stort plus i kanten och jag hoppas kunderna blir fler över sommaren.

Vi som jobbar här vill i alla fall ha hit er! Personalen består av (de som jag har lärt känna än så länge):

• Hanna – Sommarjobbare som jag. Vi är båda oerhört förtjusta i Oboy så lagret börjar redan sina…
• Lasse – Han tror att jag bara dricker öl trots att ordet aldrig ens kommit över mina läppar. Är det för att jag är ungdom?
• Patrik – Hanna och jag kallar honom Packe, fast det vet han ännu inte om.
• Janne – Vi har ännu inte luskat ut något smeknamn, men det är på väg!

// Tack för mig, Linn